I onsdags var det dags för ännu ett biobesök denna vecka och på programmet stod inget annat än J.J. Abrams och Steven Spielbergs film Super 8.

Jag gillar Abrams. Jag gillar hans och Matt Reeves monsterfilm Cloverfield (2008). Och jag gillar Mission: Impossible 3 (2006). Att han nu gör film ihop med herr Spielberg borde ju inte göra saker och ting sämre.

Men när jag såg filmen kom jag på mig själv att fundera - när börjar den? Att tappa fokus under filmtittande är som ni förstår inte bäddat för ett gott betyg. Jag läste i en recension av Super 8 att filmen inte tål någon närmare analyser av berättelsen - men att utförandet är magnifikt. Ni känner kanske igen det resonemanget från spelvärlden...

Fantastisk teknik gör inte en bra film och det hela blir bara superdumt. 4/10

Glöm allt vad tv-spels och film ninjas heter. Världens tuffaste ninja är... fiskare. Han heter Makoto Nagano och tuffare snubbe går inte att finna på den här sidan verkligheten.

Har du inte sett en riktig Ninja Warrior förut kolla in Nagano när han sopar banan med alla andra.

http://youtu.be/gnSyQkZDBAI

Tisdagen spenderades i Köpenhamn. En stad som jag verkligen gillar att vara i, hänga i, promenera i, cykla i. Inte minst för att den är/har det där som Malmö saknar och som inte hittas i någon annan storstad i det här landet eller norden för den delen heller.

Hur som helst, nu skulle inte det här inlägget handla om Köpenhamn utan om en legend. En riktig.

Igår spelade nämligen Joe Cocker på Tivoli i Köpenhamn och jag kan väl med lätthet erkänna att jag varken är någon stor konnässör av Cockers långa karriär eller låtar. Men det går inte sticka under stolen att (vad man än tycker) karln är en legend. Även om hans röst inte har samma kraft längre och att han faktiskt börjar se gammal och lite trött ut gjorde han ett bra jobb ifrån sig. Hit på hit levererades.

Vad gör honom då till en legend? Tja, inte minst det faktum att var en av akterna på Woodstockfestivalen 1969 som fortfarande turnerar. Sanslöst.

http://youtu.be/0eFQYwqO-4g

Igår var det dags för film på bio igen - Vi såg Bridesmaids. En film i samma genre som The Hangover (2009). Den allra största skillnaden mellan dessa filmer, vilket också är en otrolig styrka är att i Bridesmaids spelas alla bärande roller av kvinnor något som känns mycket ovanligt när det gäller amerikanska komedier. Vilket är synd eftersom detta verkligen är ett genidrag. Kvinnorna är fantastiska. Språket är klockrent, humorn är galen och vansinnig.

Bridesmaids är en rolig film eller bättre upp, det är en riktigt rolig film. Tyvärr lider den, liksom många andra filmer idag av att den är något lång - 2 timmar och 5 minuter.

Bridesmaids får en riktigt stark 7/10. Att det inte blir en 8 beror på att den, som sagt är lite lång.

www.imdb.com/video/imdb/vi657366297/

Igår skrev jag om Mats Johanssons krönika i senaste numret av Level. Eftersom jag hade lite tidsbrist känner jag att det är dags att fundera lite vidare i ämnet.

Precis som Johansson skriver i sin spalt, har jag också svårt att svälja dumheterna som levereras i spel. Det kan vara allt ifrån korkad storyn om den överhuvudtaget existerar eller genusperspektivet som oftast är helt galet etc. Listan kan göras hur lång som helst.

Detta betyder faktiskt inte att det alltid måste vara djupa berättelser eller för den delen att det behövs tulla på spelupplevelsen. Ibland tror jag att det skulle räcka med att de som utvecklar spelen tänker en gång till. För egentligen - Är det någon annan mer än jag som funderat på hur Marcus Fenix och de andra grobianerna i Gears of War-seriens föräldrar ser ut? Visst, vi fick se lite familjeliv i den gråtande Dom som i tid och otid tittade på en slitet foto av sin supermodell till fru i Gears - del två och sen släpade med sina kompisar på jakt efter henne i grottor under marken. Men på riktigt. Vill verkligen Epic Games att vi ska tro på det?

Eller för den delen fienden Locust. Vem är mamma och pappa till dem? Hur ser deras familjer ut? Vem är det som sitter där nere i djupet och föder fram dessa konstigheter i varierade storlekar.

Det finns massor av exempel på dumhet i spel som vi spelare tvingas anpassa oss till- och som vi dessutom just anpassar oss till för att nå slutet. Ta det gamla hyllade spelet CoD 4: MW där du som spelare på banan Death from Above flyger runt i ett AC-130 Gunship. Uppdraget är att beskydda dina egna trupper och ska skjuta och bomba fiender på marken. Inget konstigt med det. Men där finns även en kyrka på marken som du absolut inte få skjuta på för då avbryts spelet. Direkt.

Ett par banor senare flyger du och dina kumpaner helikopter in över en stad någonstans i mellanöstern och det är plötsligt helt okej att skjuta sönder moskéer. Inga avbrott i upplevelsen. Man har till och med från utvecklarhåll satt fiender i minareterna för att vi som spelar ska skjuta sönder dem. Vad vill utvecklarna säga oss?

Naturligtvis behöver inte allt vara tillrättalagt för att jag ska tycka att det är kul att spela spel. Jag gillar verkligen att spela. Jag saknar bara det där uppmärksamma ögat från utvecklarna. Någon som faktiskt lagt in ett granskande- och en kritiskt analys över innehållet. Inte minst för att vi som spelar ska slippa bli kallade dumma av de som vill att vi köper deras korkade spel. Vi förtjänar bättre.