Idag känner jag mig som en fitta.

Sa kvinnan vid busshållplatsen.

Vad hon menade var idag känner jag mig glad.

Låt oss återta resten av vår kropp från skällsord och snusk.

Det var så hon sa.

Medan jag log och nickade.

Sedan träffade jag Simon som bland annat tyckte att jag var vacker.

Hoppas hon märkte att jag inte längre var vid hennes sida.

Men tänk om hon står där fortfarande.

Simon bodde på en plats där naturen gav stafettpinnen till civilisationen.

Tyckte han.

Jag såg en fallfärdig studentbyggnad mellan ett par buskar.

Det är en fråga om perception.

Kanske.

Jag vill att du ska se vad jag ser.

Lät rösten när hans tunga nuddade mitt öra.

Medan jag funderade på hur det skulle vara att ha sex med en kvinna.

Idag känner jag mig som en fitta.

Men Simon stirrade bara häpet på mig.

Jag menar jag känner mig glad.

Men Simon stirrade bara häpet på mig.

Under strömmen från stereon fylldes studentkorridoren av eufori.

Anledningar till att plugga glömdes på nytt med varje klunk.

Återvände.

Försvann.

Låt oss rymma från det här stället och hitta nåt att käka.

Det var knappt så jag hörde.

Vi vandrade i sommarnattens famntag.

Sporadiskt lyse delgav sin väg.

Burksardiner och chips och godis och kola.

Han skrattade medan han åt.

Drog dåliga skämt.

Lägenheten svalde mig när vi kom tillbaka.

Det var som den hungrigt sa.

Jag har saknat dig.

Medan Simon sa.

Skulle du vilja ta ett bad.

Du borde vara modell.

Han smekte min nakna blöta kropp.

Tjäna pengar.

Jag har redan provat.

Och.

Jag gillade det inte.

Klass.

Du har klass.

Men jag ljög.

Och kroppen skälvde.

Jag lär aldrig se Simon igen.

För när morgonljuset etablerade sig.

Var det som om den inre rösten skrek.

IDAG KÄNNER JAG MIG SOM EN FITTA.

Och sanningen kom från kroppen.

Likt gammal ny jazz genom väggen.

När Nike var liten så brukade hon föreställa sig att friheten alltid väntade henne bakom nästa korsning. Vid den lilla stadsdungen som avvaktade hennes steg och andning.

Men när hon kom dit så möttes hon enbart av avkapade stammar, skövlad grönska omöjlig att återuppstå. Vad som en gång kanske fanns existerade inte längre. Riktiga människor, hårda hjärtan.

Nikes lägenhetskamrat Siri hade tendensen att slänga den ena mer uppskakande historien efter den andra över henne, när hon minst anade det. Det var som om Siri medvetet gensköt Nike med det hemska från hennes förflutna. Kanske för att se om Nikes kunde mäta sig med hennes eget. Nike kunde aldrig begripa sig på hennes intention.

Vad hon däremot börjat inse var att Siri pratade lika mycket strunt som sanning, problemet var att lyckas avskilja de osanna kornen bland de sanna. Det ytterligare problemet var att i partikelhögen av korrekta anekdoter och inbillade idéer, så såg man aldrig någon skillnad.

Siri höll sin nytända cigarett mellan pekfingret och långfingret, medan hon stilla betraktade Nikes ansiktes ovilja att möta hennes. Utanför svepte kvällen förbi och natten lade sig. Hon förde sedan upp den mot munnen, drog ett bloss som förde röken på en kroppslig resa av omkrets och djup, blåste sedan ut rökringar, formade ett litet diffust leende på läpparna som endast gav sken av att hon var hon, och Nike var Nike. Ensamma; tillsammans.

Jag blev våldtagen av en man som bröt sig in i min lägenhet en gång, började hon. Han hade egentligen tänkt slå ihjäl mig också. Men jag pratade honom ur det. Jag sa, Om du slår ihjäl mig så kommer du inte bara ta kol på mig, utan även hela min familj; mina föräldrar är alltför gamla för att kunna överleva nyheten att deras dotter blev sönderhackad och dumpad i nån jävla container.

Jag tror det skrämde honom en aning! Hon log än mer, fattade ena handen om midjan, som i olympisk triumf, stående högst upp på pallen medan de nedanför tappade allt annat än formell mening. Och, eftersom du ser mig sittandes här nu, så gjorde han det inte heller! Han var ärligt talat väldigt varsam. Hon spände ögonen i Nike, förde hennes ansikte mot hennes eget; pupillen eskalerade i vidd; irisen sökte en djupare mening, fann den: Min våldtäktsman var väldigt varsam.

Nike tände en egen cigarett, medan hon vände bort blicken. Siri lutade sig belåtet bakåt; triumfartat utburen i fantasin av alla åskådarna som älskade henne för hennes styrka och bravur.

Inom Nike vibrerade en vetskap mellan Siris lugna andning. En våldtäktsman är aldrig varsam. En våldtäktsman kan inte vara varsam. Det är hela poängen med namnutnämningen, våldsförandet och det olovliga penetrerandet av en annans privata varande. Du vet uppenbarligen inte hur det är.

Men Nike visste. Hon kunde fortfarande känna hur hans fingrar slingrade sig upp för hennes lår. Rösten, helt utan förvriden påverkan av sprit, viskade i örat, Och så tar vi oss en titt med lilla, lilla lillfingret idag.

Hennes sjuåriga fitta täpptes igen av ett litet finger som var större än något av hennes egna. De fullvuxet lurviga fingerkonturerna kittlande Nikes infantila blygläppar; ännu inte menade att sexuellt strykas. Efter det skrek hon bara; om rösten hade kunnat hittas under alla kväljningar som virvlade i strupen.

Det här var en minnesbild hon bar djupt inom sig. Undanskymd och oftast svår att finna vägen till. Stunderna kom dock då ljuset började stråla. Det var knappast hoppets ljus; det var väsendet som röjde din position i mörkret och glatt leendes överlämnade dig till helvetesbesten som väntade.

Men för Nike förblev det allt oftast bara ett vagt minne, stundtals påmint genom det som fortgick runtomkring henne, då i skepnad av en sylvass penetrering av ett återigen ungt hjärta - en oerfaren kropp utan möjlighet till att ens försöka slå ifrån - men lika kvickt som det uppkommit, lika lidelsefullt fick det se sig förmultna: inbjöd Nike till att ännu en gång kunna räta på ryggen och enkelt släppa ut de sista kvarlevorna genom en enkel andning.

Hon betraktade Siris gladlynta blick där den nu kroppsmässigt låg raklång på golvet och stirrade mot taket, i vilket återspeglingar från en föränderlig stad sakta rörde sig fram och tillbaka mellan ljusintervaller, och såg i sin tur, för ett ögonblick åtminstone, hur ett dikterat påhitt framhävdes i Siris ena öga.

Det var precis vad Nike ville se. Hon lade sig intill henne, sög på sin egen cigarett; kände hur varm aska - som hastigt blev sval - ramlade ned på hennes bara hals.

I.

Försökte med ytterligare ett jobb,
Gick skit å helvete
men jag kände dig intill och allt blev bättre.
ville bara du skulle veta, saknar dig
- det e så jävla kallt här nu.

Hon minns ljudet som om det aldrig lämnat hennes medvetande. Som om minnet bevarade nutiden; hade förbättrat individen medan ingen tittade. De tittade alla på något helt annat.

[Det tycktes ofta hända.]

Nu stod hon bland singlande snö och stickande frost, handen om mobilen som för en stund sedan direktlänkat sig till Saras långt borta, och minns ljudet av hur deras kroppar möttes och musiken tystnade.

[Det fanns ord och termer som skulle kunna beskriva händelsen. Men det behövdes aldrig några ord den gången.]

... var allt en fantastiskt fin mössa du har där, måtte antagligen värma huvet ganska bra?

Säkert den fjärde tanten - äldre damen - som högljutt observerat hennes rosprydda och stickade mössa på två dagar. Sara hade alltid sagt att det vilade något så fromt och vänligt över den att ingen kände sig osäker i närheten.

Värmer helt finemang.

Gjort den själv?

En vän.

Tanten nickade.

I.

I ett litet kvarterstumult någonstans betydligt varmare, satt en man och åt nudlar till det blandade ljudet av internationell radio och misstänkt misshandel. Han satt där för att han kunde se henne komma förbi varje vardag runt klockan tretton.

[Han åt för att han var hungrig. Och nervös.]

Första gången han såg henne var tillsammans med sin bäste vän Khoo.

Mannen hade ännu en gång beklagat sig över den fetma som aldrig ville lämna hans rätta former ifred.

Khoo sa, Sluta ät så mycket, för helvete. Hur kan du skylla på nåt annat än dig själ-

[Hon bröt sig emellan och världen vräkte sig i slowmotion.]

Slimmad i lila dress, kragen hög, klackarna definierade genom vad de alluderade och inte vad de gjorde; det långa svarta håret smekte varje år som hennes ansikte bar med stolthet.

Hon jobbade nära honom. Innanför de höga glasväggarna.

Han kunde stå ute på parkeringen i timmar och bara titta. Längta efter skymten som fick livet att förändras.

Det var så det kändes.

I.

[Sida vid sida med tättpackade okända; pretentiösa konstklassammankomster som tar upp plats och talar över alla privata röster.]

Jag tryckte mig fram med min vän Sebastian genom myllret av Dali-uppskattare eller bara nyfikna på Moderna Museet - en av de sista internationella institutionerna för ensidighet i mångfald.

Det var en fascinerande potpurri där allt var inkluderat: Hur-DU-får-Dalis-mustasch smektes samman med tavlor som vände ut och in på det interna; svartvita filmer om att se sig själv ur tredjepersonsvinkel med en kulminering i "I believe in death in general but in the death of Dali absolutely not".

Men jag hade svårt att hålla ögonen borta från alla kvinnliga besökare. Alla lika vackra; alla lika upptagna.

[På sitt sätt.]

Sebastian ryckte i min arm och med skratt i rösten pekade på ett klipp från ett amerikanskt lekprogram med Dali under någon tid då den offentliga världen fortfarande verkade svartvit, men min åtrå hade redan raminringat en tös och utan övrig tillåtelse förberett livets gråa pensel.

Lustigt egentligen, att jag mellan vänskapens intimitet och konstens gränslösa frihet, kände mig mer ensam än på evigheter.

0.

Ett matteproblem har sin egen rytm, sin egen melodi, precis som musik. Din uppgift är att finna den så att du kan undvika fallgroparna!

Pojken hade protesterat så pass länge att han insett att det inte fanns någon mening längre. Så han sa, med en besegrad suck: Jag köpte två handdukar och två par strumpor för 38 kronor. Två handdukar och fem par strumpor kostar 71. Hur mycket kostade varje handduk och varje strumppar?

Hans mattesnille till pappa sa entusiastiskt, Nå, var börjar vi!?

[Verkade ganska svårt.]

Pojken ryckte på axlarna. S[ilke]n[eryn]urrade på huvudet.

Vad du inte inser är att du redan har gjort det största. Problemet består av tre rader. Handdukarna och strumpparen förekommer båda tre gånger var, och du hade rytmen helt rätt: så många handdukar... så många strumpor... så många kronor; handdukar, strumpor, kronor. Du fick ett tråkigt matteproblem att låta som poesi!

Pojken var lagom imponerad över sin egen oanade förmåga.

Okej, så vad vi gör nu är att föreställa oss situationen på riktigt - genom att rita den här lilla shoppingrundan. Så, här har vi då strumporna-

Det där ser ju faen inte ut som strumpor! Mer som ormar med stora munnar!

Hmm, jag ser vad du menar - nå visa du i så fall.

[Och det var igång på riktigt.]

Pojken sa, Det är bara priset på strumporna som ökar, eller hur?

71 - 38 = 33

33/3 = 11

Så, varje par kostar 11!

Exakt! Pappan rufsade till pojkens hår. Men det är nu du måste se upp. Handdukarna kanske verkar oskyldiga-

... Mina börjar också se ut som ormar pappa!

Haha, nej då, tänk nu!

Tystnad; endast ljudet av en penna mot papper hördes.

[11 x 2 = 22

38 - 22 = 16

16/2 = 8]

Sedan, Jag har det - varje handduk kostar åtta kronor!

Pappan log brett. Ställde sig sedan upp för att säga att pojken var bättre än han själv någonsin var i samma ålder, rufsade till hans hår; medan tiden förde pojken vidare mot det okända.

/ Till alla fragmentariska själar. Vi är i varandras hjärtan.

Lustigt hur snabbt den plötsliga vinterförändringen kan gömma allt det tidigare.

En, två, tre, miljoner.

I skenet från ljusstakarnas möte med stadens lyse, uppvisar världen en homogenitet som du vet är osann men ändå kan tro på.

Kanske karvar du en liten plats inombords för förvaring av känslan; min verkar lite skev i kanterna men den står sig. Den står sig.

Jessica gjorde en snabbare en någon annan redan när allt först började.

Hon sa, Det här är kosmos sätt att visa mig att jag gjorde rätt som gick ifrån Julia.

Sedan sträckte hon på sig på bänken där vi satt; båda kunde vi se och höra hur illusoriska förbivandrare verkade nicka instämmande och säga eggandes "Bravo!".

I verkligheten, och en kvinna som påminde om Julia for fram genom gråhetens trafik på en nattsvart motorcykel.

Jessica brukar gilla att förhöra mig om obskyra band från österns länder. Japan i synnerhet. Hon spänner blicken i mig medan hon tar sats och i en enda talkaskad summerar: Vad-händer-nu-då-berätta-för-mig.

Inte den här gången. Ögat närmast mig tedde sig starkt och vilt, plaskade bland snöns och kylans vattenbildningar. Men i det andra, kom det förflutna framträngande, ljust och brännande - men för omvärlden, var det bara simpla tårar.
_

Jessica och Julia var JJ långt före Popgöteborg, de var mer JJ än Truffaut. De var tonårstumultet under samma hustak, ståendes där sextonårig sida vid femtonårig, händer plötsligt greppade, och deklarerade för föräldrauppsamlingen att vi faktiskt var lesbiska och älskade varandra och tänkte bo tillsammans för evigt.

Tio år senare, och Jessica behöver Kosmos på sin sida för att känna att allt funkar. Hon pratar i ett, tumvanten upp mot ögat som avslöjar allt för mycket, formad röst efter formad röst.

Nu talar hon om gemensamma nämnare. En av dem har hepatitlever och heter Lorraine och är konstant supersur för att andra hjälper henne när hon inte vill ha någon jävla hjälp. Samma människor som sedan ratar henne för hennes rökande och förkärleken för dubbelvodkan innan sängen saluteras, och som därefter går loss på hennes Wagner-lyssnade i kombination med yoga; avsaknaden på rotgrönsaker och lax på menyn.

Den värsta skiten är inte ens att vara sjuk. Jessica härmar Lorraines bittra, toviga röst till närmast sensuell utgång. Det värsta är att ha nån yogaklass, hälsomat ätandes, New Age-terapeut gå helt mentalsjuk på dig för att vara nån slags hardcore drogis. Jag menar - Jessicas betoning fylld av sötad avsky - som om jag ens har råd med lax. Fakk juu!

Vi skrattar högt, vi skrattar för att Lorraine har hela kappsäcken fylld av pappapengar, vi skrattar av minnesbilden då hennes gråa ögon med den ständigt gröna omgärdningen blixtrade till för att någon hade roligt och hon inte var med.

Men vi skrattar också för att vi vet att hon på många sätt har rätt.

Levandes i en tid då vissa personer är snabba att axla rollen som förebild, ständigt sägandes exakt vad du bör göra, vad du ska äta, hur tankevärlden ska se ut inför sussa lull - eftersom alla plötsligt måste vara lika perfekta som dom tror att dom är. Men där verkligheten i själva verket är att inte heller dom kan kontrollera ett jota, att människor kommer att fortsätta att bli sjuka oavsett vad någon gör, en sanning som i sin tur skrämmer slag på förebilderna.

Jessicas svarta hår ändpiskar i vinden, sätter slutlig punkt.

Jag nickar instämmande. Tänker på den där hepatitkillen som för något år sedan skrev om sitt tillfriskande i en kvällstidning; han trodde att han hade besegrat sjukdomen med en makrobiotisk diet, kinesiska örter, akupunktur och rediga mängder träning. Jäveln sprang en mil varje dag, sedan när han kom hem satte han sig i ett självbyggt badkar med skållhett vatten.

På bilden som ackompanjerade "nyheten" såg han väldigt nöjd ut; undertexten till bilden proklamerade: Jag är i kontroll. Sedan blev han fullkomligt överkörd av levercancer. Det visade sig att hans badande på höga värmenivåer var rena döden för hepatitisk lever, och att han uppenbarligen kokat ihjäl sig själv i sin tro att han besegrat mortaliteten en gång för alla.

På ett nätforum i nutid, och någon säger till högt medhåll: "Är det inte dags för oss människor att stå upp och börja säga att åldrande är något vi inte accepterar!?"

I Jessicas ena öga: Är det inte dags för oss människor att stå upp och säga att vi accepterar förfallet, accepterar slutet och förändringen en gång för alla. Hur kan så mycket ny vetskap, också lyckas medföra sådan ignorans för det enda självklara.

I det andra, bryter det ljusa och brännande förflutna igenom totalt.

Modern till en drunknad son sänker sig ned i dagtidens flod, alldeles påklädd.
Vi vet att hon vill ha ett nytt barn.
Vi ser på medan hon knullar i skogen.
Vi söker efter längtan i hennes ansikte, mellan hennes ben.

Drulliga Anekdoter, pojkvänner emellan:
Så hon sa, Jag tycker det är sexigt med män som sitter när dom pissar.
Så jag sa, Man får vara väl tacksam för att du inte tänder på män som står och skiter.

Myror invaderar en picknickplats under vinterns undanflykt: inget utom naturen är självklart.

Juletider, modernistiskt stöpta, elden i fel ände:

Vi komma, vi komma från fattigt I-land
Tillsammans, vi stretar, med VP:n i vår hand
Så magra och slitna vi äro alla tre
Vakanser och sparkrav och riktlinjer på sne

Jag ser henne träda in och möta min blick.
Jag känner förälskelsen placera sig tätt intill mitt hjärta.
Nej, inte i mitt hjärta.
I bakgrunden mångkolorerar diskot vidare.

Flickan stjäl ett sug på pojkens cigg
Floden gurglar förbi
Flickan manar fram pojkens kuk genom den halvöppna zippern och karesserar den till observans.

Tror du på kärleken? frågar han henne.
Ja, svarar hon, Och jag hatar den-

Inget bortom Natur är säkert.

Nå, jag älskar dig, säger han förtjockat. Jag skulle dö för dig.
Men det här är bättre, säger hon, den här vägen är bättre.
Nu går jag tillbaka. Lyssna. Det finns dörrar-

Hon gick inte tillbaka omedelbart.

Modern betraktar de unga älskarna.
Hon gråter
endast iförd sin livskris.

Slutligen, så här innan slutet,
och vi är pojkens extatiska drömmeri.
Vi är inne i det där huvudet.
Det är vår arm, uppslängd över strandkanten.
Det är dagens - vår - solnedgång som närmar sig.

Det är jag som tittar upp och in i kameran.

Skogen förbinder sinnet och håller det fast,
säkert och vilt. Men jakten är inledd.

Koordinerad julsvindel, er polare,
Silke