Nu var det dags igen, lite irrationell, västerländsk konsumtionshets såhär veckan innan Jul. Senaste inköpet blev en rysligt mustig IWC Pilot, och om den klockan var #2 på listan över mina mest önskade, så är denna ohotad #1. Enda sedan mitt klockintresse väcktes för ett antal år sedan har Rolex tidlösa sportdykare hägrat starkt. Dess ikonstatus är given, och designfragment från Submariner har "lånats" av otaliga tillverkare de senaste decennierna.

Kvalitetskänslan hos uret är storslagen. Boetten är tung, robust och välbalanserad. Den nya Oyster-länken är en klass för sig, finishen är heeelt otrolig överlag. Man vill bara klä av sig naken, olja in sig, och kasta sig i en varm ormgrop tillsammans med detta ur, som i mina ögon är världens mest fulländande sportklocka. Om du hatar pengar, och bara ska köpa en enda klocka, är detta ett givet val.

Återkommer med en mer djupgående recension om 50-70 år.

Sedan jag sålde min Speedmaster har saknaden efter klockor varit enorm. Ångrar försäljningen djupt och har till och med försökt köpa tillbaka den. Det gick inte. Därför har jag nu köpt två nya ur, faktiskt de två klockor som jag suktat allra mest efter sedan klockintresset väcktes för dryga fem år sedan.

Idag levererades den första.

IWC Mark XVII, ett klassiskt flygarur. Otroligt vacker och robust. Jag älskar den.

Fortsättning följer.

Jag var förstås med och sponsrade med en luftig struntsumma när Podcasten Overkligt krävde finansiering. Under ett par års tid hade jag njutit av denna något svajiga, men alltid underhållande Podcast på veckobasis. Alldeles gratis dessutom, så att göra rätt för sig kändes naturligt. Podcasten var under en kort period nedläggningshotad på grund av vacklande ekonomi, vilket inte är märkligt på grund av att intäkterna i stort sätt varit noll under dess levnadstid.

Kickstarter-kampanjen blev lyckad, och en stor säck med nytryckta sedlar hälldes frikostigt över programledarnas utsträckta famnar (123,000kr). Detta innebär att två säsonger nu är säkrade, med tillhörande specialavsnitt av bland annat den fantastiska Josef Fares som tidigare har intervjuat Daniel Espinoza i de ordinarie programledarnas frånvaro. Ironiskt nog ett av de bästa avsnitten, inser jag nu. Josef är otrooligt karismatisk, och närmast trollbindande att lyssna på. Ett självförtroende som närmast känns sjukligt, i vissa stunder.

Podcastens styrka ligger förstås i att den tillåter sig att vara flamsigt supernördig samtidigt som den tar spelkultur på största allvar. Dynamiken mellan programlederna är också härligt stökig, då Viktor Leijonhufvud är obevekligt supercynisk och känslofylld, troligen Sveriges absolut mest betygsnåla spelkritiker, medan Johan Hallstan är lugn, professionell och metodisk. De tredje hjulet var tidigare den fenomenale Christer Engström, som varvade snuskiga referenser med långa anekdoter från Day Z och livet i allmänhet. Han är lite av en Loose cannon, som troligen bidrog till att han självmant lämnade Podcasten efter en tveksam insats i ett avsnitt för ett drygt år sedan. Han ersattes så småningom av Måns Ortner, som med sin något naiva okunskap bidrar med lite ödmjuk folklighet i kontrast till de lätta besserwissertendenser som återfinns hos de övriga.

Hur som helst, jävligt kul att Podden är tillbaka. Rekommenderas till alla som älskar spel, film och serier. Skulle säga att den tillsammans med "Nördigt" är Sveriges bästa nöjespodcast. Nördigt tenderar dock att lägga enorma mängder tid på comics och Anime, vilket jag är fullkomligt ointresserad av.

Vänligen.

Gillar ni Overkligt förresten?

Det kan inte vara lätt att vara Jan Helin, Aftonbladets ansvarige utgivare, i dessa dagar av klickonomisk kris. Det är inte längre lika lätt att få lönsam snurr på journalistiska gärningar, och alla de där sköna annonsmiljonerna sprids som konfetti över det expanderande medielandskapet.

Att tidningen under längre tid har sysslat med skamlös sexism i sin rubriksättning är ingen hemlighet. Att ytterst kompetenta nöjesjournalister plötsligt får agera ledarskribenter är heller ingen slump. Virtanen, för att lyfta fram ett exempel, vet alldeles precis hur och vad han ska skriva för att nå ut till den impulsiva getingsvärm som huserar på de sociala medierna. Han är en duktig skribent, men det blir ofta populism av alltihop.

Just nu är tidningen i ropet på grund av den i somliga fall sylvassa Jan Guillous krönika som anklagas för att vara antisemitisk och relativiserande. Jag håller med. Texten var plump och arrogant i sin lättja gentemot de mord och dödshot som drabbat den judiska minoriteten i Europa på sistone. Alla är ju förstås fria att tycka som de vill, och jag ser vissa fördelar med att tidningarna tar in fristående krönikörer som spretar åsiktsmässigt. Mångfald är som vi vet bra.

Problemet, som jag ser det, är att en krönika idag måste vara extrem för att vara lönsam. Detsamma gäller nyheter. Aftonbladets ägare gnuggar förstås händerna av förtjusning när de ser att debatten rasar om en uppenbart provocerande krönika eller en oetisk artikelserie. Delningar som görs av artiklar blir pengar oavsett av vilken anledning den delas. Att välja bort en fysisk tidning är enkelt, att värja sig mot en länk som är gratis är svårare. Detta har förändrat allt.

Anledningen till att jag tycker synd om Jan Helin är för att jag är övertygad om att hans journalistiska intentioner inte längre ryms i Aftonbladets affärsmodell. Förstasidan pryds av katter, folk som slår sig på pungen, samt bilder på u-ringningar och arslen. Krönikor som lyfts fram består antingen av nykommunism eller någon form av rasism. Det går inte längre att ta dessa tidskrifter på allvar. Problemet är att de innehar en enorm makt. Aftonbladets är troligtvis vår största opinionsbildare, vilket är skrämmande.

Min uppmaning är att genast sluta klicka på artiklar som du ändå begriper bara finns där för att provocera dig, och istället söka dig till platser som åtminstone försöker upprätthålla en journalistisk ambition. Det är svårt, jag vet, men försök. Kanske innebär det att du måste hosta upp några kronor, men det kan det vara värt.

Låt denna skvallerpress svälta. Konsumentmakten är avgörande, men det kräver fan att vi utnyttjar den.

Jag ska förstås börja med att ödmjukt proklamera min totala okunskap i fallet David Carr. Innan jag läste notisen om hans plötsliga död i den gångna veckans nyhetsflöde hade jag aldrig i mitt liv hört talas om denna storslagna karl. För de som liksom jag har bristande kunskaper om amerikanska journalister så var David Carr fram tills nyligen en legendarisk skribent på den minst sagt anrika tidskriften The New York Times. En tidning som i decennier har stått för en kredibilitet och ett auktoritärt genomslag som närmast saknar motstycke i det mediala landskapet.

David Carr hade i perioder missbrukat kokain och crack, vilket hade givit honom ett sargat och karaktäristiskt utseende. Han strök omkring på redaktionen i sin slitna kavaj och levererade idel svordomar och absoluta sanningar med sin släpiga stämma. Otroligt karismatisk. Jag upptäckte honom alldeles nyligen när jag såg dokumentären "Page One" som behandlar de gamla medieinstitutens roll i ett allt mer digitaliserat och individualiserat medielandskap. Hur konkurrerar man med fenomen som till exempel Twitter när det kommer till snabb spridning och tillgänglighet? Detta är en fråga som fortfarande är högaktuell globalt. Det är extremt kostsamt att driva en stor tidning med heltäckande redaktion, och annonspengarna söker sig allt längre bort från de traditionella exponeringsplattformarna. Tiden springer minst sagt ifrån dem.

Nåväl, i dokumentären får vi följa David Carr, som här får representera den forntida murveln som lätt konservativt slår sig fram i vardagsbruset. Han talar om och debatterar med unga IT-entreprenörer som kaxigt insinuerar att traditionell journalistik saknar framtid. David Carr vill inte veta av dessa påståenden, och förklarar att utan riktiga nyhetsredaktioner skulle dessa hipsterplattformar sakna material. Han illustrerar detta i en debatt genom att skriva ut förstasidan av debattmotståndarens nyhetssite, och därefter klippa ut alla bilder som representerar innehåll. Detta är David Carr. Enkel och tydlig.

I en intervju med det omåttligt populära mediefenomenet "Vice" på deras HQ i Williamsburg menar Shane Smith (Vice grundare) att medan han åker till Afrika och rapporterar om kannibalism så skriver The New York Times om surfing. David Carr sitter på andra sidan bordet och slamrar demonstrativt på sin daterade PC. När han får denna förolämpning serverad slutar han skriva och förklarar myndigt:

"Just a sec, time out. Before you ever went there, we've had reporters there reporting on genocide after genocide. Just because you put on a fucking safari helmet and looked at some poop doesn't give you the right to insult what we do. So continue."

I ett senare skede lyckas han genom en gigantisk granskande artikel få ledningen för The Tribune avsatt efter avslöjanden om sexuella trakasserier och lite väl generösa bonussystem. The Tribune var ett mediehus i Chicago som gick i konkurs och köptes upp av giriga gubbar som ville spola ut alla värderingar och etiska stadgar från redaktionen.

Ja, ni hör ju. David Carr är omöjlig att inte älska. Att media som fenomen kommer förändras förstår alla, inklusive David Carr som på senare år lärde sig uppskatta Twitter och andra nymodigheter. Mycket av media består i att via tekniska landvinningar leverera information till folket, och så har det alltid varit. Men jag är övertygad om att det alltid kommer finnas utrymme för välarbetad och påkostad journalistik. Det är naivt att tro att vi skulle kunna upprätthålla ett lika omfattande nyhetsflöde utan att hängivna journalister får resurser nog att genomföra sitt arbete. Någon måste göra grovjobbet, och någon måste betala. Idag ser vi hur Aftonbladet och andra kvällstidningar har givit upp och förvandlas alltmer till klicksajter med kattfilmer och sexistiska rubriker vilket är förfärligt. Vi behöver riktig journalism. Vi behöver David Carr-figurer. Vi behöver någon som granskar makten och stora företag. Någon som brinner för en välberättad historia. Detta behöver inte stå i konflikt med nyskapande digital och social media, inte alls. Tvärtom. Tillsammans uträttar de stordåd.

Se Page One snarast, och beundra för ett ögonblick klassisk grävande journalistik.
Vila i frid, David Carr.

Vill också passa på att Tacka Gamereactor för att de kämpar på med papperstidningen. Det är guld värt.

Oj, den här texten blev lång.

Tack för mig!