Den dummaste filmkritiken jag vet

Alla har vi olika smak. Tycke och smak. Smak som bak. Särskilt när det gäller film, såklart. Nåt som underhåller mig kan ju tråka ut dig något grönjävulskt, och tvärtom. Det vet vi allihopa. Så har det alltid fungerat. Sen finns det smak som folk uttrycker på et sätt som får mig att begrava skallen i nävarna. Och det är framförallt två filmer som verkar trigga dessa korkade "sanningar", sågningar som jag läst mängder av här på siten de senaste tio åren. Filmerna stavas Mad Max: Fury Road samt Avatar. Två bombastiska supersuccéer till "blockbusters" som älskas av många men ogillas av lika många filmfantatiker. Och det är som sagt givetvis helt i sin ordning. Det är på det sättet som kritiken ofta formuleras som ger mig huvudvärk.

När det kommer till Mad Max: Fury Road läser jag i omgångar saker som "Dötrist film, de kör ju bara bil". Eller "Förstår inte storheten med den, hela filmen är ju bara en enkelspårig jaktsekvens". När det gäller James Camerons ultrapopulära jättesmurfar hette det att "filmen är en direkt kopia av Pocahontas!". En mening som upprepades av skeptiker till absurdum. Och ja, det kan man ju såklart tycka. Gillar man inte så gillar man inte. Men lite djupare måste man kanske kunna gräva inom sig själv och i sitt eget tyckande när man väl sågar något? Eller är jag fel ute här?

För lika mycket som Mad Max: Fury Road är en biljaktsekvens, är ju till exempel skräckmästerverket Halloween "bara" en enda lång mardröm då en gubbe försöker bryta sig in i ett sovrum? De sju samurajerna är ju "bara" en film om sju samurajer som väntar, i en by. Detsamma går ju att säga om hur många mästerverk som helst. "Det är bara". Men ja, spelar det någon roll? Spelar det någon roll i grunden, att Exorcisten "bara" utspelar sig i satungens flickrum? En av mina favoritfilmer från senare år stavas "Locke" med Tompa Hardy och den utspelar ju under en bilfärd, i en SUV, på en landsväg. Men en enda skådespelare.

När det kommer till Avatar kan jag tycka att kritiken blir ännu mer kollrig. "Det är Pocahontas, rakt av". Ja, men så kan man ju i stort sett säga om nästan varenda film som släpps. Väldigt få rullar uppfinner hjulet, de flesta lånar ur gamla klassiska historier. Lejonkungen är baserad på Hamlet. Trots detta var det ju väldigt få som skrek "Hamlet juuueee!" när den höjdes till skyarna. För det gör inget. Det kanske snarare är något positivt. Ingen sågade Spielberg för att A.I var baserad på samma story som i Pinocchio. Ingen hatade Brad Pitts Ad Astra trots att den bygger på exakt (exakt!) samma story som Apocalypse Now. Ingen ogillade eller sågade Pretty Woman för att det i grunden är Askungen, heller. Och det går att fortsätta såhär in i absurdum.