Heat

Filmen:
Ponera att du har fått Al Pacino och Robert De Niro att medverka i en film som du regisserar, känns det då inte ganska naturligt och självklart att du ska ha så många scener som möjligt när dessa giganter står öga mot öga och spelar mot varandra? Kanske om du är en sopa som heter Jon Avnet och regisserat skräpfilmen Righteous Kill, men inte om du heter Michael Mann och är en av vår tids bästa regissörer med så många fantastiska filmer på sitt CV att hälften vore mer än nog.

Mann fick med sig både Pacino och De Niro när han gjorde sitt mästerverk Heat, men istället för att överdosera herrarnas stjärnglans genom att låta dem spela mot varandra i var och varannan scen, så skapade han en oförglömlig scen på ett kafé som i princip är den enda gången som stjärnorna integrerar med varandra under filmens gång. Heat fungerar som en slags variant på tjuv och polis där Pacino spelar polisen Vincent Hanna som kämpar för att få fast De Niros skurkkaraktär Neil McCauley som planerar en stor stöt någonstans i Los Angeles.

Det är en mångbottnad actionfilm där karaktärerna kämpar både mot lagen och det personliga planet. Hanna har en känslomässigt labil styvdotter på randen till att bryta ihop totalt och ett äktenskap i kris, Neil har brutit mot en av sina regler och blivit förälskad i en kvinna - trots vetskapen om att varje framgångsrik skurk måste vara beredd att kunna lämna precis allt i sitt liv på 30 sekunder ifall polisen är dem på spåren. Mann väver skickligt ihop både de känslomässiga bitarna med fantastiska actionscener som kommer att få många munnar att vattnas av välbehag. Scenen utanför banken är utan tvekan en av filmhistoriens bästa eldstrider. Varenda kula som avlossas känns som ett slag i magen och närvarokänslan är ruggig.

Mann blandar friskt mellan intensiva scener och lite mer lågmälda där vi tittare får chansen att pusta ut innan det återigen är dags för att tappa andan av ren beundran över hur övermänskligt snyggt allting är. Alltifrån det fantastiska kameraarbetet till Manns användande av riktiga omgivningar snarare än studiobyggen är som rena konstverken att titta på. Det enda som inte är särskilt snyggt är Val Kilmers hiskeliga frisyr under större delen av filmen, där ligger nästan Nicolas Cage i lä. Men bara nästan.

I övrigt är Heat en av Michael Manns allra bästa filmer (eller snarare en av 90-talets absolut bästa filmer) och en dryga tre timmar lång kriminalhistoria som bara blir bättre och bättre för varje gång man tittar på den. Det är en intressant karaktärsstudie i samma stund som den är en tung och stenhård actionfilm med två av filmhistoriens största filmstjärnor som briljerar på ett sätt som få andra kan mäkta med. Michael Manns mästerverk är ett måste för alla som älskar kvalitetsfilm.

Bilden:
Om man förväntar sig en knivskarp bild i referensklass kommer man att bli gruvligt besviken på BD-utgåvan av Heat, men om man går in med vetskapen om att Mann själv övervakat transfern och medvetet behållit den lite matta tonen som alltid genomsyrat filmen, så kommer man förhoppningsvis att bli ganska så nöjd. Detaljerna som går att urskilja på den här utgåvan överträffar DVD:n med hästlängder. Här frodas krispigt läckra detaljer och en svärta som är så mörk och djup att man ibland drabbas av lite yrselkänslor, men det skiftar en aning mellan topp och medelmåttighet. Vissa scener ser verkligen exemplariska ut, medan andra inte känns helt olik DVD-kvalité.

Skärpan blir lite mjuk och suddig i vissa lägen (speciellt när man blickar ut över staden under nattetid), men även där beror det mer på hur Mann medvetet filmat det och inte för att Warner varit lata med överföringen från DVD till Blu-ray. Bilden i Heat är en bit ifrån referenskvalité, men jämfört med Warners tidigare utgåvor, så är det ett stort steg i rätt riktning och trots bristerna har filmen aldrig sett lika bra ut som den gör här.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här finns ett Dolby TrueHD 5.1-spår som fångar upp den läckra ljudbilden på ett lysande sätt. Dialogen prioriteras bra och levereras med kristallklar briljans från alla möjliga håll och kanter, surrounden är levande och skapar en otrolig närvarokänsla i filmens lite mer intensiva scener. Bankrånet med efterföljande skottlossning är rena julaftonen att lyssna på med mastigt användande av basen och riktningsdetaljer som får en att ducka för kulorna som viner förbi ens skalle i ljudform. Om det inte vore för att vissa av filmens lite mer tystlåtna scener känns aningen lågt mixade, så hade det varit full pott, nu blir det en stark 9:a istället.

Extramaterialet:
Här finns gott om godsaker för den som är intresserad. Däribland ett intressant och lärorikt kommentarspår med regissören Michael Mann som guidar en igenom den tre timmar långa filmupplevelsen, ibland blir han lite tystlåten och ibland kanske han svävar iväg lite mycket i tekniska termer, men överlag sköter han sig riktigt bra och lyckas göra någonting engagerande och intressant under tre timmar. Här finns också ett gäng med dokumentärer där man bland annat snackar om skapandet av filmen och det omtalade mötet mellan De Niro och Pacino inne på kaféet, men också några bortklippta scener och en bunt med trailers.