Den senaste Transformersfilmen som nyligen hade biopremiär är en frisk fläkt i ett annars bombardiskt blockbusterklimat. Till skillnad från sina föregångare levererar Bumblebee en avskalad actionrulle med flera humoristiska ögonblick som målar upp en fin vänskapshistoria mellan människa och maskin. Blandningen berör tittaren, men tyvärr blir avskalningen också en förbannelse då filmen lämnar tittaren något omättad. Filmens antiklimax upplevdes som undermåligt, och antagonisterna kommer inte att hamna på någon minnestavla.

Bumblebees plats i kronologin är något förvirrande; det kan diskuteras huruvida filmen är en spin-off eller en faktiskt prequel - förmodligen lämnas dörrar öppna för att eventuellt kunna sammanfoga alla delar om önskan skulle finnas. Handlingen liknar den första delen av Michael Bay's Transformersfilmer; första kontakt mellan dessa raser äger rum och konsekvensen blir föga förvånande beväpnad konflikt. Bumblebee är inte på något sätt revolutionerande i sitt berättande eller berättelse; vilket skapar en viss anonymitet. Den kommer troligtvis att glömmas bort bland alla actionfilmer som släpps på löpande band.

Trots en standardiserad storyformula, ointressanta antagonister och svag final brinner vänskapen mellan huvudkaraktären och Bumblebee starkt genom hela filmen. Det är en fin berättelse som berör och bjuder på mer hjärta än alla tidigare Transformersinstallationer tillsammans. Den förtjusande designen av robotarna doftar retro långa vägar och kommer troligtvis att tilltala de mest hängivna fansen. De tydligare dragen som medförs av detta bidrar också till tydligare robotstrider, där Bumbleebee bjuder på flera schysta moves som får ögonen att hektiskt följa med. Slutklämmen och rekommendationen är att se filmen, men att inte förvänta sig ett matinéäventyr ala Infinity War eftersom man då riskerar att bli kraftigt besviken. Älskar du Transformers men avskyr Bay's tolkningar bör du definitivt se denna.

En mattsvart natt täcker himlavalvet ovanför, och blicken riktas ut mot det avlägsna. Någonstans där uppe, bland kosmiska stoft och brinnande solar, existerar en galax som människan namngett Andromeda. Det är mindre än två månader kvar tills att jag ska få äran att utforska denna svunna plats - att få sätta foten på ytan av nya världar och sprida vårt släktes namn vidare.

Nu är sanningen den att det inte är natt, utan klockan är 10:37 (enligt min dator) i skrivandets stund. Sen ska jag ju faktiskt inte bokstavligen resa till Andromeda-galaxen (dhuu) utan jag pratar naturligtvis om att få sätta tänderna i Bioware's kommande rymdopera. Men man kan alltid dagdrömma, vilket jag gör såhär en tisdagsmorgon i väntan på att få känna mig produktiv. Till detta har jag ljuvlig symfonisk musik i bakgrunden som sätter fyr på mina tankar och skrivmuskler.

För det var länge sedan jag försökte sätta ned mina tankar i ord. Inte minst att publicera det i bloggformat (vilket jag aldrig har varit en fena på). Det naturliga valet av plattform faller självfallet på Gamereactor.se dock, eftersom det här är sidan jag har besökt dagligen (ingen underdrift) i många år tillbaka för att ta till mig min dagliga dos av spelnyheter - nu också filmnyheter (mycket bra initiativ!).

För att återkoppla till inläggets föruttänkta tema - Mass Effect Andromeda - så befinner jag mig i en inre kamp om vilket format jag ska inhandla det till. De två sidorna är PC och Xbox One, datorstolen mot soffan. Det finns så god-grundade argumentationer för båda att jag snart sliter håret av mig, det var länge sedan jag stod inför ett sånt här I-landsproblem av lyxigare karaktär.

I ena hörnet har vi PC, vars sida lockar på grund av den mer inlevelserika spelupplevelsen. Jag upplever mig själv som mer fokuserad när jag sitter det kortare avståndet som man gör till en datormonitor, med hörlurar som isolerar mig från omvärlden och framförallt vackrare grafik. För att den tekniska aspekten, varav detaljerade miljöer och bättre flyt i bilduppdateringen, lockar såklart eftersom vistelsen i Andromeda ska avnjutas på bästa visuella sätt.

Xbox:et lockar däremot med en mer avslappnad spelstil, med en soffa som man kan gosa ned sig i med filt och kuddar samtidigt som man kan ha flickvännen bredvid sig. Dessutom finns det ingen risk att min värsta fiende sätter stöten i mig; den ökända slösurfsdemonen. Allt för ofta händer det att jag inte spelar när jag startar igång datorn (med avsikt att spela). Den snabba åtkomsten till internet skapar impulser att kolla Facebook, Dagens Industri, Gamereactor etc en extra gång bara för att. Man vinner absolut ingenting på det, och som student (som jag är) så är tid otroligt värdefullt.

Nä nu ska jag avrunda det här skriveriet. Det känns otroligt skönt att dra pinnen ur baken och skriva ihop något blaskigt för en gångs skull. Att skriva är något som jag väldigt gärna spenderar ledig tid till att göra (detta innefattar också skolprojekt). Att leka med ord och låta fingrarna dansa över tangentbordet skapar njutning inom mig. Det är också ett gött sätt att finna ett lugn i en annars fartfylld vardag.

Vem som än läser det här får ha en fortsatt trevlig dag, och om du har några tankar om Mass Effect, vilket format som passar bäst eller annat om livet - dela gärna med dig!

Mannen av stål är tillbaka med dunder ocb brak. Gubben bakom sparta-dramat 300 och den diskreta hjälterullen Watchmen sitter bakom rodret tillsammans med författare bakom Läderlappens senaste äventyr. Kombinerat med en hög med talangfulla skådespelare borde ju detta bli årets hjältefilm, eller? Nä, kanske inte riktigt så.

Filmen inleder med detaljerad sci-fi-porr på planeten Krypton där högteknologiska farkoster skjuter på varandra i en miljö bebodd av kossor av drakar. Vi följer Jor-el (Russel Entertained Crow), en högt uppsatt man i Kryptons samhälles rang, som mitt i stridens hetta agerar både läkare och romersk krigare (fast med knytnävar). Tittaren bjuds in till gryningen av stålnissens hjälteliv och bakgrundshistoria i denna snyggt strukturerade del av filmen. Det är en stark öppning som luktar mer popcorn-Sci-fi än Kostym-slagsmål, men det är ju bara jag.

När kameran väl landar på Jorden fortsätter filmen i bra tempo, långsamt och säkert börjar man få en inblick i hur S-mannens (Henry Hårvax Cavill) tillvaro bland ‘'vanligt'' folk ser ut. Även motspelerskan Lois Lane (Amy Sötnos Adams) introduceras som en självständig och våghalsad reporter som söker all den ära hon kan få genom slaskiga nyhetsreportage och aroganta artiklar.

Men sedan faller saker på vägen mot mitten av filmen och även efter det. Ondskan kommer in i bilden och riktigt feta och öronbedövande action-scener drar igång. Dramatiska och känslofyllda scener som jag inte tycker är berörande. Jag tokgillar dock när skurkarna och S-mannen flyger kilometer genom byggnader efter att ha tilldelats ett knytnäveslag i magen. Framförallt när de är såpass snyggt koreograferade och fotograferade som de faktiskt är, vilket är förståeligt då Zack Snyder är en hejare på just detta.

Vad han dock inte har lyckats med, vilket han inte behövde göra i Watchmen, är att integrera hjälten i omgivningen. Man of Steel ska vara folkets hjälte, han ska rädda den värld han har vuxit upp i. Han ska skydda folket han bryr sig om. Han kan inte ta ett liv. Men trots dessa principer och moral så slänger han in sina fiender i byggnader höger till vänster. Han kör in dem genom skyskrapor i äckligt hög hastighet och använder miljön som sitt vapen, bland annat. Är det såhär S-man ska agera, skulle jag inte vilja bli ‘'räddad'' av honom när utomgalaktiska anfallsstyrkan knackar på dörren.

Filmen lider också av en mängd plot-holes här och var vilket i mitt tycke fördummar filmen och gör den en aning fjantigt. Dessutom har Lois Lane en vad jag kallar negativ karaktärsutveckling (!). Det ni, från att gå från denna skrytsamma våghals utvecklas hon till en skrikande sockertopp. Hon nedgraderas helt enkelt till en Mary Jane, vars uppgift är att bli räddad X-antal gånger och skrika sönder världens alla decibel-rekord.

Man of Steel börjar starkt, skådespelarna kan sina grejor, Hans Zimmer levererar som vanligt episka ljudspår (dock inget identitetsspår som kännetecknar filmen), actionscenerna är snyggt koreograferade och fångade på bild men tyvärr skapas ett kontrast gentemot storyn och Superman som karaktär. Manuset, som ska vara grunden till filmen, håller inte, och då rasar alltihopa oavsett Henry Cavills prestation eller den ursköna 300-referensen i inledningen. Ingenting kan ju dock slå S-mannen odödliga hårfrisyr, alla som använder vax måste ju vilja döda för den där. Vilken jädra funktionalitet, håller bokstavligen talat i vått och torrt.

Mitt betyg, tja, vad sägs om 6/10? Mina förväntningar var en The Dark S-Man, men det blev tyvärr The Dark S-man Rises. Nolan borde börja korrekturläsa sina texter nu, annars blirre en känga i arslet.

Vad hände precis? Ruinerades precis en film på sina sista fem sekunder? Kanske inte helt, men något åt det hållet iallafall. Sen som jag är har jag precis sett Slumdog Millionaire. Förväntningarna var höga. Alla dessa priser och nomineringar på fodralet finns där av en anledning, tänkte jag. Detsamma gäller den där gubben i guld som filmen kan flasha med. Jag vill inte skriva någon fullfjädrad recension om filmen, men visst var den spännande och gripande.

Känslorna kokade inombords, alltifrån glädje till avsky. Indien ramlade ned några sidor på min ''länder att besöka-lista'' tack vare det faktum att filmen visar det som ses i sanningens öga och amerikanare målades som vanligt upp som mr.- och miss.gosedjur. Men jag lärde mig iallafall att man får besöka badrummet mitt under en fråga i ''Who wants to be a millionaire'', man lär sig som sagt någonting nytt varje dag. Nog om det, anledningen till att jag skriver av mig är pågrund av de sista fem sekunderna. Varningens ord; grova spoilers (jag gissar dock på att de flesta redan har sett filmen).

I början av filmen, i de allra första bilderna får man en fråga. Hur kommer det sig att Jamal lyckas kamma hem drömvinsten? Alternativen var då pengar, tur, ödet eller skicklighet. Detta är en fantastiskt fråga att ge tittaren när eftertexterna har börjat rulla, lite som Inception eller Life of Pi, dock färre alternativ i de rullarna. Men, istället för att avsluta med en påminnelse av denna sanna diskussionsfråga, avslutar filmj*veln med att svara på den åt dig. Där går saker och ting åt skogen. Hela filmen vilar självfallet inte på detta, men jag har på senare tid utvecklat en särskild relation till ''öppna avslutningar'' i filmer, så visst får det mig att se ned på filmen.

Precis som Red Riding Hood vars sista 10 minuter total-misshandlar den mysiga stämningen filmen tidigare bjöd på. Tänk vad fascinerande, att några få bilder under en period på några ynka sekunder kan rasera något så ståtligt som Slumdog. Lyckligtvis kommer denna svaga ilska snart slockna och kvar då kommer jag bara att komma ihåg alla ljusa punkter. För det är trots allt är en riktigt välgjord film.

Hej på dig som läser detta. Jag har som uppgift i ämnet svenska att skriva ett debattinlägg angående restaurangkort på gymnasieskolor, och på en specifik skola i fråga. Uppgiften säger 200-250 ord, men jag har lyckats knåpa ihop ca: 350 ord. Så jag skulle vilja att du som läser detta läser texten, kanske spottar ut någon kommentar om dess kvalite och kommer med synpunkter på vad som kan skäras ned då jag överstiger ordgränsen med råge. Tack på förhand!

____________________________________

*RUBRIK EJ BESTÄMD*

Skolan Polhemsgymnasiet på Lindholmen, Göteborg, är känt för sitt restaurangkort som erbjuder eleverna flertalet restauranger att välja bland. Av egna erfarenheter vet jag att detta kort används flitigt som godis för att locka till sig ungdomar, framförallt på den kända gymnasiemässan. Detta kan ses som en självklarhet, skolan utnyttjar sitt ess, sitt hemliga supervapen. Det som gör skolan ''unik''. I de gymnasiesökande ungdomarnas öron låter skolmat i form av pizza, hamburgare och läsk som rena drömmen, iallafall från dem jag har pratat med under diverse tillfällen. Men låt mig klargöra en sak; den skräpmat jag just nämnde här ovan har en tendens att överkonsumeras, vilket inte är bra eftersom det är skräpmat, och det är ingen subjektiv åsikt, utan fakta om man ser till näringsinnehåll och jämför det med varierad husmanskost en vanlig bamba skulle erbjuda.

Ett visst ansvar ges till eleverna då de själva får undvika att gå i snabbmatsfällan, och välja nyttigare alternativ (vilket finns), och det kan ju ses som positivt. Men av alla de elever som Polhemsgymnasiet tar in (vilket under 2012-2013 är närmare tusen elever) så kommer alla inte att lyckas bära ansvaret, utan en del kommer att slänga i sig cola och pommes frites två till tre dagar i veckan, och detta kostar; vilket leder till ett nytt problem. Det ekonomiska taket ligger på 40kr om dagen om man breder ut startkapitalet över alla dagarna under en period. För att faktiskt använda matkortet krävs 50kr, då detta är priset majoriteten av restauranger tar för en fungerande måltid. Ett av sparningsalternativen är bamba, som kostar 35kr.

Nä, bota sjukdomen innan den sprider sig till andra skolor. Restaurangkorten tär på skolans budget och begränsar kursmaterial, vilket leder till mer arbete åt lärarna då de vid tillfällen får skapa sitt egna kursmaterial. Det är upp till eleverna, men också föräldrarna, att motstå frestelsen. För det må se lockande ut till en början, men är det verkligen värt nackdelarna? Jag tycker då inte det. Man måste visa skolorna, och också Polhem i fråga, att restauangkorten är en felprioriteting. Gör era röster hörda!

Tack för mig!