Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
All the Old Knives (Amazon Prime)

All the Old Knives (Amazon Prime)

Måns har sett ännu en trött, mjölkad spionrulle som bygger upp och bygger upp men aldrig levererar...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Vi har sett dem landa upp en efter en, på diverse streamingtjänster. De slätstrukna spionrullarna. Agents 355, Beirut, Red Sparrow, Wasp Network. Listan kan göras lång och det är väldigt lite som skiljer dem åt. Det är en konsekvent mix av explosioner och romans med mycket yta och väldigt lite substans och nu kan även All the Old Knives sälla sig till det famösa sällskapet.

HQ

De tidigare älskarna och tillika spionerna Henry Pelham (Chris Pine) och Celia Harrison (Thandie Newton) anländer till en folktom lyxrestaurang i Kalifornien för att tillsammans minnas gamla tider men det är ingen kärleksfull rendezvous det här. Anledningen till denna tête-à-tête är i stället att gräva i det förflutna. Att färdas tillbaka i tiden, till tider av svek och dubbelspel där man inte kunde lita på någon Hon som lämnade sitt jobb på CIA och gick vidare i livet, med giftemål och barn. Han som är kvar i gamla hjulspår och nu, på uppdrag från sin chef Vick Wallinger (Laurence Fishburne) utreder ett fall som inträffade för åtta år sedan, med ett kapat flygplan och ett gisslandrama där 120 människor dog. Det har nämligen uppdagats att det då fanns en läcka inom organisationen som ledde till att utgången för utredningen minst sagt havererade och han har nu siktet inställt på sina tidigare kollegor men det är inget lätt uppdrag då alla CIA-anställda märkligt nog uppträder synnerligen suspekt. Vissa har tagit sig själva av daga, andra har helt försvunnit från radarn och inte ens den pensionerade chefen Bill Compton (Jonathan Pryce) verkar ha rent mjöl i påsen. Vi vet det på grund av flashbacks som spelas upp till förbannelse. Dessa utgör lejonparten av den totala speltiden, resten är dinerande och dialog.

All the Old Knives (Amazon Prime)
Dressman-Chrille glider runt i världen och ser svår ut i kashmir.

Det är en berättarteknik jag inte har mycket till övers för. Dels blir det ostrukturerat och ibland till och med riktigt rörigt och det tar verkligen nerven ur berättelsen. Men det innebär också att Henry och Celia ständigt måste berätta för varandra om detaljer de redan känner till men inte jag, vilket resulterar i att jag sitter där och känner mig rejält idiotförklarad. "Och då öppnade ju du dörren och såg mig med en mobiltelefon i handen." "Ja, och vad gjorde jag då?" Fruktansvärt enerverande i längden men eftersom det i grund och botten bara är ett förhör förklätt till fine dining så innebär det alltså att jag måste känna till varenda litet steg de här tämligen ointressanta karaktärerna tog under sin vistelse i Wien för att kunna bilda mig en uppfattning om vad det egentligen var som hände när en grupp radikala terrorister tog kontrollen över ett flygplan för nästan ett decennium sedan. Ledtrådarna kastas ut en efter en och den ena är mer absurd än den andra och många av dem känns i ärlighetens namn bara som ytterligare en anledning för att kunna visa upp Chris Pine i olika outfits. Han glider runt i världen i stora polokragar och långa scarves, likt en av de där parfymreklamerna med kändisar. Han filmas i vinkel på caféer så att regnet kan ösa ner symboliskt i bakgrunden när han spänner ögonen i sitt intervjuoffer och ställer sina obekväma frågor. Ibland höjer han rösten men oftast är det en uppvisning i total avsaknad av känslouttryck.

När det gäller Celia är det dock ett annat ljud i skällan. Här är det uppenbart att han inte har kunnat gå vidare. Han kan fortfarande inte släppa sin gamla kärlek och det har påverkat livet, inte bara då när hon plötsligt lämnade både honom och byrån utan förklaring utan även nu. När de sitter där och frossar i skaldjur och dricker Cabernet ur kristallglas i dämpat ljus och låtsas att allt hade kunnat vara annorlunda. Gamla sår som rivs upp och suddiga minnen som plötsligt får nytt liv. Hon gråter, han darrar inte ens på rösten. Det är orden som sårar. Det är förstås ett stort problem, att en på pappret spännande spionthriller är som bäst vid ett bord för två, när det hela kretsar kring ett litet intrikat kammarspel. Att resten av filmen är en plottrig samling klyschor som varken berör eller upprör och att den sedan slutar exakt som förväntat förstärker bara intrycket av att Janus Metz och Olen Steinhauer, som också har skrivit novellen filmen är baserad på har kastat ur sig ett hafsverk som borde stannat på idéstadiet.

Detta är en annons:
All the Old Knives (Amazon Prime)
På avsmakningsmenyn: gammal skåpmat. En sjurätters utan varken passion eller överraskningar.

Chris Pine och Thandie Newton gör vad de kan med det spretiga manuset men de är också ett osannolikt par. Det finns ingen som helst personkemi dem emellan. Turturduvorna som innerst inne älskar varandra men samtidigt utan att kunna lita på att något de berättar för varann egentligen är förknippat med någon form av sanning. Han är en stenstod, helt utan nyanser. Visar ingenting men sörjer i ensamhet. Hon bubblar av känslor. Produktionstekniskt är All the Old Knives en ytterst kompetent film men även om Charlotte Bruus Christensens foto är bländande vackert med solnedgångar och öppna palatsliknande miljöer så lämnas samtidigt väldigt få ledtrådar om i vilken tidslinje vi befinner oss i för stunden och den generiska bakgrundsmusiken som ligger på filmen igenom och fyller skallen med melodramatiska stråkar gör sitt för att skapa illusionen av att vi ser något som faktiskt är spännande. Men det är ett falsarium, rakt igenom. All the Old Knives, eller snarare All the Old Clichés är den där flygplatsnovellen man sliter åt sig i all hast på vägen mot gaten. En spänningspocket på reahyllan med snyggt omslag men som bakom den attraktiva förpackningen döljer en simpel story och tunna karaktärer. Den som alltid innehåller en tragisk men vacker kärlekshistoria, strategiskt utplacerat kioskdeckarsnusk och en twist man kan se komma redan halvvägs in i berättelsen. Den gör sitt jobb, underhåller för stunden men vinner knappast någon Pulitzer.

04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
En riktigt slätstruken och rörig historia utan varken nerv eller passion. En film vi redan sett dussintalet gånger.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content