Finch (Apple TV+)

Det finns en kontrast i Apples nya storsatsning som blev till en obalans och något som genuint störde mig under alla de 125 minuterna som nysläppta Finch varar. För i grunden är detta tänkt att vara en så kallad feelgood-film, tror jag i alla fall. Den handlar om vänskap och lojalitet, och många av nyckelscenerna är kryddade med dråpligt innerlig komik och komiska knorrar, allt medan storyn äger rum i en av filmhistoriens mest karga, skoningslöst mordiska och misäraktigt deprimerande miljöer. Världen är körd, i Finch. Rökt.

Vi träffar robotingenjören Finch Weinberg inuti en underjordisk forskningsbunker i början av filmen och vid sin sida har han hunden Goodyear. Solen har bränt sönder planeten och utomhus mäter termometern +70° till följd av ett sönderbrassat ozonskikt. Atmosfären är fylld av strålning och 99% av mänskligheten har utrotats. Det går med andra ord inte att gå ut utan specialanpassad skyddsdräkt med ett kylsystem, ozonsköldar och strålningsskydd och mitt i allt detta beslutar sig Finch för att rycka upp sin förhållandevis trygga tillvaro under jord, ta med sig hunden i en husbil och resa 500 mil västerut, mot San Francisco.

Redan här faller Finch på sin egen korkade logik. För när Tom Hanks pålästa, analytiskt smarta överlevare till ingenjör beslutar sig för att lämna den underjordiska basen där han bor och riskera allt för att ta sig till västkusten gör han det eftersom en anstormande "elektrisk storm" hotar att ta död på honom, annars. Hur det nu skulle gå till med tanke på att han befinner sig flera meter under jord. Detta innebär att han istället tvingas tampas med den enorma stormen ute på öppen väg, i en husbil, vilket han klarar av genom att förankra kärran med överdimensionerade tältpinnar + vajrar, något som naturligtvis innebär att han skulle klarat stormen 1000 gånger bättre om han bara hade stannat under jord, där han hade elström, vatten, mat och skydd.

Men skit i det, Finch gör sig redo för avfärd genom att färdigställa en ny hjälprobot som han mekat på under lång tid, som han döper till Jeff. I början kan Jeff inte prata, bara nicka. Och likt ett barn måste han lära sig allting från grunden, och det snabbt. Han lär sig att gå, att köra husbil, att hålla i ett koppel, att inte be om ursäkt hela tiden och hela den här portionen av den här filmen är mer eller mindre norpad rakt av ur framförallt Rainman. Finch lär Jeff allt, och under resans gång blir de goda vänner och roboten finner sin "mänsklighet" Det finns partier som är sådär innerliga, nästan enbart tack vare Tom Hanks ganska enastående närvaro, men det finns lika många scener som rent tonalt inte vet var de är, eller var de vill styra tittarens känslor. Det blir obalanserat, inte sällan spretigt och uddlöst och även om det finns ett värde i själva sensmoralen här, är slutet så pass avslaget att resan känns meningslös.

Synd, för Tom Hanks kan verkligen inte göra en dålig roll. Den gubben är så pass briljant i allt han gör att det nästan blir larvigt, ibland. Så även här. Hanks storspelar och jag hade så himla gärna velat se en riktigt bra film på det här teamet, med mer konsekvent ton och något mer substantiellt att säga.