The Mandalorian [S2E01] (Disney+)

Filmen:
Den första säsongen av The Mandalorian, Disneys påkostade TV-satsning, blev ju precis avklarad förra veckan hos Disney+ och jag hade en hel del blandade känslor efter den explosiva säsongsfinalen. När serien var som bäst var det en förträfflig flirt med spaghettivästerns antihjältar och fyllde det där lilla hålet som den senaste Star Wars-trilogin . När serien var som sämst var den märkligt innehållslös och långdragen. På många sätt och vis kändes det som att serien hade klarat sig bättre som en långfilm, då The Mandalorian i sin episodsformat saknade lite drivkraft under stora delar av säsongen och vissa av episoderna hade nästan kunnat skippas, helt. Jag tänker främst på det Seven Samurai-inspirerade avsnittet (som gjordes betydligt bättre i The Clone Wars-serien) och episoden där Mando och ett gäng ruffiga råskinn friger en fängelsefånge.

Ändå gillade jag det avskalade berättandet, de klassiskt kala Star Wars-miljöerna och dess starka västerninfluenser. Framförallt diggade jag den titelfiguren spelad av Pedro Pascal, en tystlåten revolverman vars hjärta pumpade varmt under ensamvargens stridsplåtar - om man alltså inte jävlades med honom. Detta är ett element som man inte kan få nog av i Star Wars-världen, som ju befolkas av kriminellt avskum och elakt otyg som bara väntar på att få de förtjänar. Dödlägen, bardueller och handgemäng med skurkaktiga kräk är något som Favreaus seriedrivare fixar galant och redan i den andra säsongens premiäravsnitt får vi ett smakprov på den brutala Star Wars-galaxen. Här är det ord och inga visor när Mando egenhändigt tar hand om ett gäng lurendrejare, där regin känns tajt redan från start och det blir bättre när vår cowboy tar upp kampen mot ett ökenmonster tillsammans med en Tatooine-sheriff, spelad av Timothy Olyphant.

Kanske är det för att jag befinner mig i något av en Dune-feber men jag älskade verkligen konflikten med den gigantiska sandvarelsen, som i likhet med Dunes sandmaskar väcker fasa och skräck i befolkningen som inte vet hur man ska hantera monstret. Att George Lucas hämtade inspiration från Frank Herberts monumentala science fiction-romaner är ju ingen hemlighet, men även om lånet av sandmask är ytlig så lyckas man skapa mycket effektiv spänning och flera slående specialeffekter när det grymtande sandfolket involveras. I grunden handlar egentligen avsnittet om inte särskilt mycket, annat än att titelfiguren återigen lånar ut sina vassa egenskaper för att hjälpa en by i nöd. Till skillnad från episoderna från första säsongen gick detta premiäravsnitt dock i raketfart - trots att avsnittet i sig var 50 minuter långt, 15 minuter längre än den vanliga episoden. Här finns, i vanlig ordning, mycket att hämta fanservice-mässigt. Västern/science fiction-klyschorna fungerar effektivt och det tajta tempot gör det nionde kapitlet till en riktigt välgjord och driven start på ett hisnande Star Wars-äventyr.

Många frågor återstår i The Mandalorian, såsom det mystiska barnets ursprung, Moff Gideons tillhåll, Mandalorian-befolkningens öde och den mystiska figuren i slutet av episoden som vakade över hjältens framsteg, men just nu gör det inte så mycket om man suger på karamellen lite till; det känns nämligen som att man äntligen har hittat sin drivkraft och med ett nytt mål i sikte för huvudpersonen ser jag fram emot att besöka Mandalorian-folkets värld eller utforska andra utkanter i galaxen som inte är ökenplaneter. Kapitel 9 visar mycket potential med andra ord och förhoppningsvis når resten av säsongen upp till premiäravsnittets skala, samt förra säsongens storslagna final. This is the way...