Janne Andersson skulle aldrig ha fått vara förbundskapten när EM-kvalet inleddes. Efter att ha missat VM i Qatar och blivit nedskickad i Nations League (tycka vad man vill om den turneringen) till den sämsta divisionen tillsammans med länder som San Marino, Malta och Andorra hade varenda landslag gjort sig av med förbundskaptenen. Men inte snälla lilla Sverige inte. Här ska det ges mer chanser. Och vad har det gjort? Ett mest troligt missat EM i Tyskland nästa år, som hade kunnat blivit fantastiskt för fansen. Helt jäkla överkörda hemma mot Belgien och en 3-0-förlust. Österrike tog en poäng borta mot Belgien. En seger mot Azerbajdzjan, woopdidoo och nu helt förnedrade av Österrike. Det blev "bara" 0-2, men det skulle egentligen blivit minst 0-5 om inte Olsen storspelat.

Sverige har nu dessutom ett av de mest lovande anfallen vi haft på länge. Där finns Isak och Kulusevski. Jesper Karlsson och Elanga. Och med Forsberg som en erfaren spelare att hjälpa till. Detta blir helt och hållet förstört av Jannes fega fotboll. Finns det ens nån matchplan längre? Anfallet finns inte där, mittfältet är helt osynligt och det som alltid varit Sveriges styrka, försvarsspelet, är nu en schweizerost. Jag har länge tyckt att det svenska landslaget spelat en pinsamt tråkig fotboll. Vem minns inte EM 2020:s tråkigaste insats där landslaget tråkade till sig en poäng mot Spanien genom att ha 15% bollinnehav, slå 162 passningar (55% till rätt adress) mot 917 och 37 rensningar. Sen blev det tvärstopp mot Ukraina i slutspelet. Eller VM i Ryssland (där jag var och såg Sverige-Sydkorea). Sverige hade mest bollinnehav i en enda match, just den mot Sydkorea med 56%. Det krävdes en straff för att vinna. Resten av matcherna: Tyskland hade över tre gånger så många passningar och 76% bollinnehav. Vinst mot Mexiko, trots hälften så många passningar och 33% bollinnehav. Schweiz, 1-0 efter en styrning med mindre än hälften i antal passningar och 32% bollinnehav. Ut mot England efter att återigen förlorat dessa två områden.

Det är dags för nåt nytt nu. Tråk-Janne har gjort sitt. Utspelade i två av tre matcher i kvalet och EM är nu väldigt, väldigt, väldigt långt borta. Två missade mästerskap i rad och vara i samma division som San Marino i Nations League. Det är svårt att vara ett fan av svenska landslaget just nu. För övrigt ett landslag som jag gör mitt bästa för att supportra. Jag brukar försöka åka på en bortamatch varje år, helst till ett land man kanske inte åker till annars. De senaste tio åren har jag besök Österrike x2 (dock inte idag), Liechtenstein, alla matcher utom en när vi vann U21-EM i Tjeckien 2015, Luxemburg, Frankrike på EM 2016, Bulgarien, Italien för avgörande VM-kvalmatchen till VM 2018, Ryssland för VM 2018 och Polen förra året för en förlust i VM-kvalet till Qatar. Viruset gjorde att det tyvärr blev ett litet uppehåll. Så jag gör mitt bästa, men nu behövs det att andra tar de bästa besluten.

Ryssland 2018. Då var jag där. Tyvärr lär det dröja innan jag kan se Sverige i ett stort mästerskap igen.

Det är en rätt fascinerande grej det här. För några år sedan var jag till Bulgarien och läste så klart lite information om landet och hittade då denna intressanta fakta. Bulgarer nickar inte för att gestikulera ja och skakar på huvudet för att säger nej. De gör nämligen precis tvärtom. Att skaka på huvudet betyder ja och nicka betyder nej. Det låter så klart påhittat, men det är det inte.

Min egna erfarenhet av detta fick jag när jag skulle köpa en biljett på bussen till flygplatsen. "Till flygplatsen tack", sa jag, dock ej på svenska. Som svar fick jag "flygplatsen?" och en person som skakade på huvudet. Det kändes som att hon dömde mig, som att jag var dum på nåt sätt för att jag tog bussen till flygplatsen. Vad gjorde jag för fel? Sen kom jag ju ihåg att hon bara skakade på huvudet i förståelse, som "Flygplatsen? Ok."

Bakgrunden till detta fenomen är ännu roligare. Eller intressantare om man vill. De bestämde sig helt enkelt för att byta signalerna för att lura folk och sen har det hållit sig kvar. När landet invaderades av Ottomanska riket ville dessa att invånarna skulle byta religion från kristendom till islam och om de nekade blev de oftast dödade. Så, enligt legenden, bytte de tecken och när de blev tillfrågade om de ville bli muslimer nickade de, för innerst inne visste de att detta betydde nej, men utåt såg det ut som att de accepterade. Genialt.

Det finns också en annan teori som inte alls är lika rolig. Det är att de härmade hästarnas huvudrörelser där de skakade på huvudet eller nickade beroende på om det fanns mat framför dem.

Bulgarien för sex år sedan.

För lite mer än en månad sen drog vi iväg till Tyskland och Tropical Islands ett par mil söder om Berlin. Detta är världens största äventyrsbad inomhus. Den är också världens fjärde största byggnad räknat till användbar yta (5,5 miljoner kvadratmeter tydligen). Mycket av denna yta är dock inte använd då det är rejält långt upp till tak i denna före detta hangar. Men väl på marken är badet också rejält. Tanken var att vi skulle åka och övernatta i Berlin för att sedan tidigt på morgonen efter ta oss till Krausnick, orten där Tropical Islands finns. Men så tittade jag på alternativ på att bo inne i själva hangaren. Och det visade sig att för samma pris som ett billigt hotellrum i Berlin skulle vi kunna sova i ett av tälten i byggnaden. Det finns två stora områden med campingtält på sand. Det bästa med detta är att man får komma in på badet redan på morgonen den dagen reservationen är, trots att incheckning inte är förrän klockan 15. Dessutom får man stanna hela dagen efter också, efter att ha checkat ut klockan 10. Det blev alltså två hela dagar istället för en, för samma pris, men möjligtvis lite mindre bekväm sömn. Det är nämligen runt 27 grader inne på Tropical Islands hela tiden.

Det var min fru, vår treåring och jag som var där i vårt tvåmannatält och det gick alldeles utmärkt för oss att sova. Barn går dessutom in gratis innan de fyller fyra. Det finns också fyrmannatält och vanliga rum (som säkerligen har AC, men något dyrare). Vi kom fram runt lunchtid och jag gick direkt ner i lagunen tillsammans med sonen och flöt omkring medan frugan satte sig i en solstol på fejkstranden. Där var vi fram till klockan 15 när vi fick tillgång till tältet. Vi tog en snabb tupplur efter det långa resan och sen bar det iväg igen. Denna gång bort till platsen som är mer inriktad på barn. Det finns ett stort torn med många olika vattenrutschkanor som passar både barn och vuxna. Vi åkte flera gånger och man blir extra glad när sonen mitt i ett åk säger att "jag tycker om det här". Vi promenerade också genom en typ av regnskog de har med flamingos, fiskar och sköldpaddor bland annat. Sonen tillbringade också en mindre stund i ett vanligt lekland med klätterställning, nät, rutschkanor och annat.

Saken med Tropical Islands, och som jag sett andra skriva, är att det känns som om man är på semester i nåt varmt land och inte i Tyskland. Speciellt inte när det bara var runt sju grader ute. När vi satt och åt middag på en av resturangerna framåt 20-tiden kändes det som att vi lika gärna kunde ha suttit och ätit på typ Sunny Beach i Bulgarien. Det går också att bada i de två stora bassängerna fram till midnatt (har jag för mig), men alla rutschkanor är givetvis stängda sedan ett par timmar. Jag var sugen på att bada där i mörkret med bara några blå lampor som belysning. Tyvärr blev det inte av. Det blev det inte heller med att åka nån av rutschkanorna i det stora tornet. Eftersom sonen ännu inte får åka där så gick det inte. Jag hade säkert kunnat gå iväg, men jag kände mycket mer för att flyta runt med honom.

Dag två gick vi ut ur tältet till den gratis frukostbuffén som ingick i priset, en bra sådan dessutom. Vi packade ihop våra saker ur tältet vid 10 och tog oss till den stora poolen igen för att flyta omkring. Barnavdelningen var stängd fram till lunchtid för underhåll, så det var tur att vi passade på dagen innan. Det blev bara några timmar innan vi bestämde oss för att ta oss hemåt igen. Ute på en av de kalla parkeringarna stod bilen och väntade. Jag läste både bra och dåliga recensioner innan jag åkte, men jag rekommenderar stället. Det kanske inte är något att bara åka till utan att göra något annat, men som en del av en längre roadtrip är det absolut värt det för alla som gillar äventyrsbad.

I onsdags var jag på min åttonde konsert med Iron Maiden när de gjorde sin tredje spelning under The Future Past-turnén. Detta var i O2 Arena i Prag och jag hade en ståplatsbiljett i hand. Det var inte alls meningen att komma tidigt för att få en bra plats, jag föredrar vanligtvis att stå nånstans i mitten så att det inte är sådär supertrångt som det är framför scenen. Men utan att alls planera det kom jag till arenan ett par minuter innan insläpp vilket ledde till att jag stod ungefär åtta personer bakåt från scenen. Vilket ledde till jäkligt trötta ben i slutet av kvällen. Från 18:30 när dörrarna öppnade till runt 22:45 när allt var slut. Det kanske inte låter jättelångt, men när musiken väl kommer igång står man som en packad sill och kan inte direkt sträcka ut.

Nåväl, tillbaka till musiken. Om du inte vill få en spoiler om låtlistan inför konserten på Sweden Rock Festival på fredag bör du nog sluta läsa nu. Öppningsnumret under turnén, The Raven Age (med Steve Harris son), spelar för övrigt också den dagen.

Sammandrag av de 15 spelade låtarna:

Jag är väldigt glad att de valt att spela låtar från Somewhere In Time, ett av de mest underskattade albumen de gjort. Fem låtar från skivan är med på turnén tillsammans med fem låtar från nya Senjutsu och några fler i en blandning från olika skivor. Efter att Doctor Doctor som vanligt värmer upp inför konserten kommer också slutsången från Blade Runner innan bandet drar igång med Caught Somewhere in Time, öppningsspåret på Somewhere in Time. Första turnén sedan 1987 som denna låt spelas. Inte blir det sämre när Stranger in a Strange Land kickar igång som andra låt, något som de inte spelat sedan 1999.

Det är saker som dessa som gör Maiden till ett så intressant band live. De litar inte bara på sina mest populära låtar och spelar dem om och om igen. Visst, Fear of the Dark kommer ju alltid finnas där, men The Number of the Beast har till exempel slopats.

Tre låtar i rad från det nya albumet dammas av; The Writing on the Wall, Days of Future Past (en av de bästa låtarna på albumet enligt mig) och The Time Machine som drar igång hela publiken att hoppa cirka tre minuter in med en jäkligt hoppvänlig melodi. Den andra halvan denna sång är fantastisk. Sen, från ingenstans, dyker The Prisoner upp. Den enda låten från ett album som innehar titelspåret The Number of the Beast liksom Run to the Hills och Hallowed Be Thy Name. Som sagt, varför satsa på det beprövade?

Death of the Celts är nog för mig bland det svagaste materialet på nya plattan, men den får likväl plats här istället för Stratego och Lost in a Lost World och jag hade gärna haft en av dessa två istället, speciellt den sistnämnda. Jag glömmer det snabbt dock när Can I Play With Madness gasar igång. Vilken refräng det är ändå. Heaven Can Wait därefter är jag inte lika förälskad i. Tyvärr tar den en plats från två sånger som jag älskar från Somewhere In Time, nämligen The Loneliness of the Long Distance Runner och Deja Vu.

Men vad fasiken gör det när de sex sista låtarna är av absolut toppklass. Alexander the Great är början på slutet och varför har de aldrig spelat denna pärla förr? Militärtrumman, den igen hoppvänliga melodin och inledningstalet "My son, ask for thyself another kingdom. For that which I leave is too small for thee". Fear of the Dark, så klart, och Iron Maiden, så klart rundar av.

Sen. Sen jäklar. Det här kanske är något många kommer skratta åt, men jag håller Hell On Earth (sista spåret på Senjutsu) som en av deras bästa låtar någonsin. Det är också denna som kör igång extranumren. Över elva minuter av en ofattbart bra låt. Jag gillar verkligen Senjutsu. Det finns några svagare låtar därpå, men på det stora hela är det riktigt bra. The Trooper och Wated Years avslutar sedan konserten.

Mina tankar om dagens Iron Maiden:

Alla blir vi äldre. Och tyvärr är det väl inte så mycket längre till som vi får njuta av dessa gamla klassiska band. Men om det är något jag önskar när jag kommer upp i åldern som Dickinson, Harris och de andra är att ha den energin. Det är full jäkla rulle och de är ju födda för att underhålla publiken. För att vara i den åldern har han ju en stark röst ändå. Visst, den må ha ändrats sedan 1986 när Somewhere in Time släpptes, men den är ju bra på ett helt annat sätt nu.

Iron Maiden är ett band som alltid är värda att se live. The Future Past Tour är en perfekt blandning mellan det nya och ett underskattat album som det inte pratas tillräckligt mycket om. Pengar mycket väl spenderade.

Nu för tiden, i vårt digitala samhälle, går det att hitta nyheter på ett ögonblick online. Skriv in en adress till valfri dagstidning från hela världen och du får dina nyheter på nolltid. (Glöm inte att kolla in våra nyheter också så klart). Men faktum är att vi i Sverige har varit bortskämda med att få nyheter i annan form än papperstidningar under en väldigt lång tid. Faktum är, och något jag inte visste förrän jag började skriva detta inlägg, att Sverige tack vare SVT var det andra landet i världen att få något kallat text-TV, bara bakom engelska BBC. Redan år 1979 gick det att använda denna tjänst.

För er som inte känner till text-TV är det som nyheter på nätet, men på TV:n och utan internet. En fantastisk uppfinning lär ändå sägas. Ett enkelt tryck på fjärrkontrollen och du hade nyheterna framför dig. Sida 100 var startsidan med de största nyheterna för tillfället. Men när jag växte upp var jag inte speciellt intresserad av vad som hände i världen. Jag var bara intresserad av två stycken sidnummer, nämligen 300 och 377.

Sida 300 var senaste nytt inom sportvärlden, något som jag fann mycket mer intressant än allt negativt ute i världen. Hade nån svensk vunnit någon tävling någonstans? Henrik Larsson med ett fruktansvärt benbrott oktober 1999? Kaiserslauten vann Bundesliga 1998? Det fick jag reda på via text-TV. Men resultaten var nog det allra viktigaste och den sida jag öppnade som mest var 377. Här fick jag reda på alla de viktigaste resultaten direkt. Om jag minns rätt gick det till och med att minimera sidan så att jag kunde fortsätta titta på TV och om någon resultat på sidan ändrades så kom det en form av notifiering.

Text-TV var min källa för den sportinformation jag behövde när jag var yngre. Ett knapptryck bort och där fanns resultaten. En synnerligen bra uppfinning. Faktum är att tjänsten fortfarande finns tillgänglig (och du kan titta in den på nätet HÄR), men med tanke på hur vi idag får våra nyheter anser jag verkligen att detta är retro.