Horse Girl (Netflix)

Filmen:
Möt Sarah - en blyg trettioåring som helst fördriver tiden med att sy, se om sin favoritserie Purgatory och borsta sin barndomshäst. Hennes liv börjar dock vändas upp och ner när hon får minnesluckor, går i sömnen mer än vanligt och mardrömmarna övertygar henne om att hon i själva verket blir bortförd av utomjordingar och leder till en nedåtgående spiral av självtvivel, uppnystade trauman och virriga konspirationer. Vad är verkligt? Varför händer detta henne?

Att tackla psykossjukdomar är inte alltid en lätt uppgift i film, men regissören Jeff Beana och manusförfattaren Alison Brie - som också spelar huvudrollen - lyckas rama in det tragiska porträttet av en kvinna som inte längre kan lita på varken sig själv eller någon annan i sin omgivning. Framförallt är Brie fenomenal i huvudrollen, vars sårbara gestaltning gör det jobbigt att följa hennes fragmenterade vardag och vars vidöppna klarblåa ögon ser ut att fyllas av tårar vilken sekund som helst. Hon är direkt kusligt bra och levererar en hjärtskärande prestation som utforskar den mentala ohälsans många hinder.

Därför kan jag tycka att det är lite synd att denna starkt skrivna huvudperson omringas av något platta bifigurer. Jag förstår exempelvis poängen med att kontrastera Sarahs sorgliga tillstånd med medarbetarens parodiska "positiva tankar"-mentalitet, men resten av karaktärerna är ganska svaga i jämförelse med huvudpersonen och jag hade gärna sett mer av hennes bakgrund för att fylla ut mer av karaktärerna. Det är också svårt att inte känna att filmen mest "ger upp" mot de sista tjugo minuterna, som här omfamnar sitt trippiga berättande utan att gå på djupet eller hitta något mer intressant att berätta. Filmens två sista minuter är också rätt taffliga, då den småknäppa indiestilen mest stjälper än hjälper. Till slut känns det som att filmen inte riktigt hade mycket mer att säga annat än att man man ville leka med "vad är sant"-konceptet.

Fram tills dess tycker jag dock att filmen lyckas hitta ett tillräckligt obekvämt och halvvaket tillstånd som gör att man sätter sig i protagonistens skor, som i sin desperation försöker hålla fast vid minsta bekräftande konspirationsteori - hur galet det än må vara. Detta gör Horse Girl till ett överraskande engagerande litet drama som lyckas tappa verklighetsgreppet på ett tillräckligt fängslande vis (åtminstone två tredjedelar in i filmen) och som håller fast vid huvudpersonens osäkerheter, trauman, isolerade psyke och sköra emotionella barriär - utan att någonsin tappa greppet om hennes mänskliga sida. Berättandet är finurligt schizofren och musiken är mycket stämningsfull, men det är Bries prestation som utgör filmens kärna och utan Bries mångsidighet hade nog filmen inte haft samma genomslagskraft.