Pet Sematary

Filmen:
Stephen Kings medvetet felstavade kultroman Jurtjyrkogården får nytt liv igen när familjen Creed flyttar in i vad de tror är en undanflykt från storstadsstressen, men blir snart medvetna om att något inte står helt rätt till i skogen och efter en rad olyckliga omständigheter utsätts familjen för en uråldrig, obeskrivlig ondska från andra sidan och den plågade pappan Louis tar ett beslut som förändrar Creeds familj för alltid. Om det är något som denna nytolkning har lärt mig är att döden ibland är att föredra - och detsamma kan sägas om originalversionen.

Huvudrollsinnehavaren Jason Clarke gör det bästa han kan för att skapa ett emotionellt band med tittaren, Zelda är lite otäck och barnskådisen Jeté Laurence är hyfsad, men familjedramat saknar djup och trovärdighet vilket gör att det hela faller platt innan mardrömmen hunnit komma igång. Karaktärerna är nämligen lövtunna och berättandet blir snabbt sömnigt, nästan uttråkat. Förvisso finns det gott om hoppa-till-scener och blodiga skrämselscener för att väcka tittarens uppmärksamhet, men dessa saknar fantasi och känns mer lösryckta än något annat. Det hela påminner lite om papegojan i Citizen Kane som skriker till under ett särskilt långsamt parti, fast med lastbilar och vålnader: tuta bilhornen för att se till att tittaren inte tråkar ihjäl sig. Dessa dränker filmens moraliska kärndilemman och tycks dessvärre vara regissörernas enda taktik för att engagera tittaren.

Detta är väl mer önsketänkande än något annat, men med tanke på att filmskaparna ändå tagit sig mödan att ändra element från källmaterialet hade nog sett att man dragit ut på det där med att leva med en återuppväckt familjemedlem. Låt oss bli febrigt äcklade av det tabubelagda, låt oss uppleva den oumbärliga ångesten en förälder måste känna i en sådan situation, tänker jag för mig själv under majoriteten av filmens gång. Det blir alltid tråkigt när de mest intressanta inslagen snabbt övergår till demoniska mordtåg och tyvärr känns det som att regissörerna mest vill skynda sig igenom traumat så fort det finns minsta chans att beröra, där de sista 15 minuterna mest blir tradiga. Det mest skrämmande i filmen är faktiskt terror-lastbilarna på landsvägarna som dödar allt i sin väg, som om de var lika oundvikliga och ostoppbara som döden själv.

För att försöka sammanfatta det hela är nya Pet Sematary mest en andefattig King-filmatisering som lämnar väldigt mycket att önska i skrämseldepartementet. Om en skräckis inte lyckas skrämma, vad är då poängen? Hur mycket filmatiseringen från 1989 än må än ha åldrats känns den rysaren ändå som det bättre rekommendationsalternativet, som ju åtminstone lyckas krypa in under huden än idag och väcka något slags obehag - något nyversionen misslyckas med.

Bilden:
Medan jag inte skulle påstå att bilden i sig är särskilt märkvärdig har vi ändå att göra med en skarp presentation med fin svärta, krispiga texturer på exempelvis kläder, fina hudtoner och vidriga detaljer på exempelvis blodigt päls och kvistigt hår. Filmen har bildformatet 2.39:1

Ljudet:
När en film späckas av "jumpscares" är det viktigt att uppskruvade ljudeffekter får tittaren att hoppa till och det strålande Dolby Atmos-spåret är något som Pet Sematary kan stoltsera med, där de skoningslösa lastbilarna tar över hela rummet när de väl terroriserar friden och

Extramaterialet:
För den som inte gillade slutet finns ett mer tragiskt alternativt slut bland extramaterialet, som också innehåller ett par bortklippta scener och fyra matiga minidokumentärer för den som vill veta hur denna film blev till - trots att studion var rädd för att göra en film om ett dött barn. "Night Terrors" förstår jag mig dock inte riktigt på, som tycks vara ett par konceptscener i form av mardrömmar och Timmy Baterman-klippet känns som att man klippte bort en scen från manuset, men som man ändå valde att spela in med John Lithgow som berättar en spökhistoria död Vietnam-soldat som återuppväcks. Inte särskilt märkvärdigt