Come to Daddy (Blu-ray)

Filmen:
Där råder en sövande medelmåttighet i filmvärlden, en ständig strävan efter att uppnå en torr och substanslös slätstrukenhet som kan likställas med en oinspirerad kopp av automatkaffe. Det är funktionellt, lättsmält och totalt befriat från all artistisk kreativitet och spänning, en cancer som bubblar i hjärtat av branschen och förgiftar de stora massorna. Jag pekar ett tjurigt gubb-finger åt Netflix som bombar ut skräprullar med öronbedövande hastighet, eller Disney som likgiltigt dunkar huvudet i PK-tunnans förgiftade vatten i sin eviga strävan efter påtvingad jämställdhet och social rättvisa. Summa summarum så är jag en svårflörtad bitter farbror som tyckte det var bättre förr, skriker åt ungdomar och hytter med käppen åt det moderna samhällets dekadenta, lättsamma inställning till konst. Tack och lov finns där fortfarande ljuspunkter och jag kan inte annat än glatt lyfta på hatten åt Come To Daddys absoluta briljans. En film som bjuder på våld, snusk och rövhårs-kittlande bra skådespel.

Få saker får mig så genuint munter som när en film greppar rejält tag i ens sidfläsk och smiskar en gul och blå av salighet och förvåning, något som Ant Timpsons regidebut Come to Daddy lyckas göra med förtjusande bravur. Jag skiter rent av nästan på mig av lycka och tillfredställelse. Allt sedan han med håriga fötter vandrade till Mount Doom och dumpade den enda ringen i dess glödande inre så har Elijah Woods karriär varit krokig som en kärring-näsa och lika vidunderligt bisarr som kvälls-bingo. Hans oförsiktighet och gravitation till udda projekt har kommit att definiera honom som person och Come to Daddy är verkligen inget undantag. I Ant Timpsons hejdlöst skruvade och medryckande komedi-thriller axlar Wood rollen som Norval, en priviligierad vuxenbebis som träffar sin excentriska pappa för första gången på trettio år. Ett ödesdigert möte som likt toppen av ett isberg bär med sig långt mycket mer än vad man kan tro efter ett första ögonkast. En vansinnets balett följer och likt innehållet i Pandoras ask så strömmar besynnerligheterna och otänkbarheterna ut med ett rasande tempo som inte kan beskrivas som annat än förtrollande i all sin dårskap.

Come to Daddy är en oemotståndlig film som blandar det groteska och oförutsägbara med det komiska och känslosamma. Som ena stunden slänger håriga ballar i ansiktet på en och andra bjuder upp till extremvåld med blottlagda hjärnor och idylliskt lugn med natursköna landskap som inhyser till meditativt sinnesro. Det är en kakafoni av intryck som bombarderar ens sinnen tillsammans med fenomenala skådespelartalanger som bjuder på en rad av spexigt mörka, egendomliga rollfigurer som kittlar och smeker ens nyfikenhet. Come to Daddy är en störtskönt dement komedi fylld till bristningsgränsen med absurditet och djärvhet som även har modet att beröra på det känslomässiga planet och engagerar från början till slut. Normans resa är fylld av fart, spänning och ovisshet som håller en fast likt ett skruvstäd till dess att eftertexterna glatt skuttat förbi. Den är oemotståndligt mörk, charmerande chockerande och tveklöst en av de bästa filmer jag fått äran att mysa mig igenom detta år. Låt inte denna pärla till rulle segla er förbi, se den för böveln!