Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Mass Effect 2 - Ett tråkigt spel

Har precis lirat igenom Mass Effect 2, och är precis lika otillfredsställd som när jag hade klarat 1:an. Jag vill inte påstå att Mass Effect 1 & 2 är dåliga spel, men de är TRÅKIGA spel på det viset att spelen aldrig riktigt utmanar eller känns interaktiva på ett stimulerande och direkt sätt.
Att scanna planeterna känns aldrig roligt, bara trist, men man gör det ändå för att kunna ha råd med uppgraderingarna. I t ex Final Fantasy så brukar man kunna tjäna ihop pengar genom strider, som är oändliga till antalet, för att sedan kunna köpa vapen, rustningar och diverse annat samtidigt som man TRÄNAR på de taktiska/strategiska momenten i striden och samlar XP för att levla upp. I Mass Effect levlar man typ upp mellan uppdragen. Det känns alltid väldigt segmenterat och styrt. Antalet egenskaper är begränsat som fan och i slutänden så känns det som att man bara har levlat så mycket som Bioware vill.
Det känns aldrig som en bedrift när man tar sig vidare i spelet. I FF7 nötte jag i en hel dag med att slakta specifika monster som gav ovanligt mycket XP, bara för att ha en chans mot Sepiroth. När jag sedan klarade av honom så fanns det prestige i det. Dels så hade jag hittat hans svagheter, men dessutom så hade jag utforskat världen så pass mycket att jag VISSTE var de XP-monstren fanns och kunde skapa en strategi efter det. Jag visste att ALLT jag gjorde i spelet på något vis var en investering och gick till de karaktärerna som jag VILLE skulle bli starkare.

Bioware gör vissa saker så otroligt bra och rätt(dialoger, karaktärer, story), men de misslyckas med det fundamentala... Att skapa ett spel där man, utöver att trycka sig igenom dialoger, även KAN och VILL spela.

Spel och förväntningar...

Skrivet av wushudanne den 1 december 2009 kl 00:49

Idag lade jag upp en annons på blocket angående Operation Flashpoint: Dragon Rising(PS3). Var beredd att sälja det för 400kr, men mer intresserad av att byta det mot ett annat.

Jag köpte Dragon Rising på releasedagen, mest för att lira online med polare, och hade läst flera recensioner och kände mig införstådd med vad jag hade att vänta mig.
Men bara någon minut in i spelet så grät jag inombords för att spenderat 600 spänn på något som såg ut som gammalt knäckebröd och som kändes ungefär lika inspirerande. Jag spelade i ca 3 timmar och sedan dess har spelet legat och samlat damm fram tills idag då jag lyckades byta det mot Modern Warfare 2.

Jag är övertygad om att jag skulle ha gillat spelet om jag bara hade gett det en chans. De flesta av mina allra största spelförälskelser började med ångest och frustration, då grafiken har varit bedrövlig eller när upplägget/systemet varit svårt att greppa och komma in i. Final Fantasy VII(PS1) kändes stelt och inte särskilt interaktivt, men det var även första gången jag spelade ett japanskt RPG. Ett RPG som, efter lite tålamodigt tragglande, lavinartat växte sig större och större i mitt hjärta. Morrowind är ett annat exempel, där jag först spydde galla över den extremt fula designen på animationer och kroppar, bara för att sedan sitta 300 timmar med ett av friaste och djupaste rollspelen jag någonsin har upplevt(Oblivion hade motsatt effekt då jag älskade det till en början för att sedan bara känna mig tom och utnyttjad*SNYFT*). 1998 träffade jag mitt ex som då hade ett PS1 och en liten samling spel. Själv var jag fattig och hade absolut inte råd med sådana leksaker. 3D var ju the shit i spelvärlden just då, och jag hånade henne för alla hennes 2D-spel. Bland dem fanns Legacy of Kain: Blood Omen, Diablo och ett litet spel som hette Castlevania: Symphony of the night. Jag föll pladask för det spelet så fort jag insåg djupet och kvaliteten på spelet.
Tänk om jag hade avfärdat dessa spel bara pågrund av det grafiska eller för att jag var för lat för att sätta mig in det. Tänk vad jag hade missat!
Kanske är det för att jag börjar bli gammal, eller för att man blir mer och mer van vid att få allt presenterat i överpedagogiska och underskattande grepp inlindat i klibbigt fräsch grafik, som jag inte längre har lika mycket tålamod över.

Oblivion, Fable, Assasin's Creed 1 och Fallout 3 är några exempel på spel som på papperet lät mer än lovande. När sedan bilderna dök så fickjag börja använda haklapp för att samla upp dreglet. Men precis som den där mega-size chipspåsen du får sånt sug efter, så känner du dig bara tom efter att ha konsumerat produkten. Kanske inte helt tom, då jag i alla fall kan känna lite ångest över att jag har slösat bort min tid.

Är det så jag kommer känna efter att ha lirat genom kampanjen på Modern Warfare 2, eller när jag har fått alla prylar/rankningar efter ett otal timmar i multiplayer i samma spel? Ett spel som i slutänden är ett i mängden och som ersätts av nästa liknande spel inom någon månad.