Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald

Filmen:
Den första Fantastiska Vidunder-filmen kändes som en halvfärdig film som bäst och slarvade mest bort sin stora story-potential i en totalt glädjelös film. Uppföljaren - där Johnny Depps inlåste titelfigur flyr sitt fångeskap och hotar återigen att radikalisera trollkarlsvärlden - följer dessvärre i samma bleka spår och fyller i vissa luckor från föregångaren, men finner heller aldrig något bra tempo och de talangfulla skådespelarna trampar mest vatten i brist på intressanta karaktärer. Synd med tanke på vilka möjligheter denna hemlighetsfulla trollkarlsvärld egentligen kan erbjuda.

Precis som förra filmen är djurexperten Newt (Eddie Redmayne) ingen vidare huvudperson. Han vill inte ha något med trollkarlsvärldens smutsgöra att göra och tramsar hellre omkring med tramsiga fantasivarelser, vilket av någon anledning gör honom till den perfekta kandidaten att störta Johnny Depps livsfarliga dödsmagiker (samt är något av en oemotståndlig kvinnomagnet) och att följa denna antisociala torrboll är precis lika olidligt som sist. Det är ju såklart poängen med Newt, att huvudpersonen inte behöver vara den där typiska filmhjälten och den givmilde Newt har förmågor som den iskalle Grindelwald inte helt är medveten om - lite som relationen mellan Voldemort och Potter, eller hobbiten Frodo och Sauron. Men precis som sist trängs de mest intressanta karaktärerna bort och Newt passar bäst som en knasig bifigur. Förra gången var det Katherine Waterstons drivna auror som slarvades bort och här önskar man att den komplexa Lestrange (Zoë Kravitz) hade haft lite mer att göra än att bara se ledsen ut.

Detta, tillsammans med resten av filmens urblekta karaktärer och det flyktiga berättandet, gör J.K. Rowlings roll som manusförfattare ännu mer förbluffande; man saknar faktiskt den där ungdomligheten, energin och nyfikenheten från Harry Potters fantasifulla värld, som ju faktiskt går att finna i en flashback där den utstötta Slytherin-flickan Lestrange finner tröst hos en ung Newt Scamander. Det är nästan så att man hellre vill se en film om de unga versionerna av dessa karaktärer, tackla hennes bekymmer på ett mer personligt vis och strunta i resten vuxenvärldens outhärdliga gravallvar.

Det sorgliga med Grimdelwalds Brott är att det egentligen finns en bra historia om hämnd, obesvarad kärlek, ensamhet och ånger här någonstans, men tyvärr är den klent strukturerade berättelsen begravd under tung exposition, utfyllande scener, slät dialog, alldeles för många sömniga sidospår och spänningslösa konflikter. Det hjälper inte heller att Potter-veteranen David Yates fortsätter att suga ur all färg och anda med sin Star Wars-prequel-doftande platthet och långsamhet, vilket gör filmens knappa två timmar till en utdragen och ledsam spionhistoria med stirriga karaktärer som oftast beter sig mer barnsligt åt än tonåringarna i Harry Potter. Dessutom börjar man nästan ifrågasätta trollkarlsvärlden logik och effektivitet när man börja undra varför vissa karaktärer exempelvis inte bara teleporterar sig/andra lite oftare för att snabbare förhindra vissa saker.

Grimdelwalds Brott är en mysteriefilm utan några riktiga mysterier att nysta upp och saknar helt den magi och hjärta som ju annars gör Rowlings litterära värld så minnesvärd och gåtfull. Förutom en Bara de färgsprakande effekterna känns livliga och lekfulla bland de gråa ministerierna och livlösa korridorer. Det finns som sagt några genuint söta scener, några fina James Newton Howard-stråkar och några nostalgiska höjdpunkter som lär Potter-fansen att utbrista ett tyst "åh, det är ju han" eller "den trollformeln känner jag ju igen", men dessa ögonblick är alldeles för få för att bära upp denna traggliga och tröttsamt mordiska vuxensaga.

Bilden:
Trots att filmens känns onödigt urblekt och några smått disiga ur fokus-scener är bilden magiskt skarp och fylld med sköna kontraster, där framförallt är de ljusare och varmare Paris-scenerna en fröjd att beskåda. Även plaggtexturer på tweedjackor och flapper-klänningar är proppade med detaljer och hudtonerna känns naturliga. Filmen har bildformatet 2.4:1

Ljudet:
Även ljudet förtrollar till fullo, som med Dolby Atmos-spåret fyller hela rummet med knaster, trollstavsvirvlande och framförallt James Newton Howards ljuvligt Lady in the Water/Alexander Desplat-doftande musik. Dessutom är dialogen oerhört tydlig, även om vissa karaktärer mest mumlar och jag uppskattar också alla de där unika ljuden, morranden och gnäggen som varelserna ger ifrån sig.

Extramaterialet:
Extramaterialet är riktigt matig och kommer att hålla Potter-fansen sysselsatta en bra stund med flera inblickar bakom filmproduktionen. J.K. Rowlings resonemang och reflektioner tar fokus tillsammans med mindre inslag om skådespelarnas, regissörens och filmteamets tankar om den magiska Potter-världen. Här finns även några korta bortklippta scener (balsalsscenen med Lestrange borde ha varit med) och några mer djupgående inblickar i nyckelscener.