Terminator: Dark Fate

Filmen:
Terminator: Dark Fate fick ju som bekant ett mörkt öde till mötes när den floppade på biograferna och intresset för mer Terminator - även bland de mest inbitna fansen - tycktes vara utrotat. Är det så konstigt, egentligen? Efter kultklassikerna Judgement Day har varje Terminator-uppföljare inte bara misslyckats med att leva upp till Camerons krut - uppföljarna har också bevisat att filmskapare saknar fantasi och Dark Fate är inget undantag.

Efter att filmen öppnar med vad som känns som en riktig käftsmäll för fansen börjar filmen vandra i samma bekanta fotspår: samma robothot från framtiden (fast med ett annat namn), en ny John Connor-figur och en ny räddare i nöden. Fast i Mexiko. Det är alltså inte så svårt att sätta fingret på vad det är som tråkar ut mig så mycket: Dark Fate är i princip Judgement Day, men utan finessen, de oförglömliga scenerna eller den emotionella röda tråden som ju gjorde T2 till ett så älskat actionmästerverk. Här finns nämligen flera scener som på något sätt speglar ögonblick från tvåan, men dessa scener är urholkade på intensitet. Det hela känns som en trött imitation på ett actionkoncept som inte har utvecklats på 30 år.

Berättelsen i sig är inte helt usel och jag är tacksam att denna "officiella trea" åtminstone försökte rätta tillbaka Terminator-franchisen åt rätt riktning (till skillnad från exempelvis Genisys röriga intrig), men samtidigt är Dark Fate ett sömnpiller utan dess like. Det är rentav kriminellt hur platt, slapp och trög Dark Fate är som actionfilm, som trots flera hisnande sekvenser mest framkallar höga gäspningar från biosoffan. Det enda som egentligen lyfter Dark Fate från att vara ett totalt misslyckande är Sarah Connor-stjärnan Linda Hamiltons kaxiga prestation, som tacksamt nog ger filmen lite mer personlighet till skillnad från de nya pappersutklippen till karaktärer, som i sin tur gör en redan lång film till en outhärdligt utdragen upplevelse tack vare svaga karaktäriseringar.

I det stora hela är Dark Fate en monumental besvikelse, trots att förväntningarna har varit rejält nerskruvade efter franchisens många stolpskott. Det är nästa beundransvärt hur fantasilös denna premiss har blivit och hur länge denna filmserie har överlevt på exakt samma idéer. Jag är inte helt säker på vad regissören Tim Miller försökte åstadkomma med denna "sanna" uppföljare till Judgement Day, men inte har det bevarat Terminator-arvet inte.

Bilden:
Visst blev man snuvad på en bra Terminator-upplevelse, men fans kan trösta sig med att den svenska Bluray-utgåvan åtminstone bjuder på en krispig bild med god svärta och mycket detaljer. Det är ingen bild som kommer att få ögonen att blöda direkt, men actionsekvenserna görs rättvisa. Filmen har bildformatet 2.35:1

Ljudet:
Precis som bilden bjuder denna utgåva på ett balanserat DTS-HD MA-spår med fint tryck som sätter ljud såsom metalliskt klägg och krossat skrot i centrum. Dialogen är glasklar och musiken integreras väl med de dynamiska bakgrundsljuden och dånande stridsscener.

Extramaterialet:
Bonusmaterialet är väldigt standard och bjuder inte direkt på någonting obligatoriskt för Terminator-fans, men inslagen "A Legend Reforged" och "World Builders" är åtminstone hyfsat djupgående och stora actionsekvenser diskuteras i detalj i inslag som "Dam Busters: The Final Showdown" och "VFX Breakdown: The Dragonfly". Det finns också ett par förlängda/bortklippta scener, men som väntat är majoriteten av dessa scener inte värda att spana in.