In the Shadow of the Moon (Netflix)

Filmen:
På jakt efter en befordran kastar sig patrullpolisen och blivande familjepappan Lockhart in i ett märkvärdigt seriemördarfall, där förövaren på något sätt smälter folks hjärnor med ett oidentifierat vapen. Trots att fallet officiellt blir löst återstår det dock alldeles många frågor för att Lockhart ska kunna sova lugnt på kvällarna och när en identisk copycat slår till nio år senare dras han in i en oförutsägbar seriemördarjakt som sträcker sig mellan 30 år. Det är med andra ord inte vilken deckargåta som helst i denna fiffiga Netflix-thriller.

Redan inom filmens första två minuter vet att en fruktansvärd katastrof väntar långt in i framtiden och är man redan välbekant med den här sortens filmer - eller har sett alldeles lite väl avslöjande trailers - är det nog inte så svårt att räkna ut vad det är som händer, men i det här fallet gör det inte så mycket. Det är nämligen lätt att slukas upp av intrigen tack vare filmens personlighet och starka identitet, som känns drömaktigt febrig och har samtidigt med fötterna på jorden. Det är lätt att gilla karaktärerna (minus den grinige svågern som spelas av en blek Michael C. Hall), Lockeharts besatthet är medryckande och manuset känns genomtänkt, trots viss klumpighet i utförandet. Regissören Jim Mickle (Cold July) tror stenhårt på sin berättelse och det märks i det självsäkra berättandet.

Därför är det synd att regissören mest skyndar sig igenom den sista avgörande akten, där vi bland annat återbekantar oss med en mindre karaktär som inte riktigt fyller ut sin plötsliga närvaro på grund av det ständiga tidshoppandet och är mer av en teknikalitet. Utan att spoila alltför mycket hade jag önskat att vi exempelvis hade följt upp lite mer av anledningen till morden, som nästan viftas bort lite för lätt. Dessutom landar inte riktigt epilogen för mig då tonen i denna sekvens skär sig med resten av filmen och jag hade i slutändan önskat mig något mer än en enkel berättarröst som prydligt knyter ihop ett annars härligt kaotisk tidsnarrativ. Det är som att en pusselbit fortfarande saknas efter den vilda jakten på den omöjliga sanningen, som att det blir lite väl tillrättalagt med tanke på allt som har hänt.

Därmed inte sagt att historien inte fungerar, vilket det gör - med råge. Filmens patos är överraskande starkt, där den mänskliga aspekten alltid kommer i första hand bland alla våldsscener och snurriga science fiction-inslag. Det är också svårt att inte engagera sig i huvudpersonens livsöde, som genom sin egoism dränerar sig själv på allt han är och allt han egentligen håller kärt. Det rör sig inte direkt om någon nagelbitare och några av förklaringarna till gåtorna är lösryckta, men In The Shadow of the Moon lyckas ändå på något märkligt vis stanna kvar hos tittaren och efter flera misslyckade Netflix-produktioner är det uppfriskande att se en originell thriller med både hjärta och hjärna.