Jag som så många andra i världen gillar Alien och filmerna om rymdens kanske elakaste monster. Med denna bakgrund kan jag berätta att jag längtat efter att se Ridley Scotts senaste film som utspelar sig i samma universum och i fredags såg jag äntligen - Prometheus.

Jag hade förberett mig väl genom att inte trissa upp filmkänslan med andra människors hiss eller diss och läste sålunda inga recensioner innan biobesöket.

Jag ville vara fri från åsikter så långt det bara gick. Nu så här efteråt. Kan jag bara säga en sak som beskriver Prometheus.

Besvikelse.

Inget annat än ren - besvikelse. Filmen saknar allt det där som gjorde åtminstone de tre första filmerna. Nerv. Prometheus är inte spännande. Inte fylld av action. Där finns inget drama eller kemi mellan skådespelarna. Dessutom saknas det skräck. Visst det finns en hel del filosofiskt mumbo jumbo, men eftersom ingen valt att fokusera på detta (inte manusförfattarna, inte regissören eller producenterna) så faller det fritt och landar platt. Två timmar film känns som tre.

Sen har vi som vanligt det här med tekniken. Å jodå, effekter, 3d och hela den visuella baletten är ju hur tjusig som helst. Men som jag brukar säga, bra teknik gör inte ett spel eller som i det här fallet en film.

Hur klarar sig då vår egen filmstjärna Noomi Rapace? Tja,redan i den första scenen slösar hon bort sitt enda ansiktsuttryck och efter det är hon varken bättre eller sämre än någon av de andra.

Ridley börjar bli gammal. Prometheus får 2/10.

Jag erkänner. Jag är rejält peppad på Peter Jacksons kommande The Hobbit. Eftersom det är ett tag kvar till december då första delen lär ha premiär så tänkte jag för ett tag sedan att det kanske vore på sin plats att läsa boken "Bilbo - en hobbits äventyr", igen.

Sagt och gjort. För ett par veckor sen började jag läsa Bilbo. Upptakten till Sagan om ringen-böckerna. Jag hade inte läst boken sen jag var i tonåren och jag kom egentligen inte ihåg så mycket mer än att jag gillade den. Så här efteråt kan jag väl säga att jag fortfarande gillar den. Det är en rapp saga och det händer något på nästan alla sidor som kastar läsaren från kapitel till kapitel. Från äventyr till äventyr.

Efter att jag plöjt Bilbo tänkte jag att det kanske inte vore så dumt att läsa igenom Sagan om ringen-trilogin, igen. Det var minst lika länge sen jag läste den, som sen jag läste Bilbo och det jag minns av denna serie är att jag tyckte att den var ganska seg.

Hur som helst... Nu har jag tagit mig igenom första delen, "Sagan om ringen" och är i slutet av "Sagan om de två tornen" och det jag kan säga så här långt är väl att minnet bedrog mig. Böckerna är inte sega alls. Det hela rinner på som en vårbäck och är dessutom ganska bra.

Det finns dock en plump i protokollet som jag stör mig på och som jag över huvudtaget inte kom ihåg från förra genomläsningen. Sjungandet. Hobbitar, alver, träd, trollkarlar, orcer och dvärgar etc. Alla sjunger. Så snart de står, går eller springer så nog sjungs det. Ibland reciterar de ett par verser, men ofta är dessa tonsatta och våra hjältar/skurkar passar på att sjunga dem i stället. Jag tänker att Tolkien kanske hade en dröm om att göra något annat - en uppsättning men att manuset blev för stor och det blev en bok...

Å så upptäcker jag att det någon som gjort musikal av hela historien och jag förstår varför och alla delarna faller på plats.

Kanske dags för en SingStar-version?

Du hittar ett smakprov här:
http://www.youtube.com/watch?v=4s5b9MSIIDc&feature=related

Igår berättade jag om en lite förivrad hotellbokning. Upplösningen kom idag kl 07.35.

Vi slipper betala avbokningen och den här gången kom vi undan med blotta förskräckelsen. Man måste vara säker på vad vad man beställer och hur mycket det kommer att kosta.

Jag andas igen.

Vi är i fullfärd med att planera kommande Kinaresa. Några veckors semester som innefattar ett par gigantiska storstäder, en Kinesisk mur och massor av landsbyggd.

Vi har gjort upp en rutt och har bokat upp oss på hostel och hotell. När turen kom till Hong Kong gjorde vi stora ögon när vi hittade ett hotell med top notch läge - för en bråkdel av vad de tre avslutande nätterna skulle kosta. Vi skulle betala 2200 för tre nätter istället för de 6600 spänn det skulle kosta annars. Jublet nådde inga gränser och e-handel lovsjöngs av mig och sambon.

Det bokades snabbt. Stort rum, högt upp och med utsikt över Hong Kongs hamn. Mmm... Avbeställningsskydd för 400 spänn extra - behöver vi det? Inte en chans. Vi ska bo kungligt de sista dagarna av vår semester. Att snåla för 2200 spänn när resan ändå börjat bli hyggligt kostsam? Det här är vi värda. Kör! Namn, betalningssätt och allt annat som behövs för att få igenom bokningen. Ett sista tryck och allt är klart.

Sidan bjuder på en gratulation. Bokningen är registrerad och genomförd. 7800 kr kommer att dras från ditt konto. Va? Men vänta nu? 7800 pix? Men... vad hände med 2200? Vi såg på varandra, det måste blivit fel? Vänta vad skrev dom egentligen på sidan? Nej! det var 2200kr per natt inte för tre som vi tolkat det och vi som valde bort avbeställningsskyddet. Nollor!

Satans. Vad ska vi göra? Vi måste agera - vi kastar oss över telefonen. Ringer till Hong Kong. Hotellet sover. Vi ringer bokningen. Svar. Jo ni förstår... Vi missade att det var per natt. Kanske kan vi ändå få avboka? Jovisst, det ska nog gå att ordna. Vi andas ut... Men - säger rösten i andra änden, det kommer att kosta er 1000 Us dollar. Ja! Eller vänta, det är ju nästan 7000 spänn. Va, fan... Vi suckar. Bokningen ska återkomma.

Så hur slutade då det här? Tja, det vet vi inte riktigt än. Hur det än blir så kommer vi lärt oss något - inte minst att e-handel är fantastiskt och naturligtvis. Smakar det så kostar det...

Jag sitter ofta och funderar på hur lite jag vet om världen. Så lite jag sett av den och hur bekväm jag blivit i mitt plötsliga medelklass liv. Å det kan jag lova er. När man plötsligt börjat tjäna pengar och börjat få det hyggligt bekvämt så börjar förfallet. Blir du oroad? Det bör du bli. Henrik Schyffert har en del i sin akt the 90's ett försvarstal där han raljerar om hur man har samma kläder på sig som 40 åring som man gillade som 25 åring (eftersom det funkade då). Hur som helst så gäller detta även musik och även om man/jag inte vill låtsas om det så är det svårare och svårare att hänga med - och jag tycker ändå inte att jag är sämst på detta bland mina vänner. Men jag måste erkänna att jag är ganska kass på att hitta ny eller gammal musik som skakar och rockar igång gubben i mig. Jag håller mig gärna till det välkända, det bekväma.

Nu har det dock hänt. Jag har hittat "Clutch" helt nytt för mig men lär funnits sen 1993... I vilket fall är det så fantastiskt bra.

http://www.youtube.com/watch?v=FsNtT-fi36M&feature=related