Svenska
Framtiden känns ljus

Framtiden känns ljus

Jag är oförmögen att förstå detta underbara faktum, att jag faktiskt slutar den tristessfulla skolan nästa vecka. Helt osannolikt! Jag har klarat av ett helt år i gymnasiet! Det har gått väldigt fort måste jag medge, även fast det funnits stunder under året då jag bara velat skjuta mig själv för att ha haft så mycket skolarbete. Att jag, efter nästa vecka kommer att vara en fri själ i tio veckor framöver. Känns helt obeskrivligt underbart.

Tyvärr tynger mycket skolarbete mina axlar innan den episka dagen inträffar men jag antar att det bara är att bita ihop. Jag är visserligen så trött på skolan så att jag bara skulle vilja skita i allt ihop och bara sitta hemma och softa hela dagarna men jag fungerar inte så, som ni säkert förstår. Om jag hade fungerat så, hade jag antagligen inte klarat mig så bra betygsmässigt som jag gjort här i ettan.

Mycket bra har hänt mig under det här skolåret som gått. Jag har vuxit som person, jag har mognat även fast jag fortfarande är lika sprallig och glad som tidigare. Jag har träffat nya underbara människor, varav en av dem är den mest ljusbringande personen jag vet, han är ljuset i mörkret för mig och finns alltid där. Jag har knutit ännu starkare band med mina vänner och blivit väldigt nära flera av dom än vad jag varit tidigare. Jag har, om jag ska hårddra det hela, blivit starkare som person under det skolår som gått och insett livets orättvisor och värderat det jag har fullt ut istället för att ta allt självklart.

Nu låter det som att jag har blivit en mycket klok person under det skolår som gått men så är fallet inte, jag har fortfarande mycket kvar att lära och har mycket framför mina små fötter i mitt liv. Jag ser fram emot vad den underbara sommaren och tvåan erbjuder mig för livserfarenheter och händelser även fast det sägs att tvåan är en mycket ansträngande och jobbig årskurs men jag ska hålla ut och det vet jag att jag kommer att göra. Har jag bara mina underbara medmänniskor med mig under hela tiden så klarar jag allt! Att ha tanken i huvudet att man alltid ser fram emot något gör också hela närvaron samt framtiden till en mycket ljusare plats.

HQ
Tillbaks, rasslig men tillbaks!

Tillbaks, rasslig men tillbaks!

Jag är så långt borta från verkligheten just nu. Ligga hemma med svår förkylning i samband med pollenallergi, det känns bara som att någon vill ta död på mig, långsamt och smärtsamt. På köpet är det inget vidare bra väder ute heller, jippi vad livet känns toppen just nu.

Jag fick en spark i arslet av Tecrom här om dagen, på grund av att jag inte varit inne på gamereactor på väldigt länge. Jag vet, det är något jag måste förbättra. Jag har haft så mycket att göra och när jag väl haft tid har det råkat gått till annat. Men jag ska förbättra mig (jag vet, jag har sagt det förut, men jag ska försöka!).

Jag tänkte ta mig friheten någon dag och sätta mig ner och skriva en massa spelrecensioner och dessutom börja blogga mer igen. Det är två saker jag saknar mycket.
Jag har spelat mer spel än vanligt på sistone, jag har alltid spelat mycket men de senaste veckorna har det verkligen spelats en hel del och det kommer nog ökas ännu mer när jag får Red Dead Redemption i veckan!

Men jag hoppas i alla fall att ni alla mår bra och att ni inte är lika mycket pollenallergiska som lilla jag är!

HQ
17 bast idag då! :D

17 bast idag då! :D

Jahopp, ett år äldre! Tiden går rusligt fort, fast det känns lite frustrerande att vara 17, att vara så nära 18. Men aja, ett år kvar bara!
Alla har gratulerat mig så mycket idag så jag har inte kunnat annat än gå omkring och le som en äkta nörd-smiley. Jag hoppas att året som 17 kommer att båda gott, känns som att det kommer att bli ett bra år med härliga möjligheter! Mycket nöjen i sommar väntar! :)

Härligt att vara ett år äldre faktiskt, som min pojkvän sa; "Nu har du typ levt en femtedel av ditt liv". Verkligen uppmuntrande. ;)

Aja, ville bara dela med mig av min födelsedag här på härliga GR! :D
Ha det bra allihopa och ha en bäst födelsedag när eran inträffar! :D

Kärlekens kraft

Kärlekens kraft

Likt en spegel som faller ner mot golvet med en häpnadsväckande hastighet och krossas mot golvets yta, i tusen olika skärvor, känns kärleken när den du älskar tittar åt en annan människas håll, på just det där speciella, kärleksfulla sättet.

Den dagen då det händer, då den du lever för, inte tittar på just dig längre, vad händer med dig då? Kommer du fortsätta leva ditt liv och kanske till och med ha turen och livsglöd nog att hitta kärleken igen? Eller kommer du, som det offer du blir för kärlekens elaka påhitt, bli likt en obetydlig varelse som enbart känner den olidliga smärtan som stiger i din kropp, med en grad för varje rörelse du genomför?

Att vara medveten om hur man kommer att bli om den man älskar lämnar en, är en otroligt obehaglig och skrämmande tanke. Som den otroligt sköra och känslosamma person jag är, kommer jag att bli ett känslomässigt vrak om detta hemska kärlekspåhitt drabbar mig.
Jag kommer antagligen bli, likt ett tomt skal och inte ha förmågan att kunna stänga ute smärtan men samtidigt inte heller visa den för mina närmaste för att inte orsaka dem den smärta jag känner. Det skulle vara en otroligt jobbig balansgång, att inte visa hur man känner för att man vill det bästa för sina närmaste, samtidigt som man själv vill visa det för att man inte riktigt har glöden att orka hålla uppe en fasad som tär för mycket på kroppsenergin.

Jag skulle säkert kunna ta mig igenom den fasen till slut, men det jag tror skulle göra allt ännu värre är om han skulle skaffa sig en ny kärlek medans jag fortfarande sörjer hans och min seperation. Jag skulle få uppleva en ny smärta i kroppen, som inte skulle vilja tillta på länge. Att se honom med någon annan skulle få mig att uthärda fysisk smärta genom psykisk. Det skulle bli för mycket för någon så liten och skör som mig.

Det är otroligt egentligen, hur kärleken bara kan gripa tag i en och verkligen hålla en fast där, oavsett om man vill eller inte. Kärleken är så ofattbart stark att det är obegripligt. Hur den kan få vissa att vilja leva resten av livet tillsammans med varandra? Hur kan den få andra att tappa hoppet om livet och inte vilja leva det vidare? Hur den kan få människor att känna att de svävar som på små moln? Hur ka den helt enkelt krama livet ur människor så att de blir likt emotionella vrak, som helt enkelt inte är tillräckligt starka för att kunna hantera den?

Jag är överlycklig över att Amor träffade just mig med en av sina pilar och att den samtidigt träffade den mest underbare människa jag någonsin stött på. Han har gjort mig till jordens mest lyckliga varelse. Att få kunna säga att han är min är en sådan otroligt ofattbar känsla som känns mer och mer härlig för varje gång jag stöter på den tanken.

Jag hoppas med varje gnista i kroppen, att han ska orka stå ut med mitt knasiga jag i många år framöver, han har redan lyckats stå ut med mig ett bra tag nu och lyckats fått mig att bli övertygad om han inte skulle vilja vara på någon annan plats än hos just mig.

I nuet lever jag i en oemotståndlig sagovärld där allt står till mitt behag, men jag vet inte hur min framtid kommer att se ut. Vi får se med tiden hur allt blir, hur kärlekens planer ser ut för oss alla. För trots allt så har den ett ordentligt tag om en när man till slut blir tagen av den.

Förevigt ung

Förevigt ung

Snön faller sakta ner utanför mitt fönster och lägger sig som ett tunt täcke över varje redan snötäckt yta.
Tänk så många år som snön har fallit ner över våran jord, över våra huvuden.
Så kommer den antagligen att fortsätta med i all evighet, tills denna jord till slut går under som så många pessimistiskt nog ska prata om.
Tänk så många barn snön har gjort glada, tänk så många olyckor som den har orsakat och tänk hur mycket snön har förändrat under hela sin "livstid".

Snön har funnits så länge vi människor kan minnas, den har hört samman med vädret i alla årtusenden.
Varför får snön finnas förevigt när inte vi människor får det? Vi människor tillbringar en så kort tid på den här jorden, medans snön förevigt kommer att ljusa upp planeten med sina små vita flingor.
Varför kan inte vi få göra detsamma? Få förgylla planeten med våra sinnen, tankar och själar i all evighet?

Jag vill leva förevigt och blir ledsen när jag vet att det är omöjligt. Jag vill leva så länge som möjligt och förgylla människor med min närvaro och se på världen med tusen tankar som virvlar omkring i huvudet.
Jag vill kunna sitta och titta ut genom fönstret och drömma mig bort till en annan dimension och andra minnen, föralltid.

Jag vill föralltid vara ung, alltid vara runt tjugoårsåldern. Jag är så lycklig just nu, allt känns så magiskt, som att jag blivit pånyttfödd i en ny episk värld där allt är mig till viljes. Det känns så hemskt att veta att allt detta kommer att ta slut en dag och det känns som att varje dag går alldeles för fort.

I Twilight-böckerna har Bella ett val som hon står inför, hon kan om hon vill, få leva med Edward förevigt. Och föralltid vara ung, att inte åldras en enda dag men ändå leva förevigt. Jag vill också kunna ha den valmöjligheten. Jag skulle så gärna få det som Bella och Edward. Att få leva med sina älskade förevigt, vad kan bli bättre än det? Att få uppleva den där underbara känslan, då det pirrar i hela kroppen av lycka och man bara önskar att det ögonblicket aldrig ska ta slut. Att se på de man älskar med så mycket kärlek så att man nästan spricker och blir glad i hela kroppen så det känns ända ut till tåspetsarna. Om jag skulle få det som Bella och Edward, att jag skulle få valmöjligheten att få leva med min familj, mina vänner, mina två bästa vänner David och Lollo och framförallt medmin pojkvän förevigt, då skulle jag föralltid vara lycklig.

Varje dag är värd att minnas, varje solnedgång är en sorg för att ännu en dag går mot sitt slut. Hur perfekt en dag än kan vara, så måste den tyvärr alltid ta slut. Men tänk om man kunde leva förevigt och kanske få slippa den känslan? Känslan om att ännu en dag går mot sitt slut. Att få veta att man lever förevigt och kan få hur många perfekta dagar man önskar.

Varje dag är ett nytt äventyr, varje dag är en chans att få vara med sina nära och kära. Jag tänker inte slösa bort ett enda ögonblick av mitt liv. Jag tänker leva så länge som det bara går och tänker inte slösa bort en enda sekund. Men drömmen om att kunna få leva förevigt med dem jag älskar kommer att föralltid vara med mig.

På ett sätt kanske det är bra att man vet att allt till slut kommer att ta slut, för då kanske man sätter högre värde på det man har än vad man skulle göra om man levde förevigt? Men drömmen känns ändå så lockande, så levande, så jag tror på något sätt att vi alla kommer att leva förevigt, alla på sitt egna sätt. Alla kommer att bli ihågkommna av någon på något visst sätt.

På så sätt, kommer vi föralltid att leva förevigt. Men kanske inte på det sätt vi önskar. Men drömmen kommer föralltiv att leva med mig, att få leva ung förevigt med dem jag älskar och jag tror inte att jag är ensam.

"Youth is like diamonds in the sun
And diamonds are forever"

"Allt behöver inte ta slut" - Bella till Edward