Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
The dirt

The Dirt (Netflix)

Dekadens-grisarna i glamrockbandet Mötley Crüe knarkar, super och kräks igenom denna rappa Netflix-biopic

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Neil Strauss-boken "The Dirt" är gammal, idag. 15 år eller så. Jag minns dock fortfarande delar av den troligt väl, detta eftersom den berättade en minst sagt osannolik historia om musikhistoriens grisigaste band på ett sätt som få andra biografier riktigt vågat. Ingående beskrivningar av vansinniga mass-orgier, knarkutflykter, överdoser och förstörelse var själva kärnan i The Dirt som står sig som den mest framgångsrika biografin om ett rockband någonsin och jag har, både en och 19 000 gånger, funderat över varför i hela friden boken aldrig förvandlats till långfilm. Det visade sig handla om att varenda filmbolag som intresserade sig för Mötleys historia såklart ville "censurera" bandets historia och göra en Bohemian Rapsody (som i grunden är en delvis sann, delvis glorifierande Disney-variant av Queen-sagan) av alltihopa. Något som framförallt bandbossen Nikki Sixx motsatte sig från första början.

HQ

Men! In klev Netflix, strödde pengar runt omkring sig och garanterade Nikki, Tommy, Mick samt Vince att deras dekadens inte skulle klippas ned, bantas bort eller censureras. I och med det kunde produktionen starta av det jag anser vara en av de mest intressanta historierna om ett rockband någonsin. Och det inte bara för att jag roas oroväckande mycket av dessa vildsinta herrars barnsliga beteende, men för att jag växte upp med deras taktfasta glamrock och alltid idoliserat bandet. Tyvärr når filmatiseringen av The Dirt inte hela vägen, men det innebär absolut inte att den på något sätt är dålig. Inte alls. Detta är ett av de här fallen då du i allra högsta grad bör ignorera de mer surmulna finkritikernas skoningslösa sågningar och istället fokusera på rent underhållningsvärde.

Mötley Crüe bildades på ett fik, av Nikki Sixx och trumslagaren Tommy Lee minuterna efter att Nikki slagits med bandmedlemmarna i London och därmed upplöst sitt gamla band. I The Dirt får vi, via fyra olika perspektiv, följa de olika glamrockarna när de tragglar sig igenom brokiga uppväxtförhållanden, klubbspelningar och slagsmål för att efter något år nå vad som skulle komma att bli ett av 80-talets överlägset största och mest okända rockgrupper. Mötley som band fokuserade alltid lite mer på sex, knark och fest än på musiken i sig och det är här som The Dirt känns en aning tunn då ingen del av filmen i sig fokuserar det minsta på att släppa in mig som publik i skapandeprocessen av deras smått ikoniska hits som "Girls, girls, girls", "Wild Side", "Kickstart My Heart", "Home Sweet Home" eller "Doctor Feelgood" Detta är synd. Synd och skam. För det finns inga hinder här för att klämma in det. Filmen hade absolut inte blivit lidande om det hade fått vara en hel timme längre och därmed mer detaljerad med lite fler nyanser - tvärtom. För nu känns den stundtals lite som en glassigt polerad MTV-trailer för hur fyra barnsliga grabbar partade sönder ett helt årtionde. Jag hade absolut velat se mer av hur Nikki skrev "Kickstart My Heart" och om hur den kroniskt underskattade batteristen (som alltid haft ett sjuhelvetes skönt driv) kom fram till många av de något aviga rytmerna som han spelar i bandets mest älskade spår.

The dirt
Kostymarbetet är det enskilt bästa med hela filmen. Här har man prickat helt rätt, på millimetern.

Samtidigt är den snygg, The Dirt. Utan att för den skull tappa bort den där oborstat råa känslan som jag tycker passar bandet och deras image perfekt. Jackass-gubben Jeff Tremaine gör ett habilt jobb med att förmedla rätt saker gällande attityd och det musikklimat som regerade Sunset på den här tiden. Skådespelarkvartetten som gestaltar Nikki, Vince, Mick samt Tommy är en grupp relativt orutinerade färskingar och det märks såklart, inte minst i några av nyckelscenerna där de saknar närvaro och framförallt nyanser, men det förlåter jag med glädjer eftersom alla fyra på ett rättvist sätt lyckas fånga personligheten och kroppsspråket hos Mötley-medlemmarna på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Framförallt är det Machine Gun Kelley i rollen som Tommy Lee som på ett strålande sätt ramar in den gladlynte, barnsligt energiske romantikern som bytte brudar som vi andra skiftar underkläder. Jag tycker även mycket om Daniel Webbers tolkning av Vince Neil även om scenerna då hans femåriga dotter Skylar avlider i cancer saknar både djup och känsla. Iwan Rheon är bra, också, som den lite äldre och mer återhållsamme Mick Mars som ofta agerar förnuft och förstånd (det lilla som överhuvudtaget existerar) i bandet.

Detta är en annons:

The Dirt hade behövt vara längre och regissörsstolen hade kanske behövts ockuperas av någon med lite mer rutin, lite mer eget uttryck och bättre känsla för tempo och tempovariation men på det stora hela är det ändå en underhållande resa genom ett rockklimat som på alla tänkbara sätt måste anses som fullständigt vansinnigt. Bättre än den sliskigt tillrättalagda Bohemian Rapsody är den, i alla fall. Alla gånger.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Lite för kort, lite för enfaldig i sitt porträtt av bandets extrema dekanens men ändå riktigt underhållande.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

4
The Dirt (Netflix)

The Dirt (Netflix)

FILMRECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Dekadens-grisarna i glamrockbandet Mötley Crüe knarkar, super och kräks igenom denna rappa Netflix-biopic



Loading next content