Det var en kall och tråkig vinterdag, inte mycket att göra och hade tanken på att något saknades i livet. Kommer ihåg hur vi möttes på internet och det var kärlek vid första ögonkastet. Jag la till dig och fick genast ett mail.

Vi har haft våra stunder, krypit intill varandra och kollat på film, spelat ihop. Tagit hand om dig när du haft virus och inte mått bra. De gånger du varit en bitch och kraschat så har jag förlåtit dig. Och jag har försvarat dig många gånger min sambo har hotat med att dra sladden. Du är och kommer alltid va, en mans stora kärlek!

2012-02-04
Ett datum jag aldrig glömmer, när jag stoppade in kontakten i dig.

Åsikt eller inte så avskyr jag att se detta fenomen att en hund slickar av en middagstallrik efter eller under måltid. I ett tidigare förhållande så skedde detta ständigt av hennes morsa, en gång är väl okej men efter varje måltid? Gå hellre ut med tallriken till köket så man slipper se det här vidriga beteendet.

Många gånger tog hon upp hundskrället i famnen och ut med tungen över bordet för att finisha krubbet. Och kör inte den här saken "En hunds mun är ofta renare än en människas." eller "Den ska ändå diskas". Synligt för blotta ögat så tappar man ändå aptiten inför nästa måltid ifall något är på gång.

Jag diggar också denna tvättäkta hundmänniskas kommentar. "Jag brukar dela mjukglass med mina hundar, så mysigt så! Vi äter från samma glass alltså"

Eller vad tycker ni?

Det har skett många saker i åren som har fått oss leva som tysta möss. Mycket här på sidan ratas genast bort så fort det är något personligt, jag går inte den vägen. Tryggheten jag kände senast var i åren då min bror var 14-15 och hade en egen workshop i garderoben med en simpel hylla för sina radiobilar. En idol eller något man såg upp till, trodde jag för tiden.

Minns hur jag satt på hans mopedtank och blev skjutsad på baksidan av huset, han höll om mig som att jag var det bästa som hade hänt han. Det var inte bara jag som blev bortprioriterad med starten av drogerna och framför allt fel val av umgänge\kretsar, utan vår familj.

Alla dessa uppoffringar som gjordes gång på gång, det tog aldrig slut. Han skickades till olika behandlingshem och några utav dom var en bit upp i Norrland, det dröjde inte länge innan han rymde och stal bilar för att komma hem och så här höll det på. Nätter han kom hem blodig och slagen av gäng. Vi släppte han ett tag för att fokusera på oss själva, försökte fixa en resa till Kreta en vecka med mina föräldrar och syster och hennes barn år 1999.

Han fick ströva fritt nere i Göteborg med sina kontakter. När vi kom hem så märkte vi att vår stora kopiatorskrivare var borta, det som fanns kvar var bara kablar. Men inga skador på dörren, vi frågade även en granne som hade varit över för att vattna blommor och han var lite förvånad över ett pizzapaket som låg på diskbänken när han tänkte efter. Något vi fick reda på sen är att Taxi släppt in min bror med uppvisande av legitimation då han har samma ovanliga efternamn.

Det vi inte visste var att han blev tvingad och utsatt för våld av en farlig äldre kriminell person i Göteborgs grövre kretsar. Min bror dök upp med blåtiror och utan sina glasögon som då hade blivit förstörda. Vi kunde tyvärr inte anmäla något av detta då skadorna inte fanns och kunde bevisas, utan det var bara till att köpa en ny skrivare för otal många tusentals kronor på den tiden.

Det räckte inte hur vi än gjorde, allt kom tillbaka oavsett. Ska alltid göra tvärtemot och välja fel val och kretsar. En gång skickade vi iväg han till Sydamerika till en familj som tidigare bott i Sverige. Man trodde väl på en omstart helt enkelt. Där skulle han hjälpa till med skyltar och annat som tillverkades i företaget.

Men som vanligt dröjde det inte länge förens han hamnade i trubbel. Han kom över ett vapen med lösa skott och skjöt hejvilt ut igenom bilrutan, och vem låg inte bakom bilen? jo stadens polischef. Det löste sig med vissa komplikationer och han kände naturligtvis familjen som han stannade hos och att det inte skulle upprepas.

Allt detta bekymmer för att sluta med drogerna, men så inledde han något nytt. Drickandet och kombinerande av droger, något som han i dag inte tål alls och blir onykter efter bara några klunkar. Något som förstört hans kropp och sinne då han blir fjantig och omogen med allt detta.

Väl hemma igen runt 2005 så var det lugnt ett tag. Men vi var tvungna att skärma av han igen, han blev vräkt ifrån sitt boende och vi hade som ultimatum, inga droger. Men det försökte han dölja om och om igen och vägrade visa sina pupiller. Han strosade runt på gatorna i ett par veckor och gjorde sitt som hemlös. Det jobbiga blev när jag hörde han i trappuppgången och pratade i brevlådan hur han ville komma in(ibland riktigt hotfullt). Tysta var vi och försökte inte bry oss om det hur illa den än låter.

När jag satt inpå natten och spelade så hörde jag hur något vibrerade\dåna i ljudväg. Då låg han längst upp i trappen och snarkade, det är verkligen en tuff utmaning att kämpa sig igenom detta som anhörig och han själv. Detta upprepade sig och var svårt att inte tänka på när man satt vid datorn och spelade. Någon natt veckan framöver så hörde jag ett konstigt knastrande på dörren, jag gick lite närmare och insåg nu att han försökte bryta sig in.

Paniken som startade går heller inte att beskriva, jag rusar in till mina föräldrars sovrum runt fyratiden på morgonen och säger med nervgråt i halsen att han försöker bryta sig in och nu kommer något illa att hända. Min far försöker kvickna till snabbt för att ringa till polisen som tyvärr dröjer ett par minuter. Nu hör vi hur dörren bryts upp och han är nu inne i lägenheten, visste inte hur vi skulle reagera utan jag står där och håller för sovrumsdörren med ett par skinkor som rycker sönder, helt sjukt hur starkt jag minns detta ögonblick.

Jag hör någon tala vid dörren och tror i hopp på att det är polisen i vilket jag öppnar dörren och rusar dit. Min brors röst möts halvägs ifrån köket som säger "Du kan va lugn, det är bara brevbäraren". Vad ska brevbäraren tro egentligen? trärester som ligger överallt och en dörr på vid gavel. När jag nu ser att min bror faktiskt sitter lugnt i köket och äter, hungrig efter flera dagars strosandes. Allt han ville ha var mat, men hur ska man kunna veta det när man sett hur hotfull och farlig han faktiskt är ibland.

Nu var polisen här och vi mötte upp dom i hallen. Som försvar sa bror att "jag bor faktiskt här". I drogtillståndet och hans konstiga logiksnack som uppstår så höll det här samtalet på med polisen i nästan 1 timma. Enbart om att han skulle följa med dom då kofoten sågs som riktigt allvarligt. Har ingen kontakt med han idag där han sitter inne och planerar det inte heller för er som följer upp.

Liknande händelser som jag nu ska komma till har fått min kropp att slå in sig på "fly\rädd" läge som har tagit stryk på kroppen. Har varit helt slut sedan 2008 efter jobbet på flygplatsen, har aldrig återhämtat mig. En som är både läkare och homeopat undersökte mig nu senast och sa att mitt nervsystem\binjurar\immunförsvar är i botten.
Jag är utbränd och var det redan 2008 då både familjens alla år av rädsla och ett stressigt restaurangjobb blev för mycket för mig.

Är bara en människa och hur mycket jag än vrider och vänder på det så kommer det ikapp en. Alltså har min TWARdiagnos uteslutits efter senaste tester som jag länge har försökt få igenom.

Kroppen kan inte längre skapa adrenalin vilket förklarar att jag är lika trött som när jag gick och la mig. Jag kan få lite energi när dagen nästan är slut som lika snabbt försvinner. Allt läkaren sa stämde överens med hur jag känner mig. Försöker nu få i mig mineraler varje dag som jag fått utav denna läkaren och ibland har det faktiskt känts bättre vissa dagar. Han ser det på mig att jag är en glad och frisk person, jag har bara brister just nu. Och jag kan bli frisk på tre månader enligt han.

Är förväntantsfull!

Ber om ursäkt för eventuella stavfel.

Jag steg upp tidigt runt 5 tiden för att pendla till NÄL. Fysiologi och arbetsprov var att beta av där borta. Intressant hur de kan märka på första utblåset att jag i grunden har astma, den är dock mycket bättre idag då mestadels vuxit bort. Har aldrig tidigare gjort fysiologitest, trodde det var ett enda stort PEF test(PEFmätare för astma peeps).

Jag fick ut runt 139, och 150 har en icke astmaperson, vilket kändes helt okej. Flåsade väl runt i 45 minuter och många gånger blev det rentav att jag slickade munstycket som Robert Gustavsson, humorn och karisman på topp så charmerade jag bort det inför den unga sjuksköterskan. Sista momentet var att sitta i en förseglad plastbur där jag skulle andas med minimerad luft, lite på spåret känsla, minus de riktiga frågorna.

Sist ut efter nära 1 timmes fysiologi så var det arbetsprov. Där fick jag lägga mig med massa slangar placerade på överkroppen. Efter några minuter väntandes på läkaren så dök han upp, bad mig sätta på cykeln med alla slangar och valde att dra styrka 15 på cykeln efter ha bedömt min längd,storlek. Erkände ganska snabbt att jag har inte mycket benmuskler kvar sedan mina aktiva år som inlinesåkare. Pinsamt 5 minuter i testet så fick jag en tavla 1-10 hur ansträngd samt om det gjorde ont, mjölksyra svarade jag. Läkaren bad mig kämpa på i kvarvarande 5 minuter till samt att han minskade styrkan lite. Multitaska mellan att ha ett blodtrycksband på ena armen och en überkänslig mikrofon placerad på handleden för att höra min puls i ett par högtalare så körde jag på.

Kom igen nu! 30 sekunder kvar, kan påpeka att det var de längsta sekunderna någonsin, om jag redan kände mjölksyra på 5 minuter så var det är absoluta gränsen. Så, då var provet klart och de skulle kolla pulsen när jag har kommit upp i varv. Det var som jag tänkte, de skulle inte hitta någonting.

Men varför är jag så trött då? har lidigt i snart över 4 år av den här skiten och jag är den mest positiva och glada människan annars. Trots tråkigheter inom familjen och allt som har hänt så väljer jag att umgås med vänner även om jag ibland är alldeles för slut. Mitt TWAR prov visade nyligen negativt men många av symtomen kvarstår. Valt i smyg att gå vidare för min läkare, men jag får i värsta fall gå till en privatklinik där de verkligen kör igenom allt. TWAR kan fortfarande visa negativt om du har gått med sjukdomen under en längre tid. Visst jag är lite låst på den linjen men förkylningen som aldrig går över och det trycket i bröstet. Läkarna kan inte längre skylla på motionen,alltså rör mig för lite. Så här trött ska inte någon person vara, det är inte depression heller när mediciner inte gjort någon skillnad en längre tid. Nästa remiss är Gottfries, sömnklinik där jag hoppas att mina problem är simpelt som att jag inte går ner i djupsömn, till exempel bara få ut 25% sömn varje natt.

Jaja, ut ifrån NÄL så begav jag mig till busshållplatsen. Får syn på en ung mamma som knaprar på något vinden tillför lukten av en riskaka. Står några minuter när jag försiktigt frågar om det är rätt hållplats då det var två stycken i närheten. Det var allt rätt sa hon och det var nu konversationen började. Den unga mamman frågade mig om jag hade hälsat på någon, nä jag har varit på Fysiologi och arbetsprov. Nämnde även mina osynliga symtom och att läkarna aldrig hittar någonting, men så har nästan jag svarade hon.
Ni läsare får rätta mig om jag har fel men enligt vad jag uppfattade och minns så försvinner röda blodkroppar för henne och att hon lider av reumatism, hon får ta emot blodtransfusion lite då och då sa hon. Och hennes läkare vet inte vad det är.

Då kom ytterligare ett gemensamt ämne upp, även jag lider av reumatism, en typ som angriper skelettet. Dock är även denna mycket bättre idag, var värst som barn, däremot känner jag extra mycket i samband med influensa.. jobbigt jobbigt. Nu var bussen på ingång och vi klev på för att komma in till Trollhättans resecentrum. Efter några sekunder så hann jag komma in i barnvagnens del utav bussen och frågade försiktigt om vi kan fortsätta samtala sista vägen, javisst sa hon. Då jag inte valde att ha på mig glasögonen och närsynt som jag är så såg jag nu lite mera hur hon såg ut. Mamman undrade hur gammal jag var, 27 år. Oj, då har du förlorat 4 år om det redan kom tidigt i 20 årsåldern. Då kom hennes ålder upp, 33 år och det hade jag aldrig kunnat gissa faktiskt. Hennes reumatism kom när hon var 19 år gammal och nu nyligen fött sitt första barn och kämpar med sina problem. Även hon lider av en trötthet och det jag förstå när inte kroppen är frisk. Syntes lång väg, där satt vi på bussen med trötta ansikten och delade meningar. Hon önskade mig lycka till och jag likaså, jag tackade ödmjukast för pratstunden och namnen behövdes aldrig ge ut, så bra var konversationen även om allt inte nämndes fullt ut.

För första gången fick jag en känsla av att jag är inte ensam, jag har många gånger utan Gamereactors vetskap velat ge upp på grund av hur det är att tampas dag ut och dag in med att gäspa igenom dagen. De tårar ni ibland skapar när ni gäspar, de dyker upp när som helst när jag inte gäspar. Tar hellre min astma och reumatism före trötthet, det förstör alltihop. Jobb, vänner och flickvän.

Flicvännen och jag valde att boka en resa i somras för att matcha mina föräldras vistelse i Spanien, det gjorde vi. En sak som jag verkligen önskar är att jag börjar känna saker, oavsett hur tropiskt och fina vågor det var så kunde jag inte känna mycket. Hade det var ett diagram på hur jag mår hela tiden med tröttheten så hade den legat på ett lågt och jämnt streck. Avtrubbad och kan inte ta in alla saker, det är oerhört svårt för er som aldrig varit i denna situationen. Jag är glad att vi åkte den veckan hur som helst, behövde se lite annat om man säger så. Inte helt misslyckat utan jag kunde allt va ute varje dag och se saker.

Jag har min flickvän och familj och någon vän, det är synd bara att man måste krusa folk för att få igång en simpel träff. Men det som gav mig mer hopp var mamman. Jag behövde en annan synvinkel och även känslan av att inte känna sig ensam.

Tack för pratstunden vem du än var vid NÄLs hållplats!

Det är få saker som jag blir rörd av. I Steve Jobs fall så är det hemskt att sjukdomar ens ska existera.

Han har inspirerat många igenom åren och jag uppmärksammade det allra mest när han stod på scenen och började med iPods och senare smartphones med touch. Då såg man hur smart och vilken visionär han verkligen var, såg glöden i ögonen. Att jag missat detta.

En intervju ifrån 1995 försvann då det skickades ifrån London till USA. I år 2012 fann "Paul Sen" materialet liggandes i sitt garage, avvägar i högsta grad. Det finns få intervjuer med Steve Jobs och jag är glad att det äntligen hittades.

Tidigt i intervjun berättar Steve Jobs om sin starka upplevelse när han ringer upp Bill Hewlett(Hewlett Packard) vid 12 års ålder.
Citerar följande:
"Hi. My name is Steve Jobs. You don't know me, but i'm 12 years old. And i'm building a frequency counter. And I'd like some spare parts."

Samtalet varade i runt 20 minuter och det som sas där glömmer han aldrig. Bill gav honom delarna och även ett jobb den sommaren vilket öppnade många viktiga chanser för våran visionär.

Klicka på bilden för att komma till intervjun.

Säger det med berörda ord, en stor man!