Det känns lite smått overkligt att dörren till dödsriket öppnas imorgon i World of Warcraft och efter 16 (Hur i helv****!) år är det nu dags igen att inviga en ny expansion. Jag har inte spelat slaviskt de nästan två decennier spelet nu existerat utan snarare hoppat in och ut, beroende på lust och tid, avföring eller skoj.

Senaste expansionen var för mig en av de värsta och jag är bara överlycklig över att vi äntligen lämnar det bakom oss.

Man blir lite smått nostalgisk när man skriver om detta. Jag minns att jag sprang runt som en liten naiv gnome som liten skit, slog på troll, vargar, och sprang lite för långt ut i farligare zoner där jag insåg att jag var rejält underlevlad - det resulterade i panikartade skrin och en stackars gnome som dog om, och om, och om igen... Det är rätt imponerande att spelet lever än idag och fortfarande med en rejäl mängd spelare.

Dessvärre är mina förhoppningar inte särskilt höga. Blizzard har sjunkit rejält som utvecklare i mina ögon under senare år, speciellt i denna värld där designen kring gear, progression, och extra lullull tyngt ner spelet något oerhört. Självfallet tittar jag in den nya expansionen men mycket av det handlar om världen, konstverket, den bajsnödiga storyn, och allt annat man fallit för tidigare.

Jag kommer nog att njuta av att vandra i nya miljöer, ny musik, nya fiender och allt därtill men jag förväntar mig inte mycket mer. Det vore en överraskning om det faktiskt blir en bra expansion, om spelare inte drunknar i tusentals system så fort de loggar in, men jag tvivlar. Kan man hoppas? Knappast. Hur lång blir min vistelse denna gång? En månad? Två? Eller längre?

Den blåa flintisen vill ta kål på oss alla, kanske tar han även kål på spelet.

Det verkar vara en tradition för CDPR att försena gång på gång, trots att jag älskar dem, så är jag en gnutta besviken. Jag ville panga bovar och augmentera mig själv men framförallt se spelet överträffa mina förväntningar.

Det lät som att vi äntligen skulle få det i November...

Tweet of doom

Bajs!

Efter Doom-dramat med Bethesda/ID Software blev jag rätt besviken över att mannen som gjort musik av ilska, inte kommer att tonsätta franchisen igen. Under prokrastineringen idag slösurfade jag på Youtube och kände igen ett namn.

Mick Gordon har alltså hjälpt till med produktionen av Bring Me The Horizons nya album. Jag kan verkligen inte påstå att jag är ett fan då jag undvikit detta band väldigt länge, nu dock, har jag en anledning att kolla om någon låt blivit bra när det väl når oss. Missat att detta var på g en hel månad...

Kul att Gordon jobbar vidare. Som ett icke BMTH-fan inväntar jag nu albumet i hopp om något gott.

Ilskan får nytt liv!

Skrev faktiskt själv en första version av ett manus som utspelade sig i botten av havet, där man spelade på det okända och mörkret som alltid vakade över karaktärerna. När jag ett halvår senare såg trailern för Underwater blev jag taggad trots att det inte exakt var min handling - det är dock samma spelplan, ska vara skräck, och spelar på samma atmosfär och har monster!

Jag blev ändå glad över att konceptet gavs en chans och att det producerades men förblev såklart skeptisk. Det tog inte lång tid innan jag började se så mycket problem med filmen, hur exposition och narrativ låg i all dialog och hur man som tittare inte visste någonting om världen. Ja, jag köper att det utspelar sig på havets botten, jag köper att det är en bas med olika funktioner - men hur ser allt ut?!

Det Brian Duffield och Adam Cozad valde att göra var att i princip starta ingången på andra akten två minuter in i filmen. Vi vet inte vilka karaktärerna är, inte minst vår huvudkaraktär (Christen Stewart), inga relationer etableras och inte ens universumet. Allt brakar bara ihop och som tittare följer du nu en grupp människor som springer för livet i en undervattensbas som kollapsar. Cirka två minuter in i filmen.

Att man gör ett sådant massivt snedsteg i manuset och dramaturgin gör att ingenting fungerar därefter. Även om filmen försöker spela på relationer som inte finns så bryr man sig som tittare aldrig. Det spelar ingen roll om vattentrycket gör köttfärs av någon som dör ute i mörkret, eller om några stackare inte klarar sig när vattnet skjuter in i undervattensbasen, jag har inget ankare i världen alls. Jag bryr mig inte.

Det är professionella manusförfattare vi pratar om och att man missar en sådan gigantisk sak som detta begriper jag mig inte på. Även om man tacklar en berättelse annorlunda så skulle detta visa sig i testvisningar - som förmodligen uteblev. Allt känns som ett halvhjärtat försök till att berätta en skräckhistoria på botten av havet. Det finns verkligen potential här, Prometheus gör detta så mycket bättre, ute på en planet, trots att majoriteten av karaktärer är idioter.

Alien: Covenant som jag blev så otroligt besviken över kommer inte i närheten av Undervatten. Jag bryr mig ännu mindre och karaktärerna minns jag inte timmar efter titt. Och det är verkligen en Alien-film på så många vis. Skulle manusförfattarna gjort ett försök till en början med nuvarande film så skulle det bokstavligen vara Alien i en ny tolkning (vilket kan vara bra!). Det finns mycket vi känner igen här, borrandet i havet utlöser en jordbävning - men otäcka varelser dyker nu upp och terroriserar våra karaktärer.

Konceptet brukar fungera. Det är därför det är början på många berättelser vi håller kära idag i spel och film, hur människans nyfikenhet eller girighet väcker/släpper lös något hemskt. Men det faller platt när ingenting etableras. Introt på två minuter som känns som en hyllning till Godzilla (1998) med grafik som berättar om världen är allt vi får och det räcker inte. Jag kan gnälla på diverse berättartekniker i all oändlighet med denna film, det är halvdassigt, och känns som ett första utkast.

Produktionsmässigt är det bitvis snyggt. Dräkterna är häftiga och är verkliga tillskillnad från CGI-lösningar vilket de ska ha en stor eloge för. Det lilla man får se av omgivningen invändigt innan allt går åt helvete skriker verkligen potential, jag får Alien-vibbar men såg även ett möjligt Dead Space. Tyvärr spelar inte filmen på så mycket på det okända som jag hade hoppats.

Man ser inte särskilt mycket och man är förvirrad ute i mörkret (havet) som man ska vara men det påminner mig mycket om Gravity... fast på steroider. Man är innanför visiret hos karaktärerna mycket, det går ibland fort, och snurras, och det är inte mycket som visas utvändigt. Val av berättande eller en budgetfråga? Ingen aning. Konceptet skiner ju för att miljön är så häftig och trots det så utnyttjas det ej.

De monster som jagar våra stackars karaktärer presenteras inte och byggs inte upp, jag måste säga det igen, var fasiken är första akten?! Det finns så mycket godis i konceptet, miljön, allt man kan göra med monster och otyg under vattnet. Allting känns bara så tomt. Karaktärerna är tomma passiva skal och universumet byggs inte heller upp.

Lägg därtill ljudmixen som var allt annat än acceptabel. Jag sörjer att produktionen blev som den blev och jag förstår verkligen varför man aldrig genuint distribuerade filmen. Tyvärr tror jag att filmen lär skada liknande koncept som kanske aldrig kommer se dagens ljus. Underwater förblir för mig en konceptfilm, en skiss, en tung sten som jag nu låter falla till havets botten.

Och stanna där, för jag vill aldrig se dig igen...

Medan världen står stilla utanför i vårens sken har jag rört mig in i skuggorna bland monster till dammråttor och gamla reliker. Mitt rum här hemma verkar tillsynes aldrig bli sådär rent och prydligt som jag vill att det ska bli. När jag slängt in nya möbler måste de gamla tömmas ur och det är så förbannat mycket skit man sparat på.

Sedan öppnar man vinden och placerar allting där man vill ha det medan man slänger det man inte bryr sig om och hittar tomma kartonger. Men allting är inte tomt, utan undangömt ligger reliker som gamla Pokemon-kort i nummerordning, datordelar, plugg och massa konstverk - och så allt spelrelaterat.

Jag fann nämligen mitt gamla Gameboy Color i mörkret och jag provade stoppa in ett par batterier i den tomma luckan. Pokemon Gold trycktes i med osäkerhet och jag lät strömmen ledas genom kretskort som inte känt något på många år, det plingade till och jag fann mig själv femton år bak i tiden. Det där härliga retro-temat ljöd i bakgrunden medan pixlar av Pokemon rörde sig episkt för att presentera startskärmen.

Det var underligt det där, att nästintill glömma bort det, till att försvinna bak i tiden - till tonerna som jag lyssnade på ändlöst som liten. Det sorgliga är att dessa reliker bara ligger i mörker, mitt Gamecube ligger även den i sin vitsvarta låda och jag funderar på att göra mig av med saker. Det är så längesedan nu och jag har fått så mycket kärlek av alla dessa spelkonsoler men ser inte heller någon poäng i att spara saker för sparandets skull.

Samtidigt gör det såklart ont. Jag trodde att jag enkelt kunde lämna ifrån mig Gameboy Color men musiken, animationerna, gjorde det såklart lite värre. Det går inte att förneka att de varit min barndom, alla minnen, alla känslor, men tiden tar kål på allt. Varför inte låta något riktigt fan ta del av dessa känslor idag istället?

Tittar även efter lägenhet så mycket lär man hitta framöver som måste slängas eller säljas, sistnämnda föredras då saker kommer till användning. Dagen då man måste "Kill your darlings" är inte en lätt dag. Vissa har det enkelt att distansera sig från dessa gamla prylar men den där lila lilla klumpen med sin pixliga grafik... Var min barndom.

200 timmar med dessa fickmonster vore en underdrift.