Hej alla barn, nu är det barnprogram. Nu får det lov att vara slut, och flera av mina grejer ska ut.

Genom åren så hinner de flesta av oss införskaffa en hel del saker, ibland ganska nödvändiga, men inte helt sällan sådana som inte fyller någon funktion, utan något som man bara köper för att mätta ens egna begär.

Jag har varit lite av den som samlat på mig en del grejer. Lite allt möjligt faktiskt, men just nu ska vi fokusera oss på det spelrelaterade. I spelväg så har jag samlat på exempelvis toys to life (i mitt fall Lego Dimensions), enklare samlarutgåvor, men även sånt som är limiterat till 500, 1000 eller 1500 exemplar i hela världen. En del importerat från USA, bara för att göra det extra krångligt för sig.

Men varför har jag egentligen köpt dessa saker? Jag vet inte. Har funderat en del kring det den senaste tiden, men inte kommit fram till någon bra svar. Vill gärna kunna säga "för att den är cool". Eller som tidigare nämnt, för att mätta mitt ha-begär. Men det är svårt att rättfärdiga det när merparten (läs: i stort sett allt) ligger kvar i sina originalförpackningar, vissa har aldrig ens blivit öppnade, så det skulle lika gärna kunna ligga en hög med tegelstenar i lådan. Så hittills så har det kostat mer än det smakat.

Jag läste en tänkvärd grej på internet, att det man inte använt de senaste 90 dagarna, och inte kommer att använda de kommande 90 dagarna (säsongsbetonade saker undantaget), är saker man lika gärna kan skänka bort/sälja, för det kommer förmodligen inte användas de kommande 10 åren heller.

Så nu står jag här, vid ett vägskäl, för säkert hundrade gången, och har nu slagit fast att jag ska göra mig av med mina saker. Inte allt, men en del.
Om jag kommer att sakna grejerna? Kanske. Jag vet faktiskt inte, det har hittills som sagt bara varit kartonger som står och tar plats i förrådet. Då känner jag att det är bättre att sälja, så att någon som faktiskt kommer att ha sakerna framme tar del av dessa.
Men det tar ändå emot, så vi får se. Kanske blir en tvåhundrade gång innan jag faktiskt säljer nåt. Den som lever får se, som det så fint heter.

Några av de grejerna som bara tar plats. Snart i ett boende nära dig. Kanske.

Hej alla barn, nu är det barnprogram. Får det lov att vara en kamel, fru eller moped? Nej tack, men kanske lite högtalarved.

Det här med Blocket, det är ju en spännande historia. Köpa saker man inte behöver, sälja sånt man senare kommer att leta efter i tron om att man bara lagt det på ett bra ställe. Begagnat, miljövänligt och enkelt. Eller?

Det korta svaret är nog; Ja. Fast ibland nej. Det beror helt på vad man säljer.

Nischade saker har en tendens att vara svårsålda, har jag fått erfara.
Men om det beror på att folk är snåla, ej införstådda eller tror att Lyxfällan knackat på och att man är tvungen att sälja sakerna till första bästa pris, låter jag vara osagt.

Har försökt att sälja mitt högtalarsystem en tid, som är ett halvdyrt sådant i 5.2-format, men har hittills inte lyckats.
Man blir erbjuden kameler, mopeder eller några skrynkliga tusenlappar från folk som försöker söka lyckan.
Och det verkar vara svårt att få folk att förstå, att det är ingen Andersson-högtalare från NetOnNet som jag säljer, utan det är ett fullfjädrat högtalarsystem från en återförsäljare som inte kränger kylskåp och tvättmaskiner vid sidan av.

Och det verkar vara svårt att förklara för valfri slumpmässig vilsen själ som ringer, att jag inte är i akut behov av pengar, och att jag hellre kör över grejerna några gånger med en rostig gammal Volvo, och kör iväg de på tippen, än att vara någons välgörare.

Men du vill ju bli av med grejerna, så du kan sälja de billigt till mig.
Ja, det kan jag. Men jag tänker inte, vill inte, kommer inte. Tack och hej.

Hade samma upplevelse när jag skulle sälja mina studioblixtar, men det löste sig lyckligtvis till slut, så har ändå någon slags förhoppning om att det ska göra det denna gång också.
Man kan ju alltid hoppas.

Tips från coachen: Vill du förlora hoppet om mänskligheten, sälj en bil på Blocket.

Hej alla barn, nu är det barnprogram. Titta vad jag tar fram. En ramsa för dig som inte vill kunna sova, den är skrämmande kan jag lova.

Ännu en natt har gått och inte en blund har jag fått,
Monster som under min säng bor, kryper fram när jag somnat och på mig glor,
I garderoben de också bo, och skrämmer mig genom att gnälla och gno,
Mörkret är lika skrämmande de', då kan jag ju inte se,
Monstren kan då smyga sig fram och mig slå, och inte kan jag somna då.

Denna blogg handlar helt enkelt om de monster som bor under min säng och i min garderob, och hur mörkret skrämmer mig när jag ska sova. Detta problem har funnits så länge jag kan minnas, och har lett till att jag bara kan sova dagtid då solen är uppe och monstren inte vågar komma fram från sina gömställen.

Men att sova på dagarna är inte helt optimalt, då jag har ett jobb att sköta och att sova på jobbet inte uppskattas av kollegorna. Jag vill inte heller hålla på att dricka kaffe på dagarna för att hålla mig vaken, för jag har hört att kaffe är svart magi och öppnar portarna till helvetet, och jag känner att jag har tillräckligt med problem som det är.

När jag är trött så orkar jag inte göra saker, utan jag får spendera dygnets ljusa timmar till att sova, och då kan jag inte vara social och hitta på grejer. Då känner jag mig ensam och övergiven, och monstren livnär sig på sådana känslor.

Dessa monster vägrar försvinna och jag har försökt det mesta. Alltifrån spådamer, hänga vitlök i taket, till att spela klassisk musik (för klassiskt är ju motsatsen till hårdrock, och hårdrock framkallar ju demoner som vi alla vet). Mörkret kommer jag inte ifrån. Att sova med lampan tänd funkar inte, för de drar ut kontakten eller skruvar ut lampan ur sockeln så att det blir mörkt. Jag är desperat, jag måste bli av med monstren innan det är försent. Innan jag får sparken, som i sin tur leder till att jag blir vräkt.

Har ni några lösningar på mitt problem? Ska jag bara acceptera situationen som den är, och eventuellt börja ta ut hyra från monstren så att jag i alla fall kan bo kvar?

Hej alla barn, nu är det barnprogram. Titta vad jag tar fram. Ett gammalt minne för de som minns, de andra får helt enkelt använda fantasin.

10 år. Det är ändå en ganska lång tid. På tio år så hinner man börja och gå ut grundskolan. Det var dessutom tio år sedan Avatar kom ut på biografer runt om i världen. Som Batman: Arkham Asylum släpptes till förra generationens konsoler och folk blev överlyckliga över ett välgjort Läderlappenspel. Eller som Michael Jackson dog (alternativt åkte hem).

Vad gjorde du för tio år sedan?

Jag vet i alla fall vad jag gjorde. Jag hade fullt upp på gymnasiet, spelade mer TV-spel än vad jag gör numera, och jag var även ute och träffade folk med samma intresse som jag. Spel.

Folk som kom härifrån faktiskt. Tro det eller ej. Fanns (finns) en tråd om fenomenet. Bloggar med bilder från träffarna för den som är intresserad, det är bara att använda sökfunktionen.

Under en period under 2009 så var det ett gäng som brukade dra ihop några träffar, och jag hade lyckan att vara på några. Det skapade minnen för livet, minst sagt.
Det hittades på alla möjliga tokigheter, som att springa och halka när det spöregnade och skrapa upp handen, äta för mycket mat på en kinabuffé och må jättedåligt efteråt, försöka hålla koll på och prata med runt 35 medlemmar (den träffen var nog för stor för sitt eget bästa), nästan tända eld på en gräsmatta, handla för mycket i en mataffär och få smått panik när man inte vet om man skramlat ihop tillräckligt med pengar, sparka iväg sina skor på gamla tanter, köpa Amy Diamond-skiva till vår chefredaktör, röja runt inne på Webhallen, hänga lite på Ung 08, och mycket, mycket annat.
OBS! Jag gjorde inte allt detta, det var andra som var bättre på att göra udda saker än vad jag var.

Sen dog det ut. Några behöll kontakten, andra gick vidare. Vissa minns man fortfarande, andra är bara gestalter i en tät dimma. Men det var en rolig och bra tid. Och jag är tacksam att jag fick uppleva den med er, vart ni än är.

Vad jag ville säga med den här bloggen? Jag vet inte riktigt. Jag har inte några planer på att dra ihop några träffar i alla fall, tror inte att intresset skulle vara så stort. Det har trots allt inte anordnats någonting under dessa tio år.
Har nog bara åldersnoja, och ibland behöver man helt enkelt bara skriva av sig lite grann. Eller lägga huvudet i en kudde och skrika allt vad man kan. Kan också vara skönt.

Hej alla barn, nu är det barnprogram. Titta vad jag tar fram. Ett spel för helgen, så vad väntar ni på...

Jag har tänkt berätta varför Robocop (2003) är världens bästa spel. Låt oss börja med det grafiska, och arbeta oss vidare därifrån.

Grafiken i spelet är så ohyggligt bra. Och det är ändå århundradets underdrift. Animationerna i spelet är väldigt följsamma, lite som att se smör smälta i en stekpanna. Ljuseffekterna, designen och färgsättningen är vackra, som en tavla målad av din favoritkonstnär. Eller en bild tagen av Bingo Rimér.
Att spelet är 16 år gammal kan man bara inte förstå, man måste se det i rörelse för att man verkligen ska inse vilka magiker utvecklarna var som lyckades trolla fram så mycket ur den klena hårdvaran som fanns då. Det är som en Pixar-film.
Spelet utklassar spel som God of War, The Witcher 3 och Horizon: Zero Dawn, vilka har legat i toppskiktet rent grafiskt de senaste åren.

Om man dessutom använder Konami-koden (upp, upp, ner, ner, vänster, höger, vänster, höger, B, A) i menyn för bildinställningar så får man fram alternativen för att slå på 4K-upplösning och 144 fps, vilket typ inget spel förutom Robocop stödjer i dagsläget.

Att styra Robocop är en ren fröjd, och långt ifrån spel som exempelvis Red Dead Redemption 2 eller Super Mario Odyssey. Att skjuta, springa och hoppa med Robocop är lika exakt som att göra en Hadouken i Street Fighter.
Han rör sig som en prima ballerina, springer på väggarna och glider längst marken som om det inte fanns någon morgondag. Kontrollschemat är enkelt att lära sig, och det dröjer inte många minuter innan man verkligen känner sig som Robocop.

Det är helt enkelt roligt att vara Robocop, och då är det tur att banorna är stora och erbjuder många möjligheter att klara varje uppdrag på. Är du den som snackar först och skjuter sen, så funkar det. Ta en muta och kolla åt andra hållet? Javisst. Skjuta först och sen skjuta lite till? Absolut. Vad du än vill så går det, möjligheterna är nästintill oändliga. Man vill inte sluta spela, man vill bara ha mer, mer och ännu mer!

Ljudbilden är inget annat än strålande. Här får hemmabiosystemet verkligen jobba, då mycket möda har lagts ner i att ljudsätta små detaljer, och man blir verkligen omsluten av allting som händer i spelet, då det stödjer Dolby Atmos. Måste verkligen höras. Har ni inget Atmos-system hemma så rekommenderar jag att ni åker till Mall of Scandinavia och ber om att få låna någon av deras Atmos-salonger i några timmar.

Ljudmixen är välbalanserad, och basen blytung under actionmomenten. Man sitter aldrig och funderar på vart fienden är, då hör exakt vart skotten kommer från. Utvecklarna spelade in riktiga vapenljud och använde professionella röstskådespelare för att få upplevelsen så bra och trovärdig som möjligt.

Spelet håller som sagt länge, då det finns olika sätt att tackla varje uppdrag. Spelet har tyvärr inget onlineläge, vilket är enda minuset. Men det är knappt så att man tänker på det, då AI'n i spelet är riktigt, riktigt bra. Fienden är smart och beter sig hela tiden oerhört mänskligt, det är nästan som att man spelar online mot andra människor.

Skulle kunna fortsätta skriva nästan hur mycket som helst, men det är bättre att ni upplever spelet själva.

Så börja spela Robocop, du kommer aldrig vilja spela någonting annat efter det.

Bild från spelet. Fast synd att kalla det spel, det är mer av ett kulturfenomen.

Denna text kan vara inspirerad av en annan författares verk...