Svenska

Inga svar på sociala medier - Reagerar starkt - varför?

This post is tagged as: sociala medier, socialt, snap, Facebook, tidsfördriv, meddelanden, människor

Så fort jag skriver på sociala medier (till specifikt tjejer oxh kompisar) så blir jag nojjig oxh tankspridd när jag inte får svar och enbart sett att de öppnat/sett meddeladet. Tankar som "Va är jag inte intressant? Tråkar jag de? Är jag andrahands val för de?" Osv går igång snabbare än man kan säga SAF (sensitive as fuck). Min brorsa gör ju samma ofta och då brukar det ofta bara vara att han var upptagen då och inte hann. Då det kan ju lika väl vara så här med och de andra utöver familjen också. Kan ju såklart vara att de inte är värda min tid såklart. Men då är det ju förmodligen många då jag även erfarat bra vänner som gör så mer. Så mycket tippar nog pga att jag kanske måste lära mig fördriva tiden mera och sluta stirra i telefonen/datorn. Något jag måste minimisera i vilket fall..

HQ

Nu börjas det igen (tjejer).

This post is tagged as: Awkard, Tjejer, Dejt, pinsamt, Allmänt, skämt, matte

Då var man där igen. Då man möter en sån där person som man, inte blir kär i, men börjar intressera sig för. Kul, men samtidigt inte jättekul då man inte riktigt känner att man "älskar sig själv" helt 100% men ändå känner att man vill. Vill lära känna henne, vill dejta, vill hångla, vill ligga bla bla ni fattar. Men känns liksom som att man äntligen kommit ur sin senaste ångest angående kärlek och bara vill förbli fri.


Var så pinsamt idag på jobbet då vi pratade matte(hon pluggar till mattelärare. Mitt sämsta ämne) och hon va lite på att jag skulle svara på ifall jag löste ett tal som hade lagts upp på någon satirgrupp på Facebook. Jag framstod som lite osäker då jag tyckte det pinsamt svara nej. Varpå hon skrattar lite och frågar"men varför har du så dåligt självförtroende?" Varpå hon sen ställde frågan om ifall jag hade ställt mig på en motorväg utan tankar på självmord eller gått igenom en dörr utan en tanke på att öppna den. Var ju på skoj och jävlades lite med mig fattade jag ju men kände liksom att jag gjorde bort mig så det va pinsamt då jag inte kom på det direkt. Fyfan Kanske jag vill för mycket och kanske bara vore chilla mer och svara på frågan men känns fan som att jag sabbar mina chanser. Känner mes-stämpeln hårt mot pannan och vet inte hur jag ska få bort den (överbevisa, om vi struntar i metaforer).


Men borde jag lyssna mer på rösten i hjärnan som säger "fortsätt, kör hårt!" Eller rösten som säger "Fuck it, glöm det". Någonstans känner jag ändå att det finns ett intresse hos henne för att lära känna mig och att hon vill mig väl. Det är ju därför hon pushat och ställt lite följdfrågor för att hon vill mig väl. Men är det värt det om det bara slutar som bränd pannkaka?

HQ

Extensiell ångest, depression - Psykolog eller flytt?

This post is tagged as: deprimerad, psykiskt tillstånd, psykolog, livet, mående, desperat

Sedan april iår fick jag återbesök av extensiell ångest. Handlar om oändlighet, döden och varför man existerar främst. Men är det bara tankar som uppstått för att jag har nåt annat i livet som inte är bra?


Första ångesten fick jag när jag var 12 år. Ganska mycket att bekämpa på en gång: Illamående, yrsel, hjärtat slår väldigt intensivt osv. Sedan dess har det kommit och gått. Vi snackar månader och års mellanrum. Men nu på senare så har det återkommit nästan varannan vecka eller så. Nära inpå. Jag vet inte vad det kan bero på men det är hemskt. Glädje och avslappningsförmågan försvinner. Det är som ett grått moln som bara täcker för allt och hindrar mig att tänka klart. Saker känns meningslösa och man är rädd för att vända sig till en doktor i rädsla att de inte ska hjälpa och att man kommer stå där och samla på sig mer ångest för att inget kan hjälpa en.


Att tänka att det är i huvudet hjälper knappt längre. Men det blir svårare när man inser att man existerar i det. Att man kommer dö en dag osv.


Enligt min fd. hyresvärd så har det inget med saken att göra tror han för att det här ändå är "heavy shit".


Tankarna går över till slut. Men nu på senaste så kommer de bara tillbaka efter kort tid. Jag tror jag börjar se ett mönster:

-Tankar om vad som inte är bra (avundsjuka, ilska, ensamhet, jobbet jag har)

-Tankar om vad som är meningen med detta kommer upp.


-Jag kommer in på det extensiella spåret som sätter sig likt en tvångstanke.


-Kämpar med det ett tag sen blir man kvitt det för att det ska börja om igen sen.

Och vad är det som är dåligt? Jo ganska mycket på en gång nu gör det svårare att se ljuset i tunneln vilket nog har gjort att extensiella ångesten slår till så hårt.


-Familjen är trasig. Det är ingen som vi bjuder hem och ingen såvitt jag vet bjuder oss. Kanske pga av vad min pappa spridit och sagt till alla gemensamma vänner innan skilsmässan (se tidigare bloggar) och som kanske gett oss dåligt rykte. Vad vet jag. Han är duktig mytoman.

Och mamma är ju ett vrak som även efter skilsmässan forsätter älta allt. Och visar inget tecken på att vilja förbättra sig. Det var exakt samma sak redan innan skilsmässan. Det var bara ursäkter om hur hon inte orkar ta tag i det hela och göra slut med honom.


-Ensamheten är enorm. Har ingen att prata med och det slutar bara att jag går runt i lägenheten. Sen går till jobbet. Sen tillbaks. Sen jobbet. Sen tillbaks. Det finns liksom inget liv nästan. Att ta första steget har man försökt men det slutar bara i att folk kommer med ursäkter om att de är upptagna.

-Min självkänsla tar kål på mig. Jag har så lätt för att känna skam om jag blir tillsagt eller kritiserad. Även fast jag vet att de har rätt i hjärnan så säger magen en annan sak. Att jag förstått vikten av att älska sig själv är inte direkt nån nyhet.

Kan fortsätta. Men det finns för många detaljer att tillägga. Ni får fråga om det är oklart. Men allt jag har sagt hittills gör att jag känner mig överväldigad och att jag behöver prata med nån. De gråa molnen täcker för mer och mer. Och fins det inget ljus så är set svårt att se. Undrat lite på om det är därför ångesten har kommit likt tvångstankar. Förr var det hanterbart med glada tankar. Nu är det svårare då de glada tankarna blivit färre. Kanske inte så konstigt.


Har precis ställt mig i kö för att gå till psykolog. Det kommer dröja till januari. Har dock ett litet dilemma då jag där nånstans hade tänkt flytta till Stockholm för att fullfölja drömmarna. Men då kommer jag missa att ta mig an mitt eget mående.
Och att stanna i hemstaden är inget jag är sugen på då mycket är associerat med dåliga minnen som inte kan va bra att vara ibland ifall man försöker komma på bättringsvägen.

Allvarligt läge för mig?

This post is tagged as: otur, livet, bry sig, mående, funkar inte, terapi, deprimerad, kris, stress

Försöker verkligen ta vara på att vara så glad som jag bara kan. Alltid va trevlig och bemöta som man själv vill bli bemött. Men blir svårare och svårare för var dag.

De enda platserna jag känner att jag fyller någon funktion är när jag jobbar. Där för jag träffa människor och ha konversationer på det sättet umgås.

Utöver det:

-Ingen jag känner hör av sig till mig. På kompisfronten utanför så ar jag ingen som bjuder till fest, att hänga eller ens en snabb öl nånstans. Så Nyår, Midsommar eller va fan du vill? Bli inbjuden till middagar eller fester? Glöm det, fuck you! Min familj verkar även de ha stora problem med detta så förvärrar bara saken.

-Mamma måste kanske sälja huset som jag växt upp i. Om jag inte kan sticka dit så vet jag inte vad jag ska sticka då jag inte ens vet hur länge jag kommer stanna som inneboende.

-Jag har sån otur med tjejer. Jag saknar "game" som min polare sa och känner mig bara efterbliven på den punkten.

-Jag är feg. När nån på jobbet till exempel höjer rösten så får jag såna skamkänslor att jag inte finner kraft att stå på mig. Tror även att detta är skälet till att jag har samlat så mycket ilska genom åren.

-Har svårt att koncentrera mig. Har svårt att lära mig nya saker och tappar oftast fokus när jag försöker läsa på om den där ekonomiska biten etc. Sen är jag oftare och oftare lite uppe i det blå nu så att jag missar bitar i samtal eller tappar fokus på jobbet etc.

Har även senaste månaderna fått återkommande besök av panikångest om existentiella frågor. Så just nu pendlar allt friskt emellan det och att känna ångest över alla sakerna här ovan. Att jag mår bra händer naturligtvis det också. Men när det gått ett tag och man kommer på allt man saknar i livet (speciellt vänner och flickvän) så kommer ärligheten ifatt en och man känner sig deprimerad. Hade en dröm inatt om att alla åren bara flyger iväg och jag inte hittar något ens efter jag fyllt 30 (är 24) och att det bara fortsätter.

Har försökt åtgärda detta nu med att börja på Muay Thai och gymma. Har även skickat in remiss till vårdcentralen där jag bor och ska även prova på att meditera med hjälp av Headspace. Någonting måste jag nog göra för känner att läget börjar bli allvarligt och att jag känner svårigheter med att vara uppåt (på jobbet som ex.).

Vad borde jag göra för må bättre? Finns det någon metod jag inte nämnt som jag borde prova?

Kan inte installera Windows på nyligen köpt laptop

This post is tagged as: Dator, MSI, bios, problem, Lösning

Har nyligen köpt en använd MSI laptop som saknar Windows operativsystem. Strulade ett tag med att hitta min produktnyckel men då jag äntligen hittade den och kunde komma vidare i installationen så kan inte datorn hitta någon hårddisk i systemet. Det står såhär när man kommer till menyn där man väljer hårddisk: "No signed device drivers were found. Make sure that the installation media contains the correct drivers, and then click OK."


Någon datorkunnig som har varit med om samma? Hur löste det sig? Behöver jag byta ut hårddisken?