Svenska
Jag har betatestat Journey

Jag har betatestat Journey

Skrivet av Roq12 den 14 juli 2011 kl 13:24

Jag har haft turen att tinga en Journey-beta, utan att veta mer om spelet än att det såg spännande ut. Nu när jag spelat ett par timamr vet jag inte vad jag ska säga. Journey är mycket eget. På ett bra vis.

Det första som möter mig när jag startar Journey är sand. Mycket sand. Så långt ögat kan nå består världen av sanddyner. Det enda som bryter i ökenlandskapet är vad som ser ut att vara gravstenar på en kulle i närheten. Långt bort i horisonten tornar ett stort berg upp sig mot himlen. På något vis förstår jag att jag måste ta mig till berget. Min karaktär, en namnlös androgyn figur i röd kåpa reser på sig och jag börjar springa mot berget långt, långt där borta.

Det är upptakten på Journey, ett spel som inte liknar något annat jag spelat förut. Ensam färdas jag genom en oändlig öken och min väg går genom gravfält och ruiner. Min enda följeslagare är vindens brus och några ensamma suggestiva toner utgör musiken.

Interaktionen med omgivningen är minimal - det enda jag kan göra är att gå och att skrika. Snart får jag en halsduk som ger mig förmågan att hoppa, men mer än så blir det inte.

Efter att ha spelat ett tag hör jag ett skrik bakom mig. När jag vänder mig om ser jag en figur, identisk med mig själv, komma rusandes mot mig. Det tar ett tag innan jag förstår det, men det är en levande människa som kontrollerar den andra figuren. Utan någon som helst möjlighet att kommunicera så sätter vi tillsammans av mot berget som ännu är långt borta. Vi kastar oss ut för sanddyner, glider ner för sluttningar och surfar på flygande tygbitar tillsammans. Jag får intrycket av att jag när som helst kan helt byta riktning, bara vandra rakt ut i öknen och uppleva helt andra äventyr där.

Journey har en hypnotisk effekt på mig, jag sitter nästan som i trans när jag spelar det. Spelaren kan knappt interagera med vare sig omgivning eller medspelare, men ändå vill jag inte att det ska ta slut. Det är hjärtskärande vackert. Det känns som att vår resa tillsammans betyder något och jag märker att jag är glad över bristen på kommunikation. Ord hade inte kunnat beskriva vår resa. Den måste upplevas.

HQ
Snart släpps spelet jag jobbar med

Snart släpps spelet jag jobbar med

Skrivet av Roq12 den 12 mars 2011 kl 13:54

Jag jobbar som level designer på spelet Team Assault: Baptism by fire.

http://www.youtube.com/watch?v=LYBFaXrhQhI

Det släpps digitalt och i förpackning i Maj månad.
Team Assault är ett turordnignsbaserat strategispel i WW2-miljö, med väldigt mycket micro managment. Som spelare skapar du egna squads, med olika vapen, utrustning och förmågor, som du sedan kämpar med mot andra spelare eller mot spelets AI. Det är riktigt spännande faktiskt.

Här är en gameplay-trailer från spelet.
Det ni ser är två styrkor som spelar mot varandra i spelläget Area Control.
Det gäller att hålla fler strategiska punkter, så kallade "Capture points", än sin motståndare. För varje runda som spelaren håller fler Capture points, så förlorar motståndaren poäng. Den som först kommer ner till 0 förlorar.
Genom att hålla dessa strategiska punkter så tjänar man även poäng. De används till att köpa nya trupper mellan rundorna.

Ha överseende med eventuella oklarheter runt namnet. Spelet hette Cause of War från början, men har bytt namn till Team Assault.

HQ

Om synen på Duke och annat

Skrivet av Roq12 den 10 februari 2011 kl 18:35

Nu är det inte lång tid tills den fjärde installationen i Duke Nukem-serien släpps.
Det är ett spel jag sett fram emot och längtat efter en lång tid - jag har fortfarande kvar en speltidning från nittioåtta, där releasedatum på Duke Nukem Forever är satt till november samma år.
Tydligen finns det en enorm hype inför spelet, varje nyhet om det fylls till bredden av kommentarer i stil med "SKA HA!!!" eller "Givet köp vare sig det suger eller är bra!!".
Jag kan känna igen mig i dessa kommentarer, jag kommer själv att köpa det oavsett betyg.
Det må vara internets mest uttjatade uttryck
men DNF kommer är ett rejält stycke spelhistoria.
Men ärligt, vilket mottagande kan ett sånt här spel få i dagens spelklimat?
Duke Nukem Forever kan bli hur bra som helst, men det kommer ju inte ett enda pretto där ute erkänna - folk vill ju i regel trycka spelen (mot sin vilja) rakt in i kulturens finrum, och där finns det nog dåligt med plats för anabolamissbrukande, strippklubbsbesökande hertigar.
Viktigpettrar all världen över kommer klaga på bristande narrativa grepp, könsstereotyper och allehanda buskiskomik.
Personligen är jag så trött på allt sånt här. Jag önskar att folk kunde se spel för vad spel är istället för att försöka höja det till andra kulturformers nivåer.
Jag menar, jämför spel med litteratur, teater eller bildkonst? Det är en viss skillnad i hur lång tid de har haft på sig att utvecklas. Spelmediet kommer att växa upp sinom tid det med, det finns ingen anledning att tvinga fram finkulturen i det. I grund och botten handlar det nog mest om att folk försöker rättfärdiga och försvara sitt intresse, då de har bemötts av nedlåtande blickar och kommentarer från ickegamers.
För om vi ska vara ärliga så är även de allra mest avancerade spelen när det kommer till berättande och historia på sin höjd jämförbara med en Twilight-bok och så kommer det med största sannolikhet se ut ett lång tag framöver.
Missförstå mig rätt nu, det är inte på något sätt fel att spelmediet utvecklas och växer upp, men ännu är det bara i den där dryga tonårsfasen när det tror att det är vuxet utan att vara det. Låt oss försöka bedöma spelen efter vad de egentligen är, inte efter ett hjärnspöke om vad de borde vara. Ge det lite tid så ska ni se att det blir karl av spelmediet också.