The Cuphead Show (Netflix)

Studio MDHR:s älskade muggubbar är tillbaka i form av The Cuphead Show, Netflix senaste försök att etablera spelfranchiser i TV-format och i tolv tiominutersavsnitt får vi lära känna de galna spelfigurerna som aldrig förr - nu kan Cuphead exempelvis tala! Skrika! Sjunga! I färg! Nya som välbekanta ansikten ställer sig i Cupheads väg när Djävulen gör den charmige koppen till sin nemesis, men han är inte ensam och tillsammans med brorsan Mugman hamnar de ständigt i trubbel - allt för att slippa måla Elder Kettles staket.

Animationen och stilen som har hämtats från spelets Silly Symphony-doftande design är såklart en fullträff även här och är seriens största förtjänst - även om själva animationen inte är lika studsig och genuin som 30-talets excentriska verk. Det knastriga filtret, den klämmiga jazzen och de visuella skämten må finnas där, men i sitt försök att leva upp till både Fleischer-erans signaturknep och indiespelets kaotiska universum möts idéerna bara halvvägs i TV-serieform. För att vara inspirerat från ett slagsmålsspel finns det oväntat lite stryk och för att vara en hyllning till de handtecknade godbitarna från förr är det alldeles för tamt för att engagera nya fans. Serien må utspela sig i samma spelvärld, men det är urvattnat och lite väl familjevänligt. Kasinot har exempelvis bytts ut mot ett tivoli, vilket känns som ett trist beslut.

Avsnitt där Cuphead och Mugman exempelvis tar hand om en svårhanterlig bebis känns gammalt på ett oinspirerat vis och även om det finns gott om sevärda sekvenser, som när Djävulen målar ett staket till klassisk musik, har den där härligt våldsamma andan från spelet sugits ut likt Djävulens själsugande tivolispel. Här hade jag föredragit att man höll sig till originalberättelsen, eller om man nu behövde kompromissa hade en slags Gråben-baserad premiss också fungerat; Djävulen anställer en spelboss per avsnitt för att få Cupheads själ, vilket såklart alltid resulterar i att muggpojkarna kommer undan! Istället verkar dock manusförfattarna nöja sig med de simplaste av tricks för att underhålla. Många av de helskruvade, transformerande bossarna blir mindre intressanta när de ges påklistrade personligheter och att ge huvudpersonerna så mycket skrikig dialog tär mest på charmen.

The Cuphead Show behöver vara lite fräckare och listigare i sin Looney Toons-slapstick för att fånga den gyllene animationsera som Studio MDHR fångade så väl i sin mästerliga buffé av side-scrollande knogmackor. Både estetiken och musiken är underbart vintage, men den audiovisuella passionen är också det enda som lyser igenom i denna papperstunna komedishow. Hittills övertygar inte Cuphead som en TV-serie då den platta moderna humorn inte riktigt klickar med det svindlande källmaterialet och cliffhangern är allt annat än tillfredställande. The Cuphead Show fungerar - precis som spelet - mest som en hyllning till animationsformatet, men faller platt som komedi.