Så skedde det äntligen. Jag köpte en Ps5 efter 3 år. Har precis införskaffat Hogwarts legacy som är en hit än så länge, och på g att införskaffa Jedi Survivor och Spider-Man 2. Men hade behövt mera till min spel-bucketlist. Vad är det som är "måste köra" just nu? Trendigt/populärt bland alla? Är öppen för alla möjliga genrer bara det inte är Fifa eller motorsport men det är nog ganska uppenbart med de titlar jag nämnt vilken sorts gamer jag är 😊 

Nu kommer snart möjligheten att lägga undan pengar till en Ps5 och jag kna sitta och njuta av efterlängtade titlar under min semester. Men lite fundersam. Ska man köra på disc-eller digital edition? Är den första värd de extra tusenlapparna? 

Nu är jag ändå i en fas där jag försöker få saker gjort. Stänga av sociala medier, fokusera på viktigare saker att göra, försöka dejta mer, ställ frågor och var intresserad i samtal, se mer på dokumentärer och läs böcker. Men svårt, framförallt sistnämnda där jag bara lyckats ta mig till typ sida 50 på lite mer än en månad. Har min hjärna blivit så pass lättdistraherad av facedown-generationen senaste åren att jag inte har någon diciplin kvar eller är det bara fel verktyg för mig?

Visserligen har jag alltid haft lässvårigheter när jag pluggar och satt ofta i lågstadiet och drömde bort mig ofrivilligt och frivilligt. Jobbigt då jag haft tankar på en juristutbildning som alternativ ifall min nuvarande dröm inte går bra. Men är det rekommenderat eller möjligt med mina svårigheter när jag dessutom inte ens kan komma ihåg vad någon säger till mig när jag tittar på de under en konversation. Blir både svårt att skaffa sig nya bekantskaper, att bli mer allmänbildad och därmed ställa mer frågor kring dessa och lära sig mer. Vad skulle alternativet vara? Inte som vissa sagt att "du kanske inte är intresserad av det" - Jo. Jag vill också veta saker och kunna sätta mig in i saker som är aktuella och viktiga. Sen framförallt känna bekvämlighet i debatter där allmänbildning spelar en stor roll för att man annars kanske kommer av som en buffoon. 

Ja så är det. Jag vill inte lägga vikt vid det. Det är alltid mycket ångest kring det. Det är i en av de tiderna på året jag måste kämpa som ett cirkusdjur för att få tag på något sammanhang att vara med i. Små middagar till stora fester. Inget av de händer mig. Jag vet inte om det beror på att jag rest runt på olika ställen och inte bildad nån djupare kontakt, att jag inte pluggat och mött massa människor där, att jag har ett fast gäng sedan barnsben tillsammans med släkten. Jag har förbättrat mig massor på sociala fronten senaste året, lyckats få fler vänner och mycket annat. Men alltid är det nyår som skaver där alla utom jag har något. Och jag måste bemötas och plågas av att se bilder och klipp från andras fester och rulla mig i min egen skit. Jag är snart 30 också och börjar tappa hopp. Känns som jag provat allt utan att det funkar. 

"Det är överskattat. Bara en dag på året." Ja jag vet. Men sammanhang är viktigt. Vi är sociala varelser som vill känna tillhörighet. Jag är väl inte överdriven eller galen som vill känna det? Och eftersom det är en stor tidpunkt för sånt känns det extra mycket och jag vill därför inte vara ensam. Börjar befara att jag ska sluta som alkisgubbarna på puben mittemot.

Har en tjejkompis som är i samma bransch som mig. Hon har uttryckligen sagt att hon älskar mig och att jag är hennes bästa kompis. Men känner jag detta själv?

Sedan jag träffade henne och började umgås så har jag alltid nånstans känt att även om jag tycker det är bättre med sällskap hade jag i detta falller lika gärna kunnat vara ensam. För hennes umgänge får mig verkligen inte riktigt att känna mig som att jag fyller nåt tomrum. Oftast är det konversationer som handlar om henne själv, hennes framgångar, utseende och lov i övrigt. Jag vet inte ens om jag kan kalla det för konversationer då det inte känns som två som pratar med varandra utan som pratar om olika samtalsämnen. Olika konversationer. Helt oberoende av varandra. Ingen röd tråd.

Okej jag överdrev lite nu men tror iaf poängen står sig klar. Och de få gångerna jag faktiskt får prata om mina historier eller upplevelser så verkar hon inte intresserad och är tyst och fifflar med annat. Irl och i telefon. Inga följdfrågor eller nånting. Detta har jag försökt ta upp några gr också. Då är det alltid nån visa om mediciner eller diagnoser. Sen börjar allt om igen. För att inte nämna det som visade sig när hon och jag lärde känna varandra. Sms med ”vad har du köpt dina glassögon” eller ”kan du säga vad den där studien du är med i heter, eller ”kan du vara med mig när den här fotografen ska fota” eller ”kan du guida mig till platsen vi ska till?”(även då hennes mobil är uppe och hon inte har nåt problem annars). Hon blir som pappas 15 åriga dotter som inte kan tänka själv och bara vill bli servad. Då även i tonen hon ber med.

Och efter all denna vänlighet så har jag inte ändå inte fått så mycket tack för det. Hon säger det inte, ringer nästan inte längre och var på senaste filmsetet mer intresserad av att prata med andra än mig. Hon nämnde i sommar att hon inte hade hört av sig för att hennes arm varit paj och förhindrat henne från att besöka Stockholm där jag bort (hon bor en bit bort). Trots det har jag sett stories där hon varit här och umgåtts med andra eller på annat som har med vår bransch att göra. Innan sommaren så lade hon dessutom upp stories med människor hon uppskattade inkluderat en gemensam vän hon träffat och hängt med EN gång. Och återfanns jag bland dem tro? Nej. Trots att hon sagt att hon älskar mig och bla bla var det tydligen inte tillräckligt för att jag skulle vara med där.

Ja mycket bitter eftersmak här. Men det ingen direlt roligt insikt när man ser ett tydligt mönster som upprepas och bitar faller på plats. Inte heller kul att gå i samma fälla igen med fel personer så det är också något som känns. Men då jag börjar känna att jag vet vem jag är och vad jag behöver så är det ganska sannorlikt att denna tjej inte kommer finnas i min umgåskrets framöver om detta är vad jag ska stå ut med. I think I'll pass.