Tid är relativt, or so they say. För min del har just två stycken veckor detta år varit väldigt annorlunda, något helt annat. Tiden har gått fort stundtals, långsamt stundtals, ibland har den inte riktigt räckt till. Men tidens kvantitet åsido, kvalitén har varit off the charts. Helt galet, kändes som något man verkligen inte kunde uppleva någon annanstans i hela världen. Något helt annat.

Var någonstans i världen var då detta? Jo i Skellefteå, eller Skellhell som jag ordvitsar om i titeln, ett annat namn som studenterna på Campus myntat. Jag hade bestämt att denna höst skulle jag börja plugga vidare, och jag hamnade i Skellefteå då. Här ska jag plugga datorspelsutveckling i tre år och bli högskoleingenjör inom ämnet.

Är detta då anledningen att jag inte bloggat något på sistone? Näh, har främst varit att jag inte vetat hur jag skulle skriva det jag ville skriva. När jag försökte spårade det lätt ur och blev någon enorm massa med text som knappt jag orkade läsa igenom (hur ska det då gå för er?). Men nu har jag gjort slag i saken och knåpat ihop detta, jag försökte hålla allt lite kort och enkelt. En sammanfattning på vad jag gjort på sistone, får vi se hur det går. Förhoppningsvis kan jag skriva något mer utförligt efter denna.

Det är alltså Skellefteå och spelutveckling jag skulle skriva om här och nu. Kan väl börja lite kort om hur jag bor, jag är i ett kollektiv med två andra studenter och jag kan säga att första intrycket inte var det bästa. Det hade lite med köket att göra, det var något som kunde misstas för en soptipp eller smärre krigszon. Då undrade jag starkt på vad tusan jag gett in mig på. De andra boende gav en något lugnande förklaring med att det varit sushi-fest kvällen innan och de inte riktigt hunnit städat undan. De båda två visade sig som tur vara riktiga toppenkillar så så kan det gå, never judge a book by its color. Dock så finner jag mitt nuvarande boende lite halvtrångt så jag håller på och jagar ett annat ställe att bo på och det går sådär antar jag.

Men nog om det, nollningen var galet rolig i alla fall. De två veckorna var galet hektiska och underhållande, plus att man lärde känna jäkligt många trevliga personer på kuppen. Så det var minst sagt VÄLDIGT givande. Nu finns ju det en annan sida med att börja plugga på universitet/högskola, själva pluggandet. Och de går bra, vi läser matte som är i stor del repetition av gymnasiematten men det smyger sig in lite mer komplicerade saker här och där. Vi läser också programmering i Python nu första läsperioden och de är just inte heller några större problem, denna kurs är främst till för att få folk att börja tänka som en programmerare etc då programmering inte är ett krav för många utbildningar. Men jag har programmerat en del så jag har inga större problem än så länge, med det sagt är det lite halvpirrigt inför kommande tentan som jag nog ska plugga lite extra inför.

Det finns ju ytterligare en sida om man så vill med studier på universitet, och det är aktiviteter inom själva universitetet. Och i Skellefteå finns det galet många. I nuläget arbetar jag ideellt någon gång varannan vecka på studentpuben Traversen. Travven, som vi då kallar den, har öppet tre gånger i veckan (onsdag, fredag, lördag) och nu i början drar man dit ganska ofta ändå. Sedan på torsdagar har vi FUSK där vi samlas på Campus i en fin byggnad kallad STOCK för att spela brädspel, kortspel, rollspel med mera. Det är skoj, jag har börjat rollspela lite med några andra och än så länge är det riktigt skoj. Jag hade en utomstående aktivitet en kort stund i form av taekwondo som var kul den period då det varade men jag kom fram till att just nu vill jag försöka stabilisera mig i Skellefteå med bostad, studier och allt annat. Så det blir förhoppningsvis något jag kan ta upp igen då nästa tillfälle ges.

Så vad mer finns att säga, jag äter väl inte särskilt varierad mat men när det är gott käk på restaurangen på Campus (den jag brukar äta på drivs av hotell- och restaurang-elever) brukar jag svulla på rejält. Jag har radat upp galet många tekniska men kanske lite opraktiska grejer som jag bara måste köpa, som till exempel handskar som man kan styra datorn med, eller mojänger på huvudet som ska läsa av ens tankar så att man kan styra datorn på det sättet istället. Sedan har vi lite mindre tekniska saker som strumpor och skor, av någon anledning har fingerstrumpor (speciellt dem i merinoull) kommit högt upp på min ha-lista. Kanske har det med att strumpor är det klädesplagg jag har minst av, och de jag har börjar förvandlas till något som inte passar inom definitionen av strumpa. Vad skor berör så är jag helt inne på barfota-skor som jag ska bygga upp en fin kollektion av, det är då inte BARA gorillafötter jag planerat då utan det finns de med mer "normalt" utseende.

Så...finns det något mer att säga nu då? Det gör det säkert, men det får räcka ändå. Jag trivs bra i Skellefteå i alla fall. Eller Skellhell. På en nolia-mässa för några år sedan frågade jag några representanter från LTU Skellefteå om Skellefteå var en kul stad att plugga i. Svaret var något i stil med att det är galet roligt att plugga där men kanske inte så roligt att bo där. Efter att ha varit här några månader så är det nog svaret jag också skulle ge på en sådan fråga.

Skellhell, once you enter, you never leave. Tja vissa blir kanske kvar lite längre än de planerat men jag har inga planer att stanna där längre än nödvändigt, och enligt katalogen är det tre år. Men vem orkar tänka så långt fram?

Idag sprang jag St Olavsloppet, näst sista sträckan som var 4,6 km. Jag sprang för Kälen, det var välbekanta forumiten RaZorwire som lyckades släpa in mig i detta i sista sekund. Hade anmält intresse tidigare men de hittade ingen plats åt mig, men dagen innan kom en öppning och jag accepterade lite motvilligt då jag inte är så intresserad av positionen som "sista-minuten-panik"-ersättning. Annan intressant info är att en vän som var väldigt sugen på att springa blev lite halvkrasslig dagarna innan och valde att inte springa då det kändes som en dum idé, samt att min bror hade som ursäkt att han arbetade de dagarna och kunde inte springa av den anledningen men att han sedan flyttade de arbetsdagarna så att han kunde besöka flickvännen i södra Sverige.

Okej vissa av de sakerna var väl måttligt intressant, den stora grejen är ju såklart att jag sprang loppet i mina Five Fingers! WOHO!!!

Det var i mitt första par faktiskt, i förra bloggen nämnde jag att jag for upp till Skellefteå och skulle fara förbi brorsan i Umeå och då bland annat köpa ytterligare ett par Five Fingers att ha på gymmet. Men då uppstod scenariot som inte dök upp en endaste sekund i mitt huvud, de hade inte min storlek. Lite av en besvikelse, men jag tog tillfället i akt och prövade en mindre och en större storlek och kom fram till att mina Classics ska vara samma storlek som mina KSOs (inte helt självklart med denna typ av skor). Så det blev av att beställa dem online, generellt känns det som en dålig idé men jag hade ju prövat storlekarna och allt slutade bra. Jag passade också på att beställa tre par fingerstrumpor som är perfekt för Five Fingers om man får tro tillverkaren. X-toes by Lizard är nog såpass häftiga strumpor som går att få och även ett par av dessa hade jag under loppet.

Men även om bra utrustning är bra, så är det viktigaste att man faktiskt kan springa. All the more när man bestämt sig att springa i främmande gorillafötter, att springa på det sätt det var tänkt att människan skulle springa. För det är en stor grej av det hela, barefoot running. Vanliga skor lär oss att slå i med hälen först, men det är FEL! Det är väl rätt i den mån att vanliga skor är tänkta att användas på det sättet, men foten och i sin tur Five Fingers är gjorda för att slå i med främre delen av foten. Ett återkommande exempel är att barn just springer på detta sätt, det sätt som är rätt. Men nu har jag kutat omkring en hel del på fel sätt, så jag måste i princip lära mig att springa igen. Jag köpte en bok som rekommenderades av en sida som hade rejält med info om barefoot running, men jag har inte läst den än, kan låta smått fånigt att köpa en bok för att lära sig springa men det verkar vara lite mer till den än det. Sedan har vi ju det där med kondition och uthållighet etc...Det är också viktigt.

Anyhow, de senaste två veckorna då St Olavsloppet blev aktuellt så bestämde jag mig för att lära mig att springa i fanskapen, jag har sprungit i dem tidigare men inte tillräckligt för att få in den rätta tekniken. Så jag planerade upp en springrunda med brorsan på orealistiska 5 km, och när vi kommit 2 km känner ju hur det smärtar något förfärligt i nedre delen av vänster vadmuskel. Jag hade läst åtskilliga gånger att man ska sluta springa i dem när det börjar göra ont då det gör mer skada än nytta, för musklerna kommer ta lite tid att vänja sig också. För att göra situationen bättre så var det tämligen varmt och brorsan tyckte att vi kunde skippa att ha med oss vatten då vi inte hittade vätskebältet (låg gömt i korgen där vi har alla handskar och mössor in case you are wondering). Så humöret är inte på topp, blir någon paus här och där men fram kommer man i en bit. Jag sprang en kortare runda en annan dag, men fick panikstopp igen. Var just vänster vadmuskel som strejkade, så den måste sträckas lite extra.

Men nu snabbspolar vi till dagen i ära. RaZorwire sprang ganska tidigt medan jag skulle springa runt 16.00, det var uppskattningen. 4,6 km var som sagt sträckan, växeln var vid Ås kyrkan. RaZ och halvkrassliga killen följde med dit för att heja på och bidra med vattenstopp. Vi var där i god tid, för det var en uppskattning jag hade och vore ju hiiimla illa om man inte är där när föregående löpare kommer in. Och allt går bra vid bytet, nu börjar själva springandet.

Jag börjar med någorlunda högt tempo, främst för att komma ut ur startzonen, sedan blev det ett lite jämnare tempo som kunde hållas under en längre strecka. Jag kutar på, allt känns bra, jag funderar på om folk kommer märka min kontroversiella skor, det fina vädret, engagemanget som finns ändå från folket som står vid sidan om och tillhandahåller vatten och svampar (inga turbosvampar tyvärr utan vanliga tvättsvampar fyllda med vatten). Väldigt skön stämning att springa i, men skön stämning alone tar en inte hela vägen, och efter ett tag börjar jag känna mig lite halvtrött. Sträckan var i lätt nedförsbacke och följde vägen bussarna tar. Men det är inte bara trötthet som slår mig utan en viss smärta i främre delen av fötterna, just den där delen man ska landa på enligt instruktionerna. Jag blir tröttare och smärtan ökar, vatten var inget problem då det fanns i mängder nog att dränka sig själv flera gånger om. Till slut kommer jag till en punkt då varken tröttheten eller smärtan i fötterna ökar utan att det handlar om ren skär viljestyrka att fortsatta in till nästa växel. En rolig grej var att en funktionär på cykel noterade mina lustiga skor och faktiskt cyklade jämnt och frågade någon enstaka fråga om dem, en kul notis. Annars så höll RaZ och halvkrassliga killen jämna steg och kunde erbjuda vatten med jämna mellanrum, morsan skjutsade dem i bilen. Morsan parkerade tydligen lite galet vid ett tillfälle och fick en liten utskällning av en trött polis som säkert dragit samma historia flera gånger under dagen.

Men jag når växeln till slut, och vilken befrielse, ugha va skönt. Kan jag dricka lite vatten och äta lite banan och släppa ut mina fötter som blivit tämligen ugnbakade ur mina Five Fingers. Eller skippa sista delen då jag inte varit försynt nog att packa med ett par sandaler att ha på mig istället, så vad som nu kändes som Fire Fingers fick sitta kvar tills jag kom hem. Hemresan skulle dock dröja ett litet tag då vi ville se målgången i Östersund, så blev det att åka bil in dit med morsan som var lagom hysterisk över polishistorian. Inne i Östersund så hade de fixat Stortorget lite så att det blev en fin målgång, där väntade vi snällt på att sista man skulle komma in. Det roligaste som hände under den väntan var nog att en kille som sprang med någon annan på slutet hade en hund med sig som trassla till kopplet lite så att han kraschade på marken, inget gapskratt direkt.

Till slut trillar sista mannen in och St Olavsloppet är fullbordat för Kälen, då är den stora frågan om de slår Rödön. Förloraren mellan dessa två lag får nämligen något som kallas dasslocket (undrar vad det kan vara?), senare på kvällen fick jag sms från RaZ att Rödön vann, lite trist. En rolig notis om Rödön var att de hade en SM-sprinter på min sträcka. Men det besvära oss inte så mycket då, vi var hungriga och drog och käka kebab och hamburgare. Krassliga killen höll sig uppdaterad på fotbolls-VM via sms och glädjes åt det faktum att det gick sämst för Argentina. För min del hade fötterna lugnats ned sig lite. Efter det väntade en kort biltur hem och denna historia var mer eller mindre avslutad. Väl hemma släppte jag ut mina fötter som var tämligen ömma och med några blåsor på främre delen av foten.

All in all en riktigt skoj dag, är glad att RaZ övertalade mig att springa ändå. Får mig att se fram emot nästa år. Då ska jag ha läst den där boken och bemästrat mina Five Fingers och barefoot running i alla dess former.

En bild eller två från själva loppet kanske kommer vid ett senare tillfälle, nu får ni nöja er med strumpor.

Var ett tag sen man skrev något här, kanske för att jag inte haft något vettigt att skriva. Eller att motivationen inte har infunnit sig, but here I am. Min senaste blogg handlade om gorillafötter, och nu till veckan har jag en pilgrimsresa inplanerad till Umeå för att köpa ytterligare ett par (dock annan modell). Kommer jag ha två par, ett för gymmet och ett för allt annat. Kan jag äntligen spatsera runt i fingerskor på stan! Kanske jag finner det i mig att skriva en blogg med lite mer samlade intryck kring dessa annorlunda skor.

Men annorlunda som de är, så är de inte en tillräckligt bra anledning för mig att släpa mig upp till Umeå. Visst, brorsan är där men han befinner sig i tenta-ångest (han har slösat bort lite för mycket tid på World of Warcraft) så han måste plugga så mycket som möjligt vilket innebär att han inte kan vara en så bra värd. Så jag kommer sova över där två nätter i rad, och inte mycket mer, men det spöar valfritt vandrarhem flera gånger om. Och jag får ju umgås med honom lite grann. Det huvudsakliga skälet till denna resa är alltså inte gorillafötter eller familjemedlemmar, målet ligger faktiskt i Skellefteå.

Det är så att jag har sökt spelutvecklings utbildningen på 3 år på Luleå tekniska universitet, denna hålls då i Skellefteå. Jag har tidigare besökt LTU innan själva valet av högskola gjorde och nu när jag sökt en utbildningen i Skellefteå så bjuder de på ytterligare en resa (dock kortare, denna är bara en dag, den förra var två). Detta går ju att tolka på olika sätt, de kan ju vara väldigt generösa av sig eller så är de desperata. Hursomhelst, detta är då ytterligare ett tillfälle att få info om utbildningarna och utforska studieområdet etc, men även ett tillfälle att träffa potentiella klasskamrater. Potentiella då det inte är hugget i sten att varken jag eller dem kommer in, just spelutvecklingen verkar dock inte svämma över med ansökningar men de andra utbildningarna i Skellefteå verkar ha betydligt färre platser än sökande.

Det är egentligen just kamrater denna blogg ska handla om, därav titeln. Dock så har jag haft en skapligt lång och på kanske vissa sätt ovidkommande inledning till detta, det mest relevanta är just delen med studier. För när man när går i skolan träffar man andra elever, vissa blir man vän med andra ovän. Sedan när man byter skola så kan det bli så att vissa byts ut och andra in. För min del var det i överlag samma personer från lågstadiet till högstadiet, även om det blev lite förändringar i högstadiet. Sedan kom gymnasiet och PANG så var det bara två från högstadiet som var kvar, och vi hade hamnat i varsin klass av tre möjliga, de var också så att jag träffat dem på högstadiet först. Lustigt nog hade de två hängt ihop väldigt länge, var först här i gymnasiet som de hamnade i olika klass.

Själv förlora jag kontakten med de flesta om inte alla klasskamrater i övergången till gymnasiet, de som följde med var jag dock vänner med och vi höll ihop hela gymnasietiden. Jag träffade ex-klasskamrater på bussen eller så emellanåt och ibland satte man sig bredvid dem och snackade lite och fick reda på vad de sysslat med på sistone. I och med att tiden gick blev kontakten med mina dåvarande klasskamrater bättre och och ex-klasskamrater sämre. Sedan tog man studenten och historien fortsätter, dock utan några nya människor man "tvingas" umgås med på en daglig basis då jag inte fick göra lumpen och hade inga högskolestudier planerade. Så det blev ett sabbatsår eller vad man nu vill kalla det, jag var ganska taggad på att göra lumpen men en plötsligt hörselskada i början av året (har skrivit om den tidigare) satte P för många planer.

Det som fick mig att tänka på för gamla kamrater är när jag suttit i bussen på väg hem efter att jag tränat eller så och ser någon gammal klasskamrat från innan gymnasiet (de från gymnasiet åker aldrig på de bussarna), jag ser han/hon, han/hon ser mig, men ingen av oss ids göra något. Dels för att jag aldrig umgicks SÅ mycket med klasskamrater utanför skolan, och dels för att de känns för gamla. Det var ett par år sedan, vid något tillfälle försvann kontakten som kanske hade motiverat mig att försöka socialisera. Att hoppas på att den andra parten agerar lämnar en besviken i många fall, och ska man ta mitt fall var jag nog aldrig den populäraste killen i klassen.

Jag var en pluggis, en position som inte var den populäraste de första 6 åren i skolan men när betygen började vankas fick man lite mer respekt. Ska jag vara ärlig så fick jag uppleva perioder av mobbing under mellanstadiet, psykisk sådan, den där känslan av att de andra verkligen ville utesluta mig. Det fanns en lek som spelades på rasterna emellanåt som gick ut att kasta en tennisboll mot ett plank så skulle den bakom fånga den innan den studsade två gånger, annars åker man ut (det finns lite mer till det än så men det spelar inte så stor roll i denna text). När man står cirka 20 pers och ska leka där och alla andra är överens om att jag ska åka ut först av alla så blir man lite less, samtidigt så härdade det mig, även om de alla samarbetade så stod jag segrande emellanåt. Detta var då ett exempel.

Ska jag vara korrekt så hade ju de ett samvete de också och de höll inte alltid järnhårt i målet att få ut mig först. Och i andra situationer var jag uppskattad, jag var en fena på basket och brännboll, när det vankades fotboll eller bandy fick jag ofta positionen som målvakt dels för att ingen annan ville samt att jag var bra på det. Tänker jag tillbaka på uppdelningen på könen så var nog så att det var just tjejerna som hade något väldigt emot mig (rolig fakta var att jag alltid lottades att sitta vid ett bord där majoriteten var tjejer, ofta var jag ensam kille) medan killarna kom jag bra överens med ändå (undantaget var väl en kille som gick bärsärk emellanåt men det är en annan historia). Det blev dock en ändring när en tjej stod upp för mig i klassrummet, sa ifrån att jag inte alls mumlade under redovisningen, något som det ofta hade klagats på. Gjorde mig gråtfärdig, vilket jag dolde bäst jag kunde, inte macho att gråta ju.

Men klassen blev ett sammansvetsat gäng i slutänden ändå, vi var lite röriga i början. Denna historia upprepade sig egentligen i båda högstadiet och gymnasiet. I högstadiet lyckades klassen jag gick i att få SO-läraren att börja gråta. Klassen var rörig och högljudd och vi lyckades göra många lärare förbannade, men mot slutet blev det bättring och vi kände oss verkligen som ett sammansvetsat gäng under brännbollsturneringen som hölls när det bara var veckor kvar.

Gymnasiet var nog värst, första året fick en på självmordstankar, lärarna var inte så glada heller. Vår idrottslärare beskrev oss vid ett tillfälle som att ha en hop med dampbarn springande omkring (inte så politiskt korrekt, men passande). Andra året hade en elev bytt linje vilket kanske lugnade ned lite, men främst delades klassen upp efter den inriktning de valt och de lektionerna var ju närmast nirvana jämfört med de lektioner som var helklass. Blev till och med så att vi fick hjälp av skolans specialpedagoger vid några tillfällen för de ämnen vi hade i helklass. Tredje året blev det ännu färre ämnen i helklass som vid det här laget hade lugnat ned sig någorlunda, även om vi frammanade sura miner hos lärarna på tok för ofta. Men när studenten kom annalkande så kändes klassen otroligt bra, same old story.

Samma gamla historia, för återigen umgicks jag inte mycket med klasskamraterna utöver det som blev på skolan, och då var det främst med dem två jag kände från högstadiet. Jag bodde tämligen avsides från de i klassen, vissa delade mitt spelintresse så dem kunde jag spela online med emellanåt. En kille spelade jag väldigt mycket DotA med, och vid upprepade tillfällen samlades det ihop flera i klassen och spelade Warcraft 3 customs eller Starcraft i datorsalarna. Men det var mest vid skolan, och när jag tänker tillbaka på det känns det väldigt svagt. De flesta band som knöts för min del känns mest som enkla rosetter som långsamt dras upp, att de till slut kommer att lämna samma känsla som den jag får på bussen.

Problemet bottnar sig nog i att även om jag gillade att umgås med dem så besvärade jag mig aldrig att lära känna dem bättre. Varför jag inte gjorde det vet jag inte. Jag kanske borde påpeka att jag inte står helt utan vänner, det finns dem som hängt med ett riktigt bra tag, de hänger fortfarande med. Fast fantastiska som de är så är det inte riktigt skäl att nonchalera möjligheten att få fler vänner, möjligt att det gör en mindre angelägen då man inte är i desperat behov av det. Men jag känner en viss ånger av att jag inte knöt vissa av banden under gymnasietiden lite bättre, jag vill inte att de ska förfalla som de från högstadiet har gjort (banden från högstadiet är en annan historia...).

Lustigt nog är det band som jag är mest mån om antagligen det som är närmast att gå upp.

Men till hösten befinner jag mig förhoppningsvis i Skellefteå, fullsmockat med nya bekantskaper. Vad som händer med banden jag irrat omkring med de senaste raderna återstår ju att se, det kanske slutar med att jag hittar nya i Skellefteå och glömmer bort de gamla. Who knows...

När jag skrivit denna text har jag insett tre saker:
Ett, vissa saker är verkligen inte enkla att beskriva med ord, men skam den som ger sig.
Två, detta blev på tok för långt.
Tre, titeln för denna blogg är tämligen missvisande, då jag onekligen skrivit om en hel del annat, men samtidigt för att när jag läser den en andra gång så får jag en annan betydelse än den jag ursprungligen sökte. Det var då "För gamla kamrater" i den meningen att så pass mycket tid har gått att de i princip är främlingar på gatan, men det går ju också att tolka som en hyllning för gamla kamrater, till exempel att man skålar till det. På det sättet känns det passande med det stundande besöket till Skellefteå och chansen att träffa nya kamrater att avsluta med: För nya kamrater!

PS: Kamrater känns som ett väääldigt gammaldags ord...

Jag hade letat hårt och länge, var på gränsen att ge upp hoppet om att någonsin hitta dem. Men då fick jag ett telefonsamtal av en av mina kontakter, han hade sett något som passade beskrivningen. Jag hade hört rykten tidigare om att det jag sökte befann sig i den staden, men det var inte tillräckligt att agera på. Nu, hade jag dock allt jag behövde. Jag hade äntligen hittat dem, de ultimata skorna.

Det blev en lång och hård resa, många omvägar och sömnlösa nätter. Till slut nådde jag min destination där min kontakt väntade med förstärkning, tillsammans marscherade vi iväg mot butiken där det jag sökt så länge väntade.

Väl framme äntrar vi butiken och jag frågar en ur personalen om de har det jag söker. Hon fryser till kort och viskar sedan att de finns i den "andra" butiken, hon skriver ned adressen på en lapp och ger den till mig. Vi rör oss snabbt ut ur butiken och mot vår nya destination. Det var inte långt kvar nu, äntligen var letandet över, de ultimata skorna var bara minuter från att vara i min ägo.

Den korta vägen som återstod bjöd på få fällor, den "andra" butiken nåddes snabbt nog. Jag går in och ser för första gången skorna in the flesh. Jag frågar personalen och ett par i min storlek kommer snabbt fram. Jag tar av mig skorna och mina strumpor och försöker ta på mig dem, de gör motstånd till en början men till slut får jag på mig dem. Var de nu allt det jag hade hoppats på?

*Slut på drama*

Sånt är ju givetvis svårt att säga då de flesta skor behöver gås in ett tag, och när de är så galet annorlunda skor så gäller väl det desto mer. Det ni har läst här i början är en lite mer fantasifull historia än den som handlar om hur jag fick tag på mitt första par Vibram Five Fingers, modell KSO. Det som egentligen hände var att jag hade anmält mig till en liten resa till Luleå Tekniska Universitet för att få reda på hur det är att plugga där.
Denna resa började med att jag åkte till Östersund i bil, åkte tåg därifrån till Bräcke, vänta någon timma, åka tåg därifrån FÖRBI min hemort (som har en tågstation), sova på tåget tills jag når Luleå, vara där en dag och en kväll (vandrarhemmet var HEMSKT!!!), åka ned till Skellefteå och spana in deras spelutvecklingsutbildning och annat skoj, åka till Umeå och besöka brorsan och passa på att köpa ett par fräscha skor när man ändå har tillfället. Den "andra" butiken var dock inget påhitt då de faktiskt hade två butiker i Umeå, och den första hade dem inte.

So that´s what really happened anyway...

Men som namnet på skorna och den lilla historia jag kokade ihop i början kanske lätt antyder så är det ju inte riktigt vilka skor som helst, det är Five Fingers. Fem fingrar, vilket man genast förstår när man ser skorna, Vibram har jag just ingen aning om vad det står för men en snabb googling och det står klart att det har med själva gummit i skon, Vibram är ett italienskt företag som tillverkar dem enligt Wikipedia. Det är dock inte så intressant, utseendet är det, så här har ni en bild med mina skor och mina fötter (vill minnas att jag fick en kommentar om att ha långa, smala fingrar när jag höll upp min okarina på en bild, får se om detta ger någon liknande reaktion).

Gaaaaaanska annorlunda va? Kanske ni förstår titeln på bloggen, gorillafötter liksom. För säkerhetsskull påpekar jag att man stoppar in sina tår i tårna på skon, de är inte bara där för syns skull. Den här modellen heter som sagt KSO, denna extra benämning står för "Keep Stuff Out". Det som motiverar denna extra benämning är själva skyddet som översidan av foten får och att det inte släpper in grus etc lika enkelt. Men nog om det, hur är dem att använda?

Man kanske först borde fråga BORDE man använda dem, de kanske drar till sig lite oönskad uppmärksamhet? Jag prövade detta och i de flesta fall var jag tvungen att påpeka att jag har konstiga skor på mig för att andra ska märka det, så det är fritt fram! Men till själva komforten och prestandan, just KSO är inte riiiktigt gjorda för att användas i vintern, speciellt under det slaskväder som rådde när jag köpte dem, så första testen blev inomhus. Och det är ju helt klart en annorlunda känsla att gå omkring i dem, väldigt annorlunda. Man känner att man har på sig dem men det är inte på något sätt som vanliga skor, de ger den där barfotakänslan som de pratar så mycket om. Mind you, så är det inte som att verkligen vara barfota.

Till prestandan, mestadels har jag använt dem på gymmet då vädret har känts tveksamt och där fungerar de utmärkt. Har läst att man ska ta det försiktigt till en början då det blir en stor ändring med Five Fingers iställer för vanliga skor, min övergång blev dock väldigt jämn och fin. De känns helt klart bättre, de gånger de påverkas är på löpbandet och benpressen i mitt nuvarande program och de fungerar utmärkt. För stående viktlyftningar lär de vara väldigt bra då man belastar foten på rätt sätt med dem, detta är något jag får återkomma till någon gång.

Och, vädret till trots, lyckades jag pröva dem en vända utomhus. Jag skulle kuta ned till bensinmacken och köpa taco-krydda. Vädret var på inget sätt optimalt men det kändes genomförbart. Tidiga observationer blir att det är bra glid på dem så man får ta det försiktigt i svängarna om man springer på snö/is, annat är att KSO-modellen inte stoppar väta för fem ören (FLOW-modellen är mer lämpad för vintern) och trampar man i en slaskpöl så är man inne för en kall upplevelse. Sträckan till bensinmacken är inte särskilt lång men när jag var framme så hade känseln i tårna börjat försvinna ganska rejält. En snabb uppvärmning i butiken medan jag jagade taco-krydda räckte inte riktigt till för färden hemåt, när jag kom hem hade det bildats frost på tåspetsarna. Återigen tror jag att skorna inte drog alltför mycket uppmärksamhet, förvisso sprang jag vid sidan av vägen. Sedan fann nog många det konstigt att någon var ute och sprang i det vädret som gällde, en rolig sidodetalj var att grannen trodde det var någon neger som varit ute och sprungit då hon såg fotspåren i snön (ordet neger var det hon brukade och ingen slang jag själv slängt in). Sammanfattningsvis var det najs att springa i dem, men lite för kallt för min smak, blir kanske att köpa ett par FLOW och fingerstrumpor nästa vinter.

Så varför Five Fingers över vanliga skor (om inte själva uppställningen av alternativen är nog)?

Fördelen jag läst om dessa skor är att de är bättre för fötterna än vanliga skor, just för att de är formade som fötter. Grundidén verkar vara att då vi är skapta för att gå omkring barfota (evolutionen kunde inte förutse skapandet av skor tydligen, och Gud ville att vi skulle vara nakna) så är det bättre att ha något som efterliknar det. vanliga skor är dåliga då inte alla musklerna i foten används, Five Fingers är främst tänkta att vara som ett skyddande lager och låta foten arbeta på det sätt den är gjord för, med alla muskler. Vanliga skor är till och med skadligt för fötterna och gör det lättare för att skadas allvarligt i framtiden, något som inte verkar vara rent humbug efter alla länkar till studier de har på hemsidan. Barfota är bättre helt enkelt, och Five Fingers är så nära barfota man kan vara utan att vara barfota.

Allt snack om att Five Fingers är bättre än vanliga skor tillsammans med hur underbart härliga och annorlunda de är var det som fick mig att köpa dem, och än så länge ångrar jag det inte, kanske kommer göra det när sommaren kommer och jag får springa lite mer i dem, eller när en arg gorilla kommer och vill få sina fötter tillbaka. Rekommenderar jag er att köpa dem? Mja, inte riktigt. Dock så rekommenderar jag starkt att ta en närmare titt på dem. Känner man sig tveksam över utseendet kan jag istället rekommendera en titt på Feelmax, deras skor ser mer normala ut men siktar också på att imitera barfotakänslan. Tror jag antagligen kommer köpa ett par från dem för att ha offentligt, och definitivt några fler Five Fingers, ett par räcker inte riktigt för alla tillfällen.

Men det får bli en annan gång.

Ett spel som vissa kanske bättre känner till som Fahrenheit. Hursomhelst, det är ett spel jag lyckades fynda till mig under Steams julrea och har nu klarat av (var ett tag sedan då detta publiceras). Hade haft ett tidigare sug att spela spelet efter att Gamereactor Reqo skrivit så mycket om det, tror i alla fall han skrev mycket om det. Hursomhelst, det är, minst sagt, ett annorlunda spel. Om man nu kan kalla det för ett spel. Jag tycker det är ett spel, ett bra spel, ett speciellt spel.

Eller är det en film trots allt? Nej, det är ett spel, dock så presenterar dem det som en film man är med och skapar. Man tar kontroll över tre karaktärer och styr hur filmen urartar sig. Låter ju fantastiskt eller hur? Tyvärr har man inte den bästa av starter. Man börjar som Lucas, han befinner sig på ett dass i en kafeteria och går mumbojumbo över den andra ockupanten vilket slutar med att man huggit denne i hjärtat tre gånger med en kniv. Gäller det att fly fältet på ett diskret sätt och efter man gjort det introduceras man för de andra två man kan styra, Carla och Tyler. De är nämligen poliserna som får undersöka brottet man just begått! En lite annorlunda tvist kan man ju säga, jag är båda brottslingen och detektiven. Kanske inte gör det så svårt att hitta kniven som användes för att perforera gamlingen, det var ju jag som valde vart jag skulle gömma den trots allt. Men väljer jag att hitta kniven när jag är polis? Slarvar jag avsiktligt till undersökningen för att hjälpa Lucas kanske? Valmöjligheterna är många.

Tro inte annat, det finns massor med val. Vilket har sina för och nackdelar. En nackdel jag alltid känt är att det krävs många genomspelningar för att verkligen uppleva "allt". Spelet erbjuder dock ett smidigt kapitelsystem om man har det behovet. Går vi till fördelarna så är ju det själva valgrejen, det är kul att välja mellan olika saker. Speciellt så i detta spel då de verkligen arbetat med följderna av ens handlingar, ni vet, handling och konsekvens. Det fungerar faktiskt riktigt bra, och går allt åt helvete eller inte som man vill kan man alltid ladda om.

För mig ingår Indigo Prophecy i en skara spel som inte är alltför stor, jag kände verkligen när jag spelade att det här var något annorlunda, något jag verkligen gillade, det var speciellt. En annan sak jag kände av var kramp i fingrarna. Spelet var utvecklat främst till Xbox vad jag vet men jag körde det på PC där det blir vissa kompromisser i kontrollen, jag vet inte vad man ska göra på Xbox men på PC är ett återkommande moment att hamra på två tangenter i följd så snabbt man kan. Det är dem man vrider sin karaktär på vilket i mitt fall blev A och D, inte det smidigaste vilket jag starkt upplevde när jag fick ultimata tråkslutet för att orken i fingrarna tog slut. Då körde jag ändå på normal och jag misstänker under hard måste man trycka ännu snabbare, mina fingrar ber redan om nåd, tangentbordet också. En annan störig sak var när jag desperat försökte klättra upp för en stupränna med en viss musrörelse och jag misslyckades och föll ner flera gånger, Lucas humörmätare sjönk nästan ned till självmordsbenägen vilket är en viss ironi, var ju min roll att bli galen just då.

Ska vi snacka om det visuella så får man ju ha i åtanke att det är ett gammalt spel trots allt, spelet är inte direkt en fröjd för ögat men samtidigt inte en total pina heller, så man kan väl säga att det har åldrats väl. Ljud och röstskådespeleri håller sig dock fortfarande utmärkt, de visste minst sagt vad de sysslade med här och ljud i sig brukar klara sig bättre än grafik med åren. Handlingen ska jag väl inte gå in på mer än vad det jag nämnde i början, för även om spelet är gammalt känns det som många har missat det, och för dem vill jag inte spoila något.

Så det är väl det jag har att säga, Indigo Prophecy är ett underbart annorlunda spel som jag tycker alla borde ge en chans, speciellt när det såldes för under femtilappen under steams senaste julrea. Nu får ni vackert pröjsa någon tjuga extra.

Näsblod is a bitch