Ananas+Poliser+Kalifornien

Har ni någon gång fått en övernaturlig upplevelse. Jag pratar inte om kontakt med en potentiell gud eller något i den stilen, utan känslan av att ha upplevt känslor man aldrig trott man hade kunnat på denna jord. Detta har hänt för mig ett fåtal gånger jag sett på film, men i de flesta fall brukar dramatiken stå med fötterna på jorden, hur bra det än må vara. Barry Lyndon är ett fantastiskt unantag, en film som vid första titten imponerade mig måttligt. Vid andra genomsittning hade jag dock alla kriterierna redo för att höja isnnena till fullt. Jag var frisk, pigg och hade fyra timmar för mig själv. Jag rullade igång Stanley Kubricks tidlösa kostymdrama och blev helt mållös. I tre timmar satt jag och grät, bet på naglarna och andade djupa andetag. Känslorna gick på högvarv, jag har aldrig upplevt något sådant mäktigt sedan dess. (Möjligtvis Eyes Wide Shut och Last Days)

Flera fantatsiska filmer har kommit och gått, men jag har trots detta inte fått sväva itll drömlandet igen, uppleva en film som tar en till en annan värld. Tills för ett par dagar sedan, då jag fick en ny favoritfilm, en färd till Hong Kongs (Nej ni, parallelen till Kalifornien kommer senare) skitiga, likväl sagolika gator.

Filmen Chungking Express är kort sagt den perfekta filmen, en väl avvägd kombination av Action, drama och komedi signerad regissören Wong Kar-Wai.

Hur ska jag motivera mig...Varenda sekund är ett visuellt under. Mästerfotografen Christopher Doyle (Hero, Last Life In The Universe) har haft ett långt samarbete med regissören Wong Kar-Wai. Till skillnad från det väldigt fridfulla och stillsamma bildspråket i In The Mood For Love och 2046, märks experimentlustan mer här. För även om de två tidigare nämnda filmerna (Som är två favoriter hos mig) är svidande vackra porträtt av kärlek (I den senare brist på det), så överträffar Chungking Expres dem båda. Redan vid första minuten märks kreativiteten och skaparglädjen. En kvinna iklädd solbrillor och peruk lunkar längs en folkfylld gata, filmad i hyperfart med filmkamera. Det visuella resultatet får mig i extas.

Den berättar två historier, båda om poliser och deras relation till en kvinna de möter. Den första är en deprimerad och övergiven man som är besatt av ananasburkar och deras bästföredatum. Om hans flickvän inte återförenar sig med honom innan hans födelsedag ska han gå vidare. Därefter följer ett kort möte med en känslohämmad knarklangare till brud.

Om den första historien är en intensiv start är den andra, och längre, historien, fullkomlig perfektion. Ännu en polisman kommer i kontakt med en kvinna, den här gången en korthårig Faye Wong i gul tröja (!!!). Hon har drömmar om att åka itll Kalifornien och lyssnar mer än gärna på California Dreaming. När hon kommer åt en nyckel till polismannens hus bryter hon i helighet in sig och städar huset. Sakta närmar de sig varandra.

Wong Kar-Wai kombinerar ett smittande soundtrack, överväldigande foto och fantastiska skådespelare och lägger där till hans egna, väldigt mångbottnade stil. Resultatet blir en väldigt inflytelserik liten dramakomedi.

Åter till det där som gör filmen till mer än bara en film. Det är hur Wong Kar-Wai lyckas ta vara på varenda sekund. Oavsett om det handlar om en barnkidnappning eller en vanlig dag på en resturang, lyckas filmteamet tillsammans ådstakomma en otroligt speciell känsla, något ovärderligt som sprider sig likt en jättekackerlacka över dig.

Sökandet efter den perfekta filmen verkar vara slut, eller? Självklart inte, jag har många år kvar och därtill tusentals filmer att se. Men just nu finns det inget mer jag önskar än att få uppleva denna känslan om och om och om igen.

Köp på Discshop nu för i helvete!