Thor: Love and Thunder

Att se sin familj och vänner dö, särskilt om man har en brorsa som har en vana att bita i gräset, kan göra vem som helst nedstämd - till och med den starkaste av asagudar. I Thors fall har han bestämt sig för att söka den inre friden tillsammans med Guardians of the Galaxy, som till deras förtret mest får stå ut med Thors filosoferande mellan galaxstriderna. När ett nytt hot nalkas tvingas dock åskguden att söka nya bundsförvanter, där återföreningen med exet Jane Foster blir mer än gnistrande när det visar sig att hon har axlat den biffiga rollen som Mighty Thor.

Taika Waititi besitter en berusande berättarförmåga när han väl får friheten att bara gå loss på serietidningsvärlden, där hans komiska prägel har färgat serietidningsguden med rock och en betydligt lättsammare ton. Stilen fungerade väldigt i Thor: Ragnarok, som jag anser vara den mest underhållande Thor-filmen. Det fungerar dessvärre mindre bra i Love and Thunder, som snabbt trasslar in sig i lite väl många storytrådar och humorn klickar inte lika mycket som det gjorde i Ragnarok. Love and Thunder blir snabbt virrig och plottrig i sitt rom-com-stuk, vilket är synd med tanke på alla kul cameos och vildturer som filmen faktiskt tar. De som förväntar sig något minst lika kosmiskt och kaotiskt som Ragnarok kommer helt klart att ha kul även här (bäst är Thors svartsjuka stridsyxa!), men för egen del var det svårt att dra på smilbanden när det mesta känns så påklistrat glättigt.

Att se Christian Bale ta sig an serietidningsvärlden är också smått bisarrt, även om han redan är bevandrad i genren sedan läderlappsdagarna. Här spelar han en gudaslaktare kallad Gorr som etableras väldigt effektivt i filmens inledning och som hör till en av de mer minnesvärda uslingarna i Marvel-världen. Hans otäckhet beror dock helt på tonen som filmen försöker få till, där han i ena stunden kan verka riktigt hotfull men i andra känns han mer som en sagofigur som hamnat i fel film. Blandningen av renodlad camp och väsande monster är dock trivsam, just för att det är Bale som vågar tramsa sig lite. Karaktären fungerar som bäst i sin svartvita skuggdimension, som gav lite förvrängda Den Lille Prinsen-vibbar och Bales mänsklighet lyckas också lysa igenom de demoniska ögonen. Jag kan dock tycka att det är lite väl idéfattigt att skurken är ute efter en slags önskebrunn, där jag undrar om inte Thanos eller andra hjältar hade kunnat använda istället för de alltmer försvagade evighetstenarna? Jaja, jag kanske övertänker serietidningsvärlden...

Filmens största problem är, förutom det stökiga berättandet, kemin mellan huvudrollsinnehavarna. Natalie Portman och Chris Hemsworth är långt ifrån dåliga skådespelare - tvärtom har stjärnorna mycket att leka med hos sina rollfigurer - men hur mycket filmen än försöker fördjupa deras relation är sanningen att dessa aldrig har funkat ihop. De två första Thor-rullarna kämpade med att ge någon slags betydelse till deras förhållande, som känslomässigt sett var som att se färg torka. Just därför faller gnabbet, flammorna, trånandet och allt som hör till kärlekens tecken lite väl platt. Thor hittar visserligen mer av sig själv här än Lebowski-fettot han spelade i Endgame och Portmans cancerdrabbade hjältinna ger filmen lite mer av ett dilemma, men tillsammans blir båda parter för stela. Detsamma kan sägas om Tessa Thompsons trista inhopp och den tredje akten lyckas inte riktigt fläta samman det urlöjliga och det tårdrypande allvaret.

Love and Thunder lyckas ändå underhålla tack vare sin smittsamma energi och oförargliga humor, men i slutändan är det fjärde Thor-kapitlet mest en i raden av tveksamma uppföljare i en filmföljetong som egentligen hade mått bäst av en längre paus. Det är inte riktigt lika hemskt som The Eternals, men inte heller lika överraskande som Multiverse of Madness. De senaste Marvel-produktionernas gemensamma nämnare är att det hela fortfarande känns något riktningslöst och uddlöst. Nu ska man kanske inte se varje film som en viktig pusselbit i ett superviktigt Marvel-kollage och varje film ska ju kunna stå på egna ben, men trots Waititis unika komik saknar Love and Thunder skärpan från bättre Marvel-filmer.