Aquaman

Filmen:
Wonder Woman var hemsk. Hemsk! Jag avskydde den - rakt igenom. Från den där horribla inledningen med de två meter långa bauta-kvinnornas förlovade paradis-ö där den där bortkomne stridspiloten "råkade" nödlanda till den där turkiske hjälpredan, den sluddrande skotske prickskytten och slutskurken som var så godtyckligt uttänkt att det nästan kändes parodiskt. Precis som i fallet Black Panther lyckades jag aldrig riktigt begripa hur det kunde komma sig att Wonder Woman överöstes med så mycket lovord som den faktiskt gjorde. Gal Gadot var absolut helrätt i rollen, stark, vacker och med en härlig närvaro men allt annat i den filmen stank fränt av lastgamla sopor. Suicide Squad var om möjligt ännu värre. Minus den inledande kvarten (som klipptes av studion som satte ihop filmens alla trailers) var det lite som att stirra rätt in i en tågolycka. Det var hemskt. Men det gick heller inte riktigt att titta bort, att vända bort blicken.

I och med detta och i och med att jag verkligen ogillade Fast & Furious 7 (som Aquaman-regissören James Wan satte ihop) låg mina förväntningar på den här rullen i botten. Jag hade verkligen inte förväntat mig mycket mer än slarvigt skriven dialog, tramsig komik, fula undervattenseffekter och hoppigt berättande. Men jag fick något annat. Något betydligt bättre. Aquaman är inte bara Warner/DC:s bästa (moderna) serietidningsrulle, den innebär början på vad jag misstänker kan vara en nystart för DC då man äntligen verkar ha hittat rätt både tonalt men även gällande serietidningsuniversumets grundläggande mytologi.

Alla som sett Justice League vet mycket väl att Warners Aquaman är någon annan än serieförlagan. Den där stoiskt heroiske superhjälten med samlat, blont hårsvall från serietidningen är i den här världen utbytt mot en ölhävande, ohyfsat rebellisk raggar-Aquaman som vare sig vill hjälpa till eller göra hjältemodiga insatser för "sitt" folk långt ned under ytan. Game of Thrones-hunkens Arthur Curry ansåg jag kändes krystat platt och tramsig i Justice League men med hjälp av James Wan är han i den här filmen mer mänsklig, mer relaterbar och skönare som typ. Det är enligt mig mycket enklare att gilla Aquaman den här gången och jag skulle bli förvånad om Curry inte blir Justice League-gruppens otippade ledare nu framöver, för så stark är karaktären de bygger här och så välgjord är denna film, från start till slut.

Under ytan vankas det krig då Currys halvbror Orm (han heter verkligen så) avser att gå bakom ryggen på så gott som alla för att få sin vilja fram, för att kunna regera samtliga undervattensriken. Prinsessan Mera smiter upp på land för att varna Curry och för att försöka få den öltokige raggar-prinsen att kliva in i hjälterollen och rädda dagen. Storyn i sig är supersimpel. Vi har sett den 100 000 gånger tidigare och berättandet bryter knappast ny mark här, heller. Tvärtom. Men Wan är stilsäker, navigerar stilfullt mellan stilistisk ninjaaction baserad på fantastiskt kameraarbete och fenomenal koreografi och lyckad komik som i det här fallet inte känns som den direkt-rippats från Avengers (äntligen). Jag gillar att hela filmen har en självmedvetenhet, att den själv vet om att den är högtravande tramsig och spandex-dränkt på ett sådär teatraliskt sätt. Aquaman tar sig aldrig på särskilt stort allvar och det gör att jag kan slappna av och bara njuta av den explosion av maffiga stridsscener som här erbjuds. När Curry mot slutet sliter på sig serieförlagans ikoniska guld/gröna dräkt och plockar fram treudden, rös jag faktiskt en smula och även om det går att gnälla på att undervattensscenerna ibland ser överdrivet plastigt märkliga ut och att Manta blir lite Butterix-töntig - Är det absolut inget som störde mig.

Bilden:
Precis som i Nolans Batman-rullar hoppar James Wan här mellan 2.40:1 och 1.78:1 (Imax) vilket blir en smula störigt kan jag tycka samtidigt som det erbjuder en viss dynamik/variation. Imax-scenerna är helt klart de bästa delarna av Aquaman rent bildmässigt då de kamerorna erbjuder en skärpa och ett skärpedjup som Alexa eller Red helt enkelt inte kan tävla med. Överlag är detta dock en finfin transfer med suveräna färger och massor av detaljer.

Ljudet:
Det finns idag ganska gott om riktigt imponerande Dolby Atmos-skivor när vi pratar Blu-ray, men detta är utan tvekan en av de tre mest imponerande du kan lägga slantarna på. Detta är ett referensexemplar rent ljudmix-mässigt, rakt av. Massor av upplösning, massor av dynamik, massor av djup, tyngd och kontroll erbjuds tillsammans med strålande panoreringar och kristallklara dialoger.

Extramaterialet:
Det finns en hel del smarrigt extramaterial på denna skiva, däribland den 20 minuter långa minidokumentären "Going Deep Into the World of Aquaman" som jag gillade stenhårt. Den 13 minuter långa "Becoming Aquaman" är kanonfin, också.