Hej alla glada gamers där ute! Som ni kanske vet så väntar Gamex-mässan i Kista runt hörnet och vi på Spelmolnet har fått äran att skriva där som officiella bloggare! Detta firar vi med en tävling på vår hemsida där ni kan vara en glad vinnare till en Gamex-biljett för en dag, varför betala när man kan gå in gratis?

Surfa in till http://spelmolnet.nu/2012/09/gamex-tavling/ och hoppas på att du kan vara en av de fem vinnarna! Tävling, yay!

Jag har alltid velat prova på detta. Att njuta av ett längre spel och under tiden skriva berättande i textform om det som man utsätts och testas för under spelets gång. Jag har sett Spelkriget göra det och även hört Retroresan berätta det för mig och bestämde mig: Nu vill även jag prova på att skriva en slags dagbok om ett spel!

Att välja rätt spel är alltid svårt, men av någon anledning verkar just JRPG-spel passa alldeles utmärkt för detta sätt att skriva dagbok. Så även jag väljer att skriva om ett JRPG-spel, och inte vilket som helst, utan Persona 3. Jag har spelat igenom fyran och älskar det. Alla färggranna karaktärer, den underbara storyn och dess ljuvliga stämning som både kan vara i de klaraste färgerna men även sjunka ner i de mörkaste kulörerna storymässigt sett.

Trean påbörjade jag förra året och även om både upplägget och handlingen är redigt mörk gillade jag det skarpt. Det är vuxnare, mörkare och mustigare. Lite mer svårsmält, men minst lika givande. Dock hände något med min sparfil; den försvann. Putsväck. 40 timmar till intet. Jag var förbannad, hytte med näven ett antal gånger mot min PS2, bad till gudar utanför min tro för att få komma åt den förlorade sparfilen men nej, inga gudar besvarade mina böner och jag satt där på knä med en förlorad sparfil och såg allmänt bedrövad ut.

Det har nu gått några månader sen denna bedrövliga dag. Där i mellan har jag hunnit påbörja med några liktänkande den mysiga sajten http://spelmolnet.nu/ och för några veckor sen släppte jag min anti-Persona 3 strike och valde att börja om på nytt, och samtidigt prova på att skriva i denna dagboksform när jag ändå höll på. Så nu till mitt upplägg: Jag kommer dela upp min dagboksberättelse i minst tolv delar för varje fullmåne under året med en epilog och prolog. Jag kommer att skippa alla Social Links berättelser och gå direkt på händelser som för huvudhandlingen framåt, då det finns över 20 st social links och det hade bara vart drygt att återberätta det i textform. Om handlingen är mörk skriver jag mörkt, om handlingen är ljusare kommer även jag, tro det eller ej, skriva ljusare. Jag är anpassningsbar.

Jag släpper en del varje fredag och det blir mitt första egna lilla experiment på Spelmolnet. Får se om det blir uppskattat eller totalignorerat, vad det än är så är det ett litet äventyr för mig.

Här har ni de tre första delarna av sagan:

Prolog

Första fullmånen
Del 1...Gekkoukan High
Del 2...Ikutsuki & Igor

Sagan kommer att uppdateras en gång i veckan varje fredag, och det lär bli runt 2-3 delar per fullmåne som händer i spelet.

Hoppas det smakar!

Devil May Cry, en serie som jag har visat sådan enorm hatkärlek för genom årens lopp och som bjudit mig på några otroliga känslosamma berg-och-dalbane-resande upplevelser. Det har bjudit mig på halvt luggslitet hår blandat med några redigt sköna näven-i-luften-moment som jag kommer bära med mig länge. Varje gång jag sätter mig ner med ett spel från serien är det en blandning av hjärna och hjärta som hjälper mig att nå slutbossarna och större men aldrig omöjliga mål. Det är emellanåt infernaliskt utmanande och har sparkat in min rumpa ett antal gånger men målet har alltid överkommits med ett redigt jävlar anamma. Jag älskar Devil May Cry-serien även om det är en kärlek som har fått en del skällsord slängda från mig under en del spelsessioner. Så ända sen det nya DmC visades, ja, då har det blivit vått i brallan igen här hos det Ackremanska hemmet.

Jag var dock skeptisk till en början, vilket många var med mig. Att köra en ursprungshistoria i en spelserie som redan har haft en ursprungshistoria verkade udda i mina ögon. Dantes uppvaknande i demonform visades i det tredje spelet "Dante's Awakening", så när de har med både en demon- och en ängelversion av Dante i det nya spelet undrar jag hur de ska förklara det logiskt. Leker han med båda sidorna av det onda och det goda innan han väljer att helt använda den ondas sida av kraften? Varför valde han inte helt den goda sidan om han nu hade chansen? För han kämpar ju uppenbarligen med att försöka vara någorlunda mänsklig i de andra delarna av serien. Det är frågor som har hopats under tiden som jag har tittat på trailers och intervjuer om spelet. Men något som gör att jag känner mig någorlunda säker på en underbar upplevelse är de otroligt kompetenta skaparna som står bakom spelet: Ninja Theory.

Ninja Theorys historia av utvecklade spel är kort men ack så respektfull. Heavenly Sword släpptes endast till Playstation 3 så det kan jag inget särskilt om, men jag kan däremot tala mig varm om kära Enslaved som är en unik pärla i den nya spelgenerationen som alldeles för många har missat. Vad de visar i Enslaved hoppas jag att de tar med i DmC med en stor och levande värld blandat med en emotionellt tung handling. De verkar ta några doser från fyran med färggrannheten som introducerades i det spelet blandat med den mörka handlingen som trean visade upp, som jag fortfarande kan tala mig salig över med några likatänkande gamers. Även om den första trailern gjorde mig faktiskt lite anti så har varje ny trailer ökat min hajp-o-meter till en redigt hög nivå. Jag älskar hur levande banorna känns och hur de vrider om allt under tiden man rör sig i dem. Även striderna med fienderna bjuder på ett makalöst vackert flöde, men som samtidigt ser lite vilt och inte riktigt perfekt utan visar en man i utveckling av sin stil. En man erfaren av slagsmål på gatan men som nu har fått ett stort tungt svärd tryckt i näven på sig.

Det som serien behöver som Ninja Theory kan introducera är ett smidigare flöde när man rör sig igenom banorna så att de känns som en stor bana och inte flera nivåer genom samma bana som de gamla spelen faktiskt har. Den nya generationen Slash-'em-up-spel har det så och det är något som även jag föredrar. Sen ett bättre flöde med kameran som brukar vara låst i DMC-spelen för att ge bästa filmiska effekt, men det stjälper styrningen när man inte riktigt kan se vad det är för slags rörelser man använder sig av. Det ska fortfarande se läckert ut, men lite styrning av kameran skulle vara tacksamt för mig i alla fall. Annars verkar Ninja Theory ge det liv som den här serien behöver, och även om det är några frågetecken kring handlingen och oroligheten om den sammanfogas väl till de andra delarna i serien så känner jag i det stora hela att Capcom har gjort ett utmärkt val av utvecklare till det nya DmC.

Med DmC, Dragon's Dogma, Asura's Wrath, Street Fighter vs Tekken och Resident Evil 6 så verkar Capcom gå sitt bästa år på den senaste generationen av konsoler till mötes och just nu väntar jag som ett barn inför julafton på datumet när DmC kommer att släppas. Det var fyra år sedan vi senast såg dig Dante, och du är varmt välkommen tillbaka i din uppdaterade form.

Detta och fler inlägg kan du finna på den nördiga sidan http://spelmolnet.nu/

5. Smoke Ring For My Halo - Kurt Vile

Kurt Vile, vilken gitarrvirtuos! Att lyssna på "Smoke Ring For My Halo" får mig att gapa öppet över hur lekande lätt han fingerplockar fram låtarna som att det vore den naturligaste saken i världen. Med en släpig, ja, nästan sömndrucken röst sjunger han fram sina varma visor om turnerande, udda tomboys(flicka som klär sig som en pojke) och spökstäder har han vart med mig under både vår, sommar och hösttider. Hans musik håller året runt och passar in i alla känslor man kan tänka sig att känna. Bäst passar den dock under mörka nattimmar med något fåtal ljus tända, ett glas whiskey i handen och låta sig sugas in i Kurts självklara värld. Det är kusligt men ändå värmande, det är som att Kurt bestämmer med sin gitarr vilken känsla vi ska känna. Så låt dig omfamnas av Kurts magiska värld när han berättar godnatthistorier med en skönt laidback stämma.

4. Ashes & Fire - Ryan Adams

Ryan Adams har jag aldrig fallit mig in att lyssna på. Vet helt ärligt inte varför, kanske för att flera som jag känner pushar på för hur bra han är som gjorde att jag backade. Nu kan jag erkänna att det var rent idiotiskt av mig, fram för allt då hans senaste verk har förgyllt min höst något enormt. Med en akustisk gitarr och enkla men underbart vackra arrangemang spelar han in sig i mitt cyniska hjärta. Gitarren som är konstant skivan igenom och där andra instrument nästan knackar på för att få vara med i de textmässigt hjärtskärande vackra låtarna. Hur det hela känns jordnära och okonstlat gör att jag kramar om musiken än hårdare. Att han har skrivit årets bästa kärlekslåt med "I Love You But I Don't Know What To Say" är bara det ett extra plus på kanten. Ryan Adams, jag ska aldrig mer fly från dig.

3. In Love With Oblivion - Crystal Stilts

Svävande gitarrer. Små pockande ljud. Något rasslar till långt borta i horisonten. Sen kommer en enkel basslinga in på endast två toner. Gitarren drar igång och lirar något som skulle passa in i en Sergio Leone film. Så börjar denna otroligt starka skiva som kan skryta med att inte ha en enda svag låt. Hela skivan bara osar av så mycket coolhet att det lätt skulle kunna gå över till pretentiöst, men Crystal Stilts balanserar perfekt på den linjen helt enkelt för att det är rakt igenom otroligt välljudande och lysande. Det är som att det här bandet föddes direkt ur Joy Division fåran fast 30 år senare. Det är inte heller försök till arenarock a la White Lies utan den här musiken ska njutas i pubmiljö med en kall öl i ena och en cigg i andra. Det är briljanta texter i en löjligt snygg förpackning, och jag gillar det, oj, vad jag gillar det! Låt oss alla förälskas av glömska och i Crystal Stilts!

2. Circuital - My Morning Jacket

My Morning Jacket... Det finns inte ord nog för att beskriva min otroliga kärlek till dem. Jag skulle kunna göra ett försök, men det hade bara vart till leda. Jag älskar dem! Hur de ständigt är på rörlig fot, hur de inte sätter sig i ett fack utan är ständigt på jakt för att utvecklas och att utmana sig själva. My Morning Jacket är världens bästa band och kan mäta sig med giganter från 70-talet, och Circuital är ytterligare ett bevis på detta. Det ryms så mycket musikalisk briljans i detta Kentucky-band att man blir helt matt.

Ta bara öppningsspåret "Victory Dance" som får en att dansa med bar bringa och krigsmålade kroppar in solljuset för att strida i dagen som sedan byts av den enkla men ändå självklara slingan i "Circuital" som man nynnar på en lång tid efteråt. Sen är de inte bara briljanta musiker, för när man har Jim James bakom rodret med sin makalösa röst som han använder som ett instrument i sig får man även levererat starka låtar. "Wonderful (The Way I Feel)" är så bedårande vacker i både text och musikform att det här är hans absolut mäktigaste verk hittills. Så om du inte känner till My Morning Jacket är det allt läge nu, för du vill väl inte missa världens bästa band, eller? Nä, trodde väl det.

1. Bon Iver - Bon Iver

Det känns rätt fånigt nu, men jag hade faktiskt otroligt svårt för den här skivan först. Bon Ivers debutskiva "For Emma, Forever Ago" ligger så otroligt nära hjärtat att jag ansåg att han lika väl kunde ge upp, han kommer aldrig komma nära denna så perfekta skiva. Så när jag började lyssna ryckte jag till av så många instrument han hade med. Jag skakade på huvudet och undra "Vad har han gjort?!?" Dock ju fler genomlyssningar desto mer föll jag in i briljansen i denna skiva. Temat som han tar till sig och känslan han vill fånga är den som han har känt ända sen han släppte "For Emma, Forever Ago". Hur det är att inte ha något fast hem, att vara ute på vägarna i konstant rörelse.

Han sjunger om platser som jag aldrig vart på men med hans röst och musik är det som att jag är där, med honom och tittar ut över landskapen. Hans röst som är inget mindre än änglalik håller än om handen och berättar om fantastiska platser som finns i världen, men ändå en känsla av rotlöshet och att kanske finna lyckan någonstans på vägen. Musiken, arrangemangen och alla instrument hjälper alla till att berätta hans historier och ljudbilden målar upp landen som han så skört berättar om. Det här är en makalös skiva som fått mig att drömma mig bort mer till andra platser än någon annan film, tv-spel eller bok någonsin har lyckats med. Årets bästa skiva heter Bon Iver, och den har satt sig tillrätta bredvid "For Emma, Forever Ago" i en plats i mitt hjärta.

Full lista kan ni finna på http://spelmolnet.nu/

Efter att ha släppt förra årets bästa spel enligt undertecknad komplett med flera grymma och prisvärda MP-komponenter och även förra årets bästa DLC och nu 12 miljoner sålda spel världen över har den makalösa RDR-sagan nu nått sitt fullständiga slut när Rockstar Games lanserar GOTY-titeln som släpps idag i Nordamerika och om några dagar världen över. De få spelare som inte har plockat upp det än lär definitivt ta sig an det när man får ett så otroligt fylligt paket för att fira ett helt makalöst år för Rockstar San Diego, Rockstar Games och även Take2 med Red Dead Redemption som en ständigt säljande kassako ända sen det släpptes. Detta hade aldrig hänt om inte Rockstar inte bara hade varit bra på att göra spel, utan även har minutiös kontroll på att marknadsföra och att släppa DLC-pack i perfekt avvägda tider för att hålla intresset ständigt uppe och göra spelet aktuellt under en längre tid.

Det hela började med släppet och en försäljning som krossade alla andra spel på marknaden vid just det tillfället och detta är allt tack vare Rockstars goda namn och deras marknadsföring av spelet. Skillnaden på att det här spelet fungerar både för HC-gamers och de som inte lägger lika mycket tid på sitt spelande än högst 5 timmar i veckan är behandlingen som ligger bakom RDR och att varje komponent är otroligt genomarbetad där det finns ett djupt spel men med komponenter som är lätta att komma in i. Styrningen är snarlik den man får uppleva i GTA IV men mer raffinerad där de små detaljerna ger en bättre helhetsupplevelse. Även om jag älskar GTA IV så led spelet av skjutscenerna som skedde inomhus i tighta miljöer där man bland annat kunde stå längst ut längs några lådor men när man skulle kasta en granat i blindo kastade han ändå den över lådan och gjorde att den studsa tillbaka och landa precis bredvid en. RDR har ett inte lika skrikigt sikte, en auto-aim som är betydligt mer subtilt inlagd och strider som lyckas dra in en betydligt mer med hjälp av bättre användning av miljöer och även Dead Eye som hjälper en att få ett lugn och kontroll på striderna när de blir som mest hektiska.

Spelet är helt enkelt magiskt, storslaget och berättelsen följer en tydligare tråd än för GTA IV som introducerar vissa karaktärer på ett märkligt sätt där jag tycker att sidostoryn som man ändå var tvungen att spela igenom med Playboy X och Dwayne Forge kändes påtvingad och vid andra spelgenomgången valde jag att skjuta Dwayne "I'm always depressed" Forge så man slapp hänga med honom, den enda i ens vänskapskrets som var torr, trist och grå och var bara en pest att hänga med. Red Dead Redemptions alla sidohandlingar var intressanta och satte stämningen på den härdade western-miljön perfekt och även de som kändes som positiva sidohandlingar hade små uddar av galenskap gömda under ytan om man bara skrapade lite på det yttersta lagret. Här kunde dock sagan om RDR's makalösa försäljningssiffror ha nått sitt slut om det hade varit något annat namn än Rockstar Games som stod bakom spelet.

Det första briljanta steget de tar är att släppa Outlaws to the End gratis för alla att ladda ner det, för även om multiplayern visade prov på briljans redan innan denna release var det i och med det här släppet som de förfinade den och även gjorde så att alla som ägde spelet fick upp ögonen för den med. Jag hade bland annat ingen större koll på MP-delen utan njöt för fullt av enspelarkampanjen och det var precis som jag kände känslan av "Jag vill ha mer" som detta paket droppades i knät på alla där ute en månad efter spelet hade släppts. Helt plötsligt öppnades det upp en helt ny värld i den som redan fanns och folk började bete sig som laglösa som aldrig förr och det både samarbetades och motarbetades i alla dess härliga former. Sedan fortsatte Rockstar att släppa MP-dlc som tog delar från både det gamla spelet Red Dead Revolver för oss nostalgiska rävar och introducerade nya element som var efterfrågade från originalspelet som poker, Liar's Dice och hästracing och ännu flera ställen att upptäcka och leka kåbojsare på.

Dock var det fler och fler som eftertraktade något som utvecklade originalspelet och något som gav mer tyngd till huvudstoryn liknande GTA IV's fall där de släppte två briljanta extra kampanjer i form av Lost and Damned och Ballad of Gay Tony som utvecklade, byggde på och fördjupade spelupplevelsen med originalspelet till helt nya nivåer. Nu i efterhand levererade Rockstar även en grym enspelarkampanj till RDR, även om det inte riktigt var det som alla trodde att de skulle få. Det var fler än jag som höjde på ögonbrynen när de visade upp att den nya enspelarkampanjen Undead Nightmare som de skulle släppa i oktober lagom till Halloween klyschigt nog var ett zombie-infekterat western med blinkningar till mytologi, bibeln och klassiska zombie-splatterrullar. Det var länge som jag övervägde om det var värt mina pengar men när det väl släpptes fick jag tanken som jag fått så många gånger förut: Det är ändå Rockstar Games. Jag blev inte besviken.

De återanvände samma värld men visa upp på nya otroligt underhållande element som fick en att både skratta, jubla och höja ögonbrynen när flera gamla vapen användes på nya och löjligt charmiga sätt där vapnet Blunderbust gav några underbara asgarv som resultat. Sedan levererade denna extra kampanj en betydligt mer avslappnad miljö än i originalspelet och både dialog och händelseförlopp visade prov på Rockstars kända komiska ådra som fanns i originalspelet men som inte poppa upp lika ofta som i Undead Nightmare. Deras tankegångar gick nog liknande som i Ballad of Gay Tony där de lär ha tänkt "Nu ska vi flippa ur lite och bjuda på några sjuka upplevelser i en igenkännbar värld". Jag älskade miljön i spelet och den gröna månen som la ett groteskt ljus över den vackra westernvärlden. Plus alla underbara sidogrejer man kunde underhålla sig med och extra zombie-inspirerade tillägg till MP:n lyckades Rockstar leverera årets bästa DLC som jag lite snabbt skrev om i början av texten.

Allt detta höll spelet varmt i fler konsoler än i min över en lång tid framåt världen över och för att tacka fansen för ett bra år så släppte Rockstar nyligen en till gratis DLC-komponent för att slänga in allt det extra lullull som har efterfrågats av fansen. Nu har de levererat ett komplett paket med en fantastisk MP, två otroligt underhållande huvudäventyr och en massa extra saker som gör att spelet håller för en över 100+ timmars spelunderhållning. Sedan för att de är så briljanta släpper de nu GOTY för alla de stackarna som inte har upplevt detta fantastiska paket än och lär hålla försäljningen uppe ett bra tag till och göra Red Dead Redemption inte bara förra årets utan även detta års favorit julklapp under granar världen över(de som då firar julen). Rockstar har behandlat sitt spel med vördnad, respekt och man märker att de älskar det lika mycket som vi fans gör. Rockstar Games presenterar: Den perfekta avbildningen av ett westernparadis, Red Dead Redemption.