Christopher Robin

Filmen:
Det är inte lätt att vara vuxen, ibland. Den äventyrslystne Christopher Robin växer nämligen upp till en cynisk och grå familjefar som tydligt blivit präglad av en strypande internatskola, en död far och andra världskrigets fasor. Men när både karriären för ett väskföretag och familjerelationen hotas av Christophers kyla, hittar Robin plötsligt tillbaka till den varma barndomen igen tack vare en vilsen liten Nalle Puh - björnen som aldrig glömde bort sin älskade Christopher Robin.

Historien har vi sett förr - huvudpersonen lägger jobbet framför sin egen lycka och lär sig sedan att livet erbjuder bra mycket mer än att arbeta ihjäl sig varje kväll. Men denna gång är det extra trivsamt att historien befolkas av de rara A. A. Milnes-figurerna och det är svårt att inte översköljas av varm nostalgi när vi väl träffar dem. Det är riktigt gulligt att se Nalle Puh interagera med omvärlden och framförallt med Ewan McGregor i sitt tomma hus, där hans desillusionerade karaktär får äta upp sina cyniska ord varje gång Puhs visdom hotar hans vuxna fasad. Filmens verkliga höjdpunkt slår dock till under majoriteten av scenerna som utspelar sig i Sjumilaskogen - som det sig bör. Här återfinns hjärtat och själen från böckerna och Disneys animerade pärlor, där Puh-världens enkelhet och harmoni framhävs och filmen känns som allra varmast och som mest inspirerad.

Just därför faller de stökigare London-scenerna rätt platta för mig, där Puh och gänget får för sig att dra ut på en expedition och måste låtsas vara leksaker i Toy Story-stil för att inte väcka frågor hos allmänheten. Inte nog med att detta oftast leder till tradiga scener där vuxna försöker rationalisera de pratade djuren; jag ogillar också hur filmen kretsar kring huruvida mjukisdjuren faktiskt är verkliga eller inte, vilket känns som en fundamental miss från filmskaparnas sida. Att dessutom se explosioner från andra världskriget rimmar lite illa med Sjumilaskogen, ni vet? Jag förstår premissen, men kontrasten funkar inte riktigt för min del.

Filmens antagonist, en av företagets ägare kallad Winslow Jr., är också så karikatyrartad och fånig att denne like gärna hade kunnat vara ett av de datoranimerade mjukisdjuren. Den late Winslow jämförs här med "tesslan" i Nalle Puh-världen på samma sätt som den nya Mary Poppins-filmen liknar den girige bankmannen med en varg, vilket gör filmen onödigt klumpig och barnslig - i synnerhet under en töntig scen mot filmens slutskede där McGregor drar ett smörigt tal om att ta vara på människorna man älskar.

Ändå finns tillräckligt mycket charm från skogsdjurens sida som gör filmen smått oemotståndlig för Nalle Puh-fansen och det finns definitivt skojigheter här för både vuxna och för småttingarna. Jag hade önskat mig en starkare historia mellan Robin och hans dotter och budskapen blir lite väl förutsägbara, men när man sedan ser McGregor och Puh filosofera under det böjda trädet ska det erkännas att man rann ner i soffan likt den lenaste av honung.

Bilden:
Puh och hans vänner ser extremt kramvänliga, fluffiga och söta ut i denna förträffligt detaljerade och vackra bild, där de färgglada djuren fint smälter samman i vuxenvärldens gråskalor. De soliga skogsscenerna är framförallt en fröjd att se i denna ljuvligt skarpa bild.
Filmen har bildformatet 2.39:1.

Ljudet:
Dolby Digital-spåren känns livfulla både sett till den folktäta London och den underbart tysta Sjumilaskogen. Dialogen är tydlig och vävs in bland sentimentala pianotoner, kvittrande bakgrundsljud, krockande stadsliv, väderförändringar och andra härliga detaljer på ett balanserat, nyanserat och uppslukande vis.

Extramaterialet:
Här finns fyra varma inslag: "En film görs för Nalle Puh", "Nalle Puh finner sin röst", "Nalle Puh och Walt blir vänner" och "Nalle Puh och hans vänner kommer till liv". Dessa är inte särskilt djupgående kring filmskapandet, men de är väl sammansatta och det är kul att höra vilket förhållande skådespelarna och filmteamet har till björnen och hans vänner.