Wandavision (Disney+)

Filmen:
När det nygifta paret Wanda och Vision flyttar in i 50-talets sitcom-idyll tampas turturduvorna med typisk missförståndskomik, som ju varit en grundsten för sitcom-genren i så många år; att imponera på bossen med en oförberedd middag, förväxlade datum, pirriga talangshower, David Lynch-aktiga mardrömsbilder, svår identitetskris och verklighetsförvrängande fenomen som vänder en redan märklig tillvaro upp och ner. Typiskt för situationskomedin! Eller ja, nästan i alla fall. Något är såklart i görningen och det älskvärda paret Wanda & Vision börjar sakta men säkert nysta upp grannskapets mysterier...

Marvel Studios är alltså officiellt tillbaka efter en lång filmtorka förra året och att börja den nya hjältefasen med en knäpp sitcom känns... rätt. Än så länge, i alla fall. Jag utgår här från seriens tre första avsnitt, så miniserien har ännu inte hunnit skrapa alltför mycket på ytan. Hittills finns det dock en hel del gott att säga om Marvels TV-satsning, som för det mesta är positivt.

WandaVision är nämligen en skön omväg från fläskiga blockbusters - något mer skåskaligt, något mer experimentellt som inte alltid följer samma superhjälte-mall, något som uppvisar mer än bara pucklarpotential. Det är i grund och botten en kärlekshistoria som ger titelfigurera utrymme att fjanta sig och charma tittare med sina anpassade 50/60-tals-manér. Jag har alltid gillat de här karaktärerna från Avengers-filmerna, men deras kärleksrelation fick aldrig riktigt det utrymme det kanske behövde för att övertyga fullt ut - något som de får chansen att göra i WandaVision, på både slapstick-artade vis och i lite mer intima stunder. Paul Bettany är i synnerhet härligt ostig, som här verkar stormnjuta av att ta fram sin inre Dick Van Dyke och även Elizabeth Olsen lyckas ge sin mäktiga häxa/hemmafru fler dimensioner mellan de olika årtionden. Det är gulligt att se dessa karaktärer diska, flirta och leka mamma-pappa-barn, men något säger mig att den lyckan inte kommer att vara särskilt länge till.

TV-gimmicken är kul hittills, Skiftet mellan olika årtionden är för övrigt fiffigt och jag gillar den där Twilight Zone-influerade komedi-inramningen i överlag. Dekor skiftar, tapeter byts ut mot träpaneler, klänningar går över till brallor och grynig svartvit-TV förvandlas till knastrig färg-TV i ett finurligt berättande som kretsar kring just det där farligt bekväma och familjära sitcom-formatet som alltid kvarstår, alltid finns där för att trösta tittaren - hur mycket omvärlden än förändras.

Bäst är ändå det långsamma krafsandet på seriens hemligheter - stunderna då komediformatet överges för en stund och det gifta superhjälteparet ifrågasätter plötsligt hela sin existens. De scenerna där publikskrattet upphör och vi närmar oss Twin Peaks S03-doftande Lynch-territorium är helt klart det mest fängslande med serien och skiljer sig markant från Marvels annars bombastiska blockbusters rent berättarmässigt. Få som dessa stunder är, så väntar man ändå med iver på att fasaden ska rivas ner ännu mer, ju fler årtionden vi ser. Även reklam-vinjetterna känns träffsäkra och gömmer lite MCU-referenser för den som är uppmärksam...

Om det finns något som sänker den annars charmiga upplevelsen något, åtminstone i de tre första avsnitten, är att sitcom-manusen har en tendens att bli en smula tjatiga. Det är såklart lite av poängen med det hela, att karaktärerna ska leva sida vid sida med TV-klyschor och att denna falska solskensbild de lever i kontrasteras med det otäcka, det oförklarliga. Ändå känns början av serien en gnutta tunn. Avsnitt två och tre lider lite av detta, där "gömma-något-övernaturligt-från-grannen-genom-att-distrahera-denne"-komedin blir lite väl långdraget. Mot avsnitt tre blir det mer spännande, men den otålige tittaren vill nog komma åt den mörka thrillern bakom TV-kulisserna tidigare än så. Jag hade nog också önskat (om man får vara lite petig) att man hade lekt lite mer med bildkvaliteten på samtliga episoder för att att fånga de knastriga TV-erorna, då högupplösningen sticker ut.

Ändå vill jag påstå att detta är fräsch riktning för Marvels trikåbärare och en lovande start på något lite mer originellt superhjältemässigt. Det är ett tjusigt och lekfullt sätt att introducera en ny serietidningsfas, som tar i från tårna för att fånga den gamla goda komedins rötter och samtidigt ge det hela en modern spinn. Bara en sådan sak att det första avsnittet spelades in med en live-publik märks av och seriens tre första avsnitt är smockade med fyndiga detaljer för den som kan sina sitcom-serier. Det ska bli kul att se vad 80- och 90-talet har att bjuda på de kommande veckorna och desto roligare att se hur märklig den nya Marvel-fasen kan bli om WandaVision är en god indikation...