Filmen:
Stranger Things slog ned som en bomb på Netflix under sommaren 2016 och blev snabbt det årets stora snackis med sina charmiga karaktärer och retrofyllda inramning som lånade friskt från 80-talets populärkultur, främst då alster av Spielberg, King och Carpenter. Men medans den första säsongen bjöd på en stram och fokuserad historia så började berättandet svaja rejält under den efterföljande och rejält framstressade andra säsongen som återvann mycket av sitt innehåll från samma nostalgi-doftande gottepåse. Resultatet blev en följetong av välproducerade episoder som aldrig aspirerade bortom att vara annat än en karbonkopia av sin framgångsrika förlaga. Periodiskt underhållande ja, men tillika frustrerande och som slaviskt följde Hollywoods mall för uppföljare där skönsången lyder att 'mer är bättre'.
Det är ännu en gång sommar i Hawkins och det nördiga gänget vi lärt känna över tidigare säsonger återvänder nu som hormonstinna tonåringar i gränslandet mellan barndom och vuxenliv, redo att ta sig ann nya utmaningar, äventyr och leva ut sina ungdomliga sommardrömmar. Mycket är sig likt men ändå inte. Gruppdynamiken har börjat förändras och ger rum för blomstrande kärlek som tär på gamla strukturer men samtidigt skapar nya och tvingar fram annorlunda konstellationer. Tillsammans upptäcker de det nyligen öppnade Starcourt Mall, ett neonskimrande kärleksbrev till reaganomics och den dekadenta fria kapitalism som rådde i USA under denna eran. Det är ett frodigt och livligt shoppingcenter i Hawkins utkant som långsamt har sugit livet ur lokalhandeln och dessutom visar sig agera täckmantel för en ondsint Red Dawn-inspirerad kommunistkomplott. Utöver detta tvingas Eleven, Dustin, Mike, Lucas och Will även att återigen bemöta farorna från den alternativa dimensionen 'the upside down' som till synes aldrig lämnade det lilla samhället i säsong två. Den förskräckliga Mindflayern är tillbaka för revansch men har denna gång adapterat en Invasion of the Bodysnatchers-liknande plan som gör livet surt för Hawkins invånare.
Tråkigt nog fungerar inte berättande speciellt bra och skildringen av de två onda krafterna kolliderar friskt med varandra både i tempo och ton med samma graciösa finess som en nyvaken markatta i en porslinsbutik. Varken kommunisterna eller monstrets egentliga motivationer utforskas i någon större utsträckning och de två fungerar mest bara som luddigt definierade hinder för gänget att stävja och övervinna. Där finns aldrig någon konkret anledning som stärker deras handlande eller incitament till deras önskan om världsövertagande och systematiskt mord, inte bortom klassiska mustaschsnurrande Hollywoodstereotyper i varje fall. Liksom sin förlaga finns här även i säsong tre ett antal mindre, fortgående historier som Matt och Ross gör sitt yttersta för att väva samman med det övergripande narrativet, men som i slutändan mest bara bidrar att röra till ännu mer i den redan överkryddade soppan. För det är tydligt att där finns gott om idéer och ambitioner, en vilja att växa och utveckla sig. För ja det är lite råare, lite vuxnare, lite vildare. Men likväl också fyllt till bredden av märkliga tonala skiftningar och klumpig, onödig slapstickhumor i scener som vunnit mer på att behålla allvaret och vågat gå längre, gå mörkare, gå vuxnare.
Jag hade mina personliga förhoppningar kring att Matt och Ross Duffer skulle varit djärva nog att riskera lite mer denna gång, men dessvärre blir det ganska snabbt uppenbart att så inte är fallet. Bortom de första två timmarnas initiala eufori över av att vara tillbaka i den nostalgiskt retroskimrande småstaden Hawkins så börjar vägen som manus trampar snabbt kännas otäckt snarlik vad vi redan tidigare fått beskåda under föregående år. Där finns en tydlig oförmåga från regissörernas sida att bryta sig fri från den 'Stephen King möter Döskallegänget' mall som de själva skapat, och resultatet blir mer upprepningar med saglande monster, blinkande lampor och fler karaktärer än speltiden tillåter. Det är välpaketerad, massproducerad monstersörja på burk som slentrianmässigt serveras fram till förtäring. Det är varken utmanande eller speciellt spännande, och erbjuder ingen unik eller säregen upplevelse som skiljer den från vad som kommit tidigare från samma kök och kockar.
Säsong tre må börja starkt och gör ett bra jobb med att påminna oss om varför vi fastnade och förälskade oss i serien från första början. Där finns inget tvivel om att de inledande timmarna charmar och vaggar en in i en mysigt lömsk hemtrevnad, kanske speciellt för oss som föddes eller växte upp under 80-talet. Det dröjer dock inte länge innan förtrollningen hinner brytas och ersätts av insikten kring att detta bara är en mycket, mycket lång film med ett krälande, makligt manus, utan något intresse att engagera på ett djupare plan. Vi förväntas bara acceptera att det återigen rör sig om ännu ett stort monster som vill konsumera världen i en stad som redan tycks bubbla av ondska och oknytt under dess gator. Poliskommissarie Hoppers ord är därför nästan profetiska och tillika skrämmande träffande när han utbrister 'I don't want things to change', och han har ju inte fel. För ytterst lite har förändrats och i Hawkins med omnejd råder fortfarande status quo. Tyvärr.