Wounds (Netflix)

Filmen:
När chefredaktören nästan spydde av skratt när han upptäckte den nya Netflix-rysaren Wounds blev jag såklart taggad på att lida mig igenom en skrattretande komedi om en mordisk mobiltelefon i förhoppningen om att få se en ny skräpklassiker a la Wish Upon eller Truth or Dare. Det är ju det Halloween är till för: usla skräckfilmer i gott sällskap. Wounds tillhör tyvärr inte den årliga komposthögen som jag egentligen hade hoppats på och som är mer förvirrande i sitt mardrömslika stämning än underhållande.

Vanligtvis avskyr jag när modern teknologi och sociala medier spelar en viktig roll i skräckfilm. Det finns ingenting läskigt med att få en skräck-gif via SMS, jag storknar av scener där karaktärer googlar efter demoner och det kanske minst skrämmande i världen är när andar infiltrerar elektronik. Wounds är farligt nära denna skräpzon, där Armie Hammers bartender upptäcker ohyggliga filmsnuttar i bildgalleriet och när han ringer ett visst nummer blir han besvarad av en rytande demon i vad som troligen är filmens enda skrattvärdiga moment. Filmens fokus ligger dock inte på dessa skräckelement och handlar snarare om en mans sociopatiska tendenser och förfall när han upptäcker en allt annat än smickrande sanning om sig själv. Detta blandas med en gnutta Cronenberg i vad som först kändes som en spännande kombination.

Jag måste också erkänna att jag gillar det märkliga konceptet om vidöppna sår och oändliga The Ring-tunnlar och hur dessa kopplas till Armie Hammers innersta tomhet, som inte riktigt har någon passion för någonting och förstår sig egentligen inte på människor. Det finns ett fåtal, lyckade stunder av obehag som jag gärna hade sett mer av och jag gillar det kontroversiella slutet som inte slösar någon tid på att förklara någonting alls för publiken. Jag gillar även Hammers prestation och jag gillar hur han på egen hand klantar till sitt liv för att han överhuvudtaget saknar vägledning i sitt liv, men med tanke på att de hotfulla omständigheterna aldrig byggs upp känns det som att den lovande kroppsliga skräcken hamnar i baksätet under avgörande scener och det kärlekslösa förhållandet med Fifty Shades-stjärnan Dakota Johnson övertygar inte överhuvudtaget.

I slutändan är Wounds alldeles för riktningslös och vag för att verkligen skapa en tillräckligt effektiv skräckupplevelse, där skräckelementen är alldeles för lösryckta för att rama in den psykologiska nedbrytningen av Hammers bartender och man blir inte direkt emotionellt investerad av att följa ett distanserat rövhåls tillvaro, hur väl intentionerna att skapa en annorlunda skräckgåta än må ha varit. För dig som alltså ville ha lite mer kroppslig äckel-päckel med spiraliska Junji Ito-vibbar kommer detta alltså att vara något av en besvikelse och om du inte råkar vara så sugen på att kasta dig över filmforum för att luska vad som egentligen hände i Wounds finns det säkerligen andra rysliga alternativ Netflix för att tillfredsställa dina Halloween-behov.