Ni No Kuni (Netflix)

Filmen:
Att göra Level-5-spelen till en fullfjädrad animerad film kan i förhand kännas som en av det mest självklara adaptionerna man kan göra just nu, då vi redan i Ni no Kuni: Wrath of the White Witch skämdes bort med gulliga mellansekvenser från Studio Ghibli och husguden Joe Hisaishis vidunderligt vackra musikkomposition. Spelen i sig är rika på sagolika sekvenser, massor av hjärta och många minnesvärda karaktärer. Så varför känns filmadaptionen så förbaskat fantasilös?

Ni No Kuni (ingen undertitel behövdes denna gång) kretsar kring de tre Tokyo-tonåringarna Haru, Yu och Kotona, där det enda de egentligen behöver bekymra sig över är betyg och hormonkaruseller. För Yu är tonårslivet desto mer komplicerat då han är rullstolsbunden och det hjälper inte heller att han är förälskad i Kotona, Harus flickvän. Men när de bästa vännerna Yu och Haru transporteras till kungadömet Evermore efter att ha försökt förhindra ett mystiskt mordförsök på Kotona förändras deras liv, och deras vänskap, för alltid.

Till en början klickar det mesta för mig: jag gillar musiken, jag uppskattar presentationen av den rullstolsbundne ynglingen, jag diggar upptakten till historien och jag faller tidigt in i fantasystämningen. Det går dock inte att undkomma det faktum att de mest engagerande element sker väldigt tidigt in i filmen och ju längre filmen pågår, desto fler kvalitetsmässiga sprickor upptäcker man. Animationsmässigt börjar det exempelvis kännas mer som ett animerat TV-avsnitt snarare än vad man vanligtvis förväntar sig från långfilmsformatet. I synnerhet är de datoranimerade inslagen i en krigssekvens rätt fula och den bleka skuggningen gör att animationen aldrig känns levande. Det blir alltså svårt att ta av sig Ghibli-brillorna när filmskaparna förgäves försöker lyfta sin generiska stil till samma höjder som drömstudion.

Storymässigt fastnar filmen i ett luddigt gränsland mellan invecklad logik och tunn mystik, där kopplingen mellan den verkliga världen och fantasivärlden snabbt blir filmens mest ointressanta inslag. Det blir lite för otydligt hur de magiska reglerna fungerar (även om man har spelen i bakhuvudet), då det känns som att mycket av det berikande världsbyggandet från spelen saknas och mot slutet av filmen slängs det in en så långsökt twist att jag egentligen hade föredragit att ämnet behandlades lite tidigare i filmen och ge det lite mer andrum än vad det fick nu. Om något är sagoinslagen lite väl påklistrade, vilket bidrar till att Evermore mest upplevs som en stel kuliss. Det blir dessvärre aldrig så där vibrerande livfullt och drömskt som det borde bara.

Det är dock inte bara de magiska elementen som känns oinspirerade. Det blir såpopera av intrigen och konflikten som uppstår mellan huvudpersonerna känns mer forcerad och klyschigare ju längre det pågår. Har man sett sin beskärda del av anime-serier kommer mycket av detta troligen att kännas utslitet, färglöst och alltför bekant. Det blir mycket "YAMERO!" och många klyschor om hjärtats och vänskapens band. Filmen hade exempelvis kunnat göra något mer emotionellt engagerande när en av karaktärerna väl drabbas av en dödlig sjukdom, men mycket av dramatiken slarvas tyvärr bort i en mycket stressad tredje akt. Detta stressade berättande påverkar även filmens förutsägbara antagonist, som knappt får plats att motivera sin drivkraft.

Trots att det finns en cameo från originalspelet känns kopplingen mellan spelvärlden och denna filmvärld lite väl lös, vilket såklart är förståeligt om man vill stå på egna ben. Samtidigt lyckas filmen aldrig kravla sig ur Ghiblis skugga och medan storyn inte är helt hopplös i sig är det inte heller en saga som är värdig Ni No Kuni-titeln. Det kan nämligen bli lite kämpigt att se klart filmen om man mest längtar tillbaka till Wrath of the White Witch och Revenant Kingdom...