Venom: Let There Be Carnage

Tre år har passerat sedan Venom fick sin egen film... Kritikerna avskydde den men en stor del av biobesökarna höll inte alls med dem och snabbt var det bekräftat att det mycket riktigt skulle bli en uppföljare. Den tiden är nu här och det är dags för Venom att ta sig an en minst lika otäck symbiot; Carnage.

I Venom: Let There Be Carnage fortsätter Eddie Brock att leva sitt liv med en alien inombords som gör hans liv både bättre och sämre. Eddie har börjat träffa seriemördaren Cletus Kasady, spelad av Woody Harrelson, för att försöka pussla ihop var Kasadys offer ligger begravda. Och med Venom inom sig, blir det enklare att lista ut platserna och Eddie hyllas av media för att han löst det mysterium som polisen varit helt värdelösa på att lösa. Livet leker för Eddie. Allt vänds dock snabbt upp och ned efter ett möte med hans ex Anne som avslöjar något som raserar hans värld, samtidigt som han råkar komma Kasady lite för nära vilket resulterar i att han också får en del av symbioten i sig och blir det fruktade monstret Carnage.

Till skillnad från många andra superhjältefilmer är Venom: Let There Be Carnage en oerhört kott film. Det 97 minuters långa spektaklet gör rullen till den kortaste superhjältefilmen sedan Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer och det märks väldigt väl hur mycket det skadar filmen. Jag gillade förvisso aldrig Venom (2018) och ville helst lämna biografen när jag såg den, men i det här fallet tror jag att uppföljaren hade mått bra av en länge speltid. Allt händer nämligen på tok för fort och de nya karaktärerna som Cletus Kasady, hans flickvän Frances Barrison och Detective Mulligan är alla brutalt underutvecklade. Vissa av deras motiv är till och med så obegripliga att Mulligans roll exempelvis hade kunnat tas bort. Som tittare får man heller aldrig någon känsla för varför Kasady är så fruktansvärt arg på Eddie, vilket ändå är det som filmen handlar om.

Likt föregångaren är Venom: Let There Be Carnage dessutom full av logiska luckor. Carnage kan, helt utan förklaring, skapa en virvelvind från ingenstans och även slinka emellan millimetertunna utrymmen vilket får manuset att framstå lite väl idiotiskt eftersom det framstår som att han kan göra vad som helst som författarna känner för. Saker som inte ens Venom kunnat. Lägg därtill att precis som i fallet med Venom och Eddie, är Carnage och Cletus separerade från varandra vilket sällan utforskas och till skillnad från Eddie påverkar det inte Cletus mer än i slutet.

Fastän jag anser att den här filmen är ett haveri från början till slut, gissar jag ändå på att många besökare lär roas av uppföljaren. Många älskade trots allt humorn i den första filmen och den är helt oförändrad, trots regibyte. Personligen tyckte jag aldrig att det funkade och jag står fast vid att det inte gör det den här gången heller. Anser man däremot att föregångaren var riktigt rolig är chansen stor att man även lär uppskatta uppföljaren och kan blunda för de annars uppenbara bristerna. Var man inte såld på den första vändan, lär man dock inte uppskatta den här heller.

Sammanfattningsvis anser jag Venom: Let There Be Carnage vara en katastrofalt dålig film som är ungefär lika outhärdlig som den första filmen. Karaktärerna är både underutvecklade och beter sig som idioter, manuset är proppat med logiska luckor och den är på tok för kort för att ge tillräckligt med utrymme åt alla händelser och motiv. Men åter igen, diggade man den första rullen eller helt enkelt bara vill ta del av Venoms bakgrund innan han kastas in i Marvels filmuniversum, kan det kanske vara värt ett biobesök, ändå.