On the Rocks (Apple TV+)

Filmen:

I snart trettio år har Coppola fått jobba i lätt uppförsbacke, ständigt i skuggan av sitt magnum opus och alltid jämförd med far vars prestationer inom filmvärlden få kan argumentera emot eller motsätta sig. För även om hon stundtals gjort ett imponerande jobb med att distansera sig från sitt familjenamn så är liknelsen ofrånkomlig och någonstans efter The Bling Ring och La Traviata kändes det som att Coppola lite gett upp. Men kanske var det bara lite distans och paus som behövdes, för när det tidigare i år började skvallras om att Bill Murray och Coppola skulle återförenas under A24:as vingar, ja då började det sannerligen klämta klockor och bulta i hjärtat. En spirituell uppföljare till filmen som definierade karriären för så många av de involverade, absolut.

Det blir snabbt tydligt att Coppola denna gång styr sitt regissörs-skepp mer längs samma känslomässiga rutt som den hon tidigare stävade med Bill Murray och Scarlett Johansson för flera, flera år sedan. Upplägget är taktmässigt skrämmande likt Lost in Translation även om den insinuerade romansen denna gång är utbytt mot en fader-dotter-relation och bakgrunden ändrats från ett exotiskt, kaotiskt Tokyo till ett mer drömsk, jazzigt New York. Här får vi följa Rashida Jones karaktär, en välbärgad författare med en hårt arbetande man och barn. Livet är bra men hon kämpar med inspirationen, fokus och självsäkerheten. Något som driver henne till misstanke om att mannen i hennes liv har en affär och är otrogen med en annan kvinna under täckmanteln av kvällsmöten och utlandsresor.

Hennes misstankar driver henne att söka råd från och konsultera med sin excentriske, kvinnotjusande far spelad av ingen annan än Bill Murray. Som med sin självsäkerhet och förmåga att prata sig igenom alla situationer tar med sin dotter ut på ett illa planerat äventyr för att påvisa hennes mans otrohet. Där finns ingen tvekan om att On the Rocks är Coppolas mest hjärtfyllda prestation på flera, flera år och fyller sitt förhållandevis enkla manus med gott om djup och patos utan att någonsin förlora sitt stilistiska fokus. Nej där råder aldrig något tvivel om vem som ligger bakom On the Rocks och Coppolas sedvanliga vattenmärken är tydliga vart man än tittar eller lyssnar. Både sett till tempo, stil och valet av musikstycken så är detta Sofia Coppola i sin mest grundläggande, väsentliga form. På gott och ont.

Bill Murrays karriär har varit skakig över åren och det känns aldrig riktigt som att gubbtjyven riktigt nådde den framgång inom Hollywood som han kanske borde förtjänat. Ghostbusters och Groundhog Day är två självklara milstolpar i den tidigare delen av hans karriär och likväl hade han en del riktigt bra filmer tillsammans med Wes Anderson. Men den magi som han och Coppola tillsammans åstadkom i Lost in Translation rann lite ut i sanden. Ja Broken Flowers var absolut fantastisk men den typen av karismatiska arketyper som han gör så bra lyste i sin frånvaro. Så att nu äntligen till slut få se de två storheterna Murray och Coppola återigen slå sina krafter tillsammans i On the Rocks var en förtjusande upplevelse som redan på förhand fyllde mig med ren och varm glädje som få andra skådespelare eller regissörer kan.

Ja det är en Bill Murray i högform som återvänder i On the Rocks. Lättsam och behagligt karismatisk med hans sedvanliga improvisation och övernaturliga förmåga att få en att skratta över de mest banala av saker. Det är en ren och skär glädje att se honom i sin rätta miljö och hans samspel med Rashida Jones är trovärdigt utmärkt. Hon gör ett förträffligt och känslofyllt jobb som den oroliga dottern med en plötsligt osäker framtid. Tyvärr får detta också till effekt att resterande karaktärer relegeras till sidfältet och känns papperstunna. Relationen mellan henne och Marlon Wayan i rollen som hennes man är direkt dålig. Där finns noll samspel eller dragningskraft och det hela framstår både påtvingat och falskt. Det är tydligt att Coppola låtit sig bli tillbakahållen denna gång och även om manus erbjuder ögonblick av mognad och åtanke så saknas både nyans och fingertoppskänsla. Glöden finns där men den verkliga gnistan som antänder elden saknas. On the Rocks erbjuder en nys av svunnen storhet men det räcker inte hela vägen, tyvärr.