Med hjälp av kritan

"But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she's hooked to the silver screen
But the film is a saddening bore
Cause she's lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools"

Till tonerna av David Bowies Life on Mars? följer epilogen av vad som kan vara den jobbigaste filmen någonsin, likväl en av de bästa. Filmen ifråga är Lars Von Triers Breaking the Waves, en 150 minuter lång feel bad-film om en osykldig och god kvinna vars värld kollapsar och går rakt ner i helvetet. Den är filmad med skakig handkamera och väldigt långsamt berättad. Vad som först känns ointressant och segt blir steg för steg till en utmaning för tittaren. Ingen med sunda värderingar kan bli oberörd av Breaking the Waves, det är en fasansfull historia, där människor visar sina sanna sidor.

Efter att ha sett Breaking the Waves var jag praktisk taget mållös. Det var en upplevelse av sådant slag att jag förblev tyst resten av kvällen. Jag saknade ord, behövde tänka för mig själv. Sådana filmupplevelser har man inte varje dag och jag minns inte senast jag levde stum efter en film. Detta har nu hänt.

Dogville, även den i regi av Lars Von Trier (Den mest ångestladdade kulturpersonligheten någonsin?), är på papperet världens tråkigaste film. Konceptet: På en 400 kvadratmeter plan yta där husväggar är ritade med krita ( Exempel ) gestaltar ett tjog skådespelare enkla och slutna människor i en liten by, som får besök av en jagad kvinna. Detta hade kunnat blivit fruktansvärt tråkigt, men just för Breaking the Waves kände jag för att samla på mig flera av Von Triers filmer.

Och mitt intryck efter att väl ha sett filmen är motsatsen till mina förväntningar.

Handlingen om den jagade Grace som flyr från gangster och tar skydd i den lilla byn, är om något gastkramande. I gengäld för att bli gömd arbetar hon för människorna i byn, men alltsom riskerna blir högre, kräver folket mer av Grace. Vad som först var en enkel överenskommelse blir ett brutalt maktspel.

Lars Von Trier har av många anklagats för att vara kvinnohatare. Han är nästan utseslutande gjort filmer om godhjärtade kvinnor som får ett fekalt helvete. Jag instämmer inte. Måhända att filmerna behandlar dessa ämnen, men om detta gör Lars Von Trier till en kvinnohatare går det praktiskt taget inte att göra någon film som kritiserar en folkgrupp i över huvudtaget, då allt skulle tolkas som hets mot folkgrupp. Är man nazist om man gör filmer om judar som far illa? Är man en rasist om man gör filmer om olyckliga svarta människor förtryckta av fördomar? Vi måste få skildra viktiga ämnen, Hitchcock gjorde otaligt med filmer där kvinnor blev mördade och det mesta var ju rätt lättsmält, men när man lägger vikt i sin produktion och på ett realistiskt och allvarligt sätt tar sig an detta, ska man då få skit istället för lovord?

Von Trier har fått utstå enormt med skit för detta. Jag kan förstå att människor blir upprörda, men om det är något Lars von Trier gör så är det ju att visa mannens brutalitet.

Dogville är fenomenal. Som jag har förstått det arbetade Von Trier enormt med inlevelsen genom att låta skådespelarna leva ut sig själva. Filmen blir därav realistisk och därtill mer gripande. Att allting är ritat med krita på golvet bör inte bara ses som ett visuellt grepp. Husen saknar väggar, medan en buske krusbär samt en hund har ritats på golvet. Varför är vissa saker greppbara då andra endast består av färgpigment?

*Väggarna: Skillnaden mellan utomhus och inomhus finns inte. Oavsett om du är ute i vildmarken eller i ditt eget hus, kan du utsättas eller utsätta andra för ondska. Därav finns det inga olikheter på utomhus och inomhus, ens personlighet och sårbarhet är ändå densamma.

*Hunden: Vi hör den, vi förstår att karaktärerna i filmen ser den, men vi gör det inte. Hundens instinkt och kompetens är begränsad, den kan visserligen låta, men en hund är inte ond eller god. Den lär av människan. Hunden är därav bara en konstruktion av människorna och bör således inte spela någon avgörande roll, då den aldrig kan uppnå stadiet att bli människa.

Det här är en djup studie i ondska. Inte elakhet, girighet eller hat. Ondska. Dogville visar således att vi människor också bara är kritstreck. Vi lär av våra förfäder, som lärt av sina förfäder, som i sin tur lärt sig av sina förfäder också vidare. En ond cirkel. Människan är en bricka i det stora spelet. Är det helt enkelt så att saddism och machosism är två av våra instinkter. I en scen i filmen vill ett barn bli smiskad av Grace. "Om du inte gör det, berättar jag för min mamma att du slog mig, men om du gör det här och nu, får ingen veta". Människan vill ge och ta emot ondska. Nej, det är fel. Ondska är inte något vi föds med, ondska skapas. Av ondska.

Nu har jag verkligen gått och blivigt flummig tänker ni, är jag bara ute och cyklar eller försöker jag uppnå något? Det sistnämnda faktiskt. För om man sett de sista 20 minuterna i Dogville kommer man första min tes. Den här filmen visar att ondska skapar ondska, att allt är en oändlig svart spiral, inte cirkel som jag sa förut. För cirkeln förvärras inte, den utför bara samma procedur om och om igen. Spiralen dalar neråt, till en högre grad i helvetet.

Dogville ifrågasätter ens egna moral och ger en mycket att tänka på. Det är inte lättsmält, men ytterst givande. Det gäller att utifrån sin egen ståndpunkt skapa en uppfattning, främst om den avslutande delen av filmen. Vad är rätt och vad är fel? Vad är ont och vad är gott? Ondska kan vara så många saker, men i grunden är det att göra något man anser är fel. På så vis existerar det mycket ondska i världen. Går man emot sina principer och moral är man ond. Därav kan jag inte påstå att en man som utifrån sin egen etik och moral tycker det är rätt att döda gör detta, det är fel förvisso, men inte ont. Den som inte kan avgöra vad som är rätt och fel kan inte heller vara ond eller god. Den slutgiltiga frågan är då: Vilka är onda, byborna eller Grace?

Svaret får ni när ni sett Dogville, svaret kan variera, men frågar ni mig, så är det den sistnämnda som är ond.

Avslutningsvis vill jag hylla Lars Von Trier, han har lyckats gå på djupet i människans själ och återigen överträffat sig själv. Med en avgörande skillnad. Av de 10 kapitlen, är 9 kapitel bara överväldigande filmkonst, medan det sista kapitlet är något mer. Något nytt. Någonting värt att spendera tre timmar för.

Dogville är kammarspelens kammarspel och rekommenderas varmt till alla som intresserar sig i frågan: Vad är ondska?

En av de jobbigaste filmerna någonsin - Och eftertexterna ser ut såhär? Briljant