Kommer ihåg hur jag redan som en oskyldig gymnasieelev samlade på gamla Gamereactor-tidningar och läste dessa hundratalsgånger om tills att bladen hängde löst i en skrynklig hög av illaluktande papper. Kommer ihåg hur jag vädjade med modern min kära att "Gamereactor" lärde en utlandsfödd, spel-/filmfrälst meganörd som undertecknad mer än Isaac Newton och algebra. Med goda (ofelbara) argumentationspunkter som: "det är väl hyvens att jag läser åtminstone, kochana mamusiu?", och "Per Arne är en alldeles suverän historielärare, men jag tror ändå inte han lär mig något Master Chief inte redan har gjort ", kunde hon ju i slutändan bara vika sig. Kära modern min, förmådde såklart inte att plocka isär dessa högst genomtänkta, skottsäkra, rimligen supersjälvklara poänger utan ansåg istället att jag visste själv bäst och resten är ju som man brukar säga historia.

Det bästa med att läsa upp sina gymnasiebetyg som en aningslös 33-åring är nog ändå att det ger ett form av perspektiv. Något man aldrig kan få för mycket av. För visst kunde man ha varit lite klokare alltid, gjort lite bättre livsval och så. Samtidigt så ångrar jag egentligen inte alls att alla mina spel- och filmhobbys dominerade de yngre åren och gav ganska lite frirum åt petitesser som utbildning, sportintresse, socialt liv, familj, flickvänner, matbehov, tillgång till luft och annat blasé, inte alls. Min utveckling skedde på internetsajter som Gamingeye och senare Gamereactor, det var först egentligen då mognaden och självmedvetenheten slog till på allvar. Mådde man också lite dåligt, fanns ni och det koncentrerade spelnörderiet alltid här för en. Man lärde sig att interagera som folk, man fick stimulans och kunskap trots meningsskiljaktigheter och kulturkrockar. Dessa intressen fortsätter att ena mången olika än idag, skulle jag vilja hävda. Och det är fan kul.

Nu har man ändå hängt med genom åren så pass länge att man har sett andra här att storutvecklas också. Vissa begav sig vidare på sina livsäventyr efter en tid, en del kom sedan tillbaka medan en skara aldrig lämnade sin post. Man har fått ta del av artiklar, recensioner, nyheter, bloggartexter och forumskäbbel från en lika föränderlig som fantastisk spelredaktion och en flera hundratals andra utomordentliga användare. Underhållningen har sällan svikit på GR. Därför är det nu ett sant privilegium att få äran att fortsätta vara med på världens bästa Gamereactor samt interagera/stångas vidare med alla världens bästa Gamereactor-människor. 2020 är startskottet för ett spännande år för oss filmälskare och spelfantaster, det ska bli uppriktigt kul att få dela det med er. <bild>

Terminator Salvation

Sedan att Terminator 3: Rise of The Machines kom och bidrog med absolut ingenting av värde dröjde det ytterligare några år till innan Charlies Änglar-gubben, McG, slopade hela idéen med tidsresande, överdimensionerade österrikare för att istället satsa på något som många ville vittna ända sedan 1984, det faktiska kriget mot maskinerna. Överst upp i rollistan har vi nu Sam Worthington som ännu en i raden av stela australiensare som Hollywood hade en fixering till att vilja transformera till en storstjärna, samt en betydligt mer begåvad Christian Bale som efter mycket kontemplerande valde att acceptera rollen som John Connor, upprorsledaren - inte pundaren. Sen har vi givetvis de övriga motspelarna, med många bekanta ansikten, men vars roller är så underkokta och direkt lemlästa (troligtvis p.g.a. av hur dassigt sönder- och ihopklippt hela filmen känns) att det nästan känns vemodigt att nämna dem överhuvudtaget alls. Jo, den sorgligt bortgångne Anton Yelchin kanaliserar faktiskt sin inre Kyle Reese så bra att han odiskutabelt är filmens största banbärare tillsammans med scenografin och de sporadiska actionscener som finns.

Premissen att få följa John Connor i den avgörande kampen mot maskinerna och samtidigt se honom tampas med självövertygelsen i rollen som messias (för att inte nämna med motståndet från misstroende överordnade i människorörelsen), är ju egentligen ganska så intresseväckande. Men likt Matrix Reloaded så sjabblar manusförfattarna bort de mest fängslande aspekterna och McG själv är betydligt mer intresserad av att ta oss från en hyfsad imponerande actionscen till en annan på kortast möjliga tid. Mellan dessa har vi egentligen bara uppseendeväckande slätstrukna karaktärsinteraktioner som stympar filmen och ganska lite föreliggande handling. Att 65% av dessa interaktioner sedan består av att någon interagerar med träbocken Sam Worthington i rollen som den bortkomne hybridinfiltratören, stympar filmen bara ytterligare. Den karln har alltid nästan varit oduglig. Idéen med en hybridinfiltratör, ovetande om sin situation och natur, är annars en ganska bra sådan, problemet härstammar i att filmen inte har en susning om vad den vill göra med konceptet då en övergripande handling aldrig riktigt befäster sig.

Men nu till något avsevärt mer positivt, actionscenerna. När dessa väl inträffar så lyfter Terminator Salvation förbi sina andra, menlösa med-uppföljare och underhåller faktiskt på ett enfaldigt men ändå roande vis. McG vet hur han ska orkestrera energiska, post-apokalyptiska biljakter med töntigt coola motorterminatorer och just inledningsvis är filmen rätt bra på att dölja hur otroligt oinspirerad den är tack vare nämnda distraktionsmoment. Den når aldrig någonsin upp till den actionextravagans Fury Road sedermera enväldigt spöar upp all modern actionfilm med, men det är stundtals underhållande kul ändå. Som actionregissör betraktat är McG kompetent nog, men till skillnad från gamle James Camron (och i likhet med Michael Bay och Zack Snyder) finns är det sällan något av värde att hämta under ytan. Specialeffekterna är superba på sina håll, absolut och säljer in spektaklet väl. Men det är också allt det gör. Dessvärre överensstämmer inte Camrons säregna apokalyps-vision med den som presenteras här i Salvation, den där mörkt dystopiska framtiden man hade mardrömmar om som liten är istället utbytt mot något som påminner mer om Max Rockatanskys sandiga bosättning. Eller snarare den där färglöst gråa The Book Of Eli-världen. Inga massgravar med människokranium och knappt några sönder-atombombade storstäder. Inget sot, ingen kyla och knappt något nattmörker. McGs värld är gråtrist, ljus, löst etablerad och faktiskt ganska uddlös. Den känns inte farlig för fem öre.

Där filmen egentligen tappar mig mest dock, förutom Sam Worthington, eller att handlingen aldrig någonsin riktigt drar igång, är Skynets förbryllande hantering av människorna. Nyckelpersoner i motståndarrörelsen/profetia-valda, närmare bestämt. Kyle Reese som exempel, istället för att omedelbart ultra-pulveriseras, blir han nu omotiverat tillfångatagen och hålls separerad för att... - jag har absolut ingen aning. Det går inte alls ihop om man tänker på det. Maskinernas enskilt största hot, skall alltså bortföras och förvaras. Ok. Terminator-enheterna är heller inte längre livsfarliga mördarmaskiner utan rätt komiskt odugliga i sin inkompetens. Mer än ofta gillar de att flänga bräckliga människor in i väggar för att sedan upprepa arrangemanget istället för att bara på några välvalda ögonblick vrida nacken eller mosa in huvudet på något som borde kännas som färskbakade kanelbullar i deras järnlabbar. En tämligen låg åldersgräns rättfärdigar inte sådan enfaldigt skriven idioti, jag är ledsen.

Allt som allt är Terminator Salvation en ganska harmlös men också rätt korkad och onödig film. Den kunde ha varit så mycket mer men någonstans brast ambitionen och vi fick oss istället en ganska ordinär historia som må roa fläckvis under par timmar men som uppföljare till James Camerons Terminator-filmer, har den ingenting att komma med.

Betyg: 5/10

Spelade på min Xbox One X igår natt och var initialt väldigt glad över den tillputsade grafiken, dubblade bilduppdateringen samt över det faktum hur väl Reach har åldrats sen att det släpptes till 360 för en herrans massa år sedan. För Halo Reach var och är ett otroligt märkvärdigt spel som kulminerade hela Bungie-eran innan efterträdarna 343 Studios kom in i bilden och drog ner hela serien i avgrunden med Titanic-stora missprioriteringar och direkta fel. Men nog om att riva upp gamla sår rörande det fördärvade arvet och nu till sakfrågan.

Som sagt, under gårdagen spelade jag nyversionen sent på natten och njöt. Var naivt hög på nostalgin som jag ofta tenderar till att bli och hoppade frekvent (och bekymmerfritt) mellan banorna för att åtnjuta "ny-renoveringen" på snabbast möjliga tid, istället för att kanske landa snabbt och objektivt värdera spelet på ett rimligt sätt. Det råder ingen tvekan om att man har gjort ett jobb med nyversionen av Reach men allt är verkligen inte guld och gröna skogar, visar det sig. Idag satt jag mig nämligen ner för en längre spelsession och märkte ganska snabbt att någonting inte riktigt var rätt beträffande det visuella men i synnerhet på ljudfronten! Texturerna flimrar till emellanåt vilket blir distraherande påtagligt på objekt och inkräktar en smula på njutningen, men är heller inget jättefarligt direkt, "överseende för småfel" är mitt andranamn. Värre är det med ljudbilden som bara kan beskrivas som besynnerligt mixad och högst underväldigande, där precis alla mina egna vapen knappt hörs (alls) medans fiendens plasmajärn, explosioner och annat, fullständigt dominerar hela ljudplanen i en hopkok av ostrukturerat kaos, men bara med väldigt lite detalj och placering. Kaos på ett alltså ytterst negativt och förvirrande sätt och inte alls en sann representation av ett välgjort Halo-spel. Brist på nödvändigt extraputs känns av, onekligen.

På nätet kom jag nyligen över denna hyfsat dagsfärska jämförelsevideo som i kommentatorsfältet visar att flertal redan har anmärkt på de huserande audioproblemen som råder och missnöjet som finns över hur dovt och mesigt alla vapen ljuder. Det känns i all ärlighet lite orimligt av utvecklarna att släppa spelet i sådant skick efter att ha legat i beta-fas så länge som det gjort och ändå inte märkt av och åtgärdat alla dessa rätt så självklara skavanker. Reach-uppdatering kostar också 99 riksdaler så även om jag uppfattas som något ytligt gnällig här så är det inte en totalt irrationell reaktion.

Videon ifråga: https://www.youtube.com/watch?v=J9mY0SFTLjk

Testade även Halo 2 lite, banan Delta Halo närmare bestämt, och kan inte återkalla att spelet hackade så mycket som det gör nu. Inte bra.

Hoppas på råd och bot snabbt från utvecklarna.

Jag är långt ifrån en bilfantast, kan nästan inte ett smack om bilar eller hur de drivs. Det kan verkligen inte understrykas nog. Samtidigt har jag alltid haft ett slags puttrande intresse för både motorljud och fart, en liten fascination för våghalsig, livsfarlig racing och en allmän beundran för racingförare och deras instinktdrivna förmågor att kunna kontrollera metallklumpar på fyra gummihjul runt branta kurvor. Riktig motorsport är väl kanske inte riktigt min grej men det är något obeskrivligt tilltalande med den ändå.

Ron Howard lyckades utmärkt med att ge en novis som mig en glimt in i den där världen utan att för den skull virra bort mig med motorsportens mer invecklat sammansatta aspekter och hans strålande Rush från 2013 hör fortfarande till mina favorit bioupplevelser någonsin just för det. Det är ändå något speciellt med brusande (öronbedövande) motorljud på film, där växelspakar dras och korsas med våldsam övertygelse, och stegrande svulstig orkestermusik bygger upp och sammanfattar tävlingens händelseförlopp (nu är det tillfälle att överta ledarpositionen), som fångar mig totalt. Som får mig att ryckas med så otroligt mycket. Det är något med vrålande maskiner i kombination av hissande musikspel som bara skickar rysningar längst kroppen. Samtidigt är allt det av ganska ringa vikt egentligen om karaktärerna är oinspirerade och handlingen oengagerade. Om det saknas en verklighetsförankring. Då blir det bara ännu en Need For Speed: The Movie eller The Fast & The Furious. Snabbmat. Däremot är inte sagt att fiktiv, vansinnesaction med bilar inte kan göras rätt. Beakta bara mästerverket Mad Max: Fury Road. Det krävs bara lite finnes och omsorg.

Le Mans '66 kittlar mig lekfullt genom sin långa speltid. Regissören James Mangold är inte intresserad av snabbmat. Han kan det där med att berätta en mänsklig historia om intressanta, socialt imperfekta människor som är enkla att sympatisera med. Karaktärerna är också just fokuset och skådespeleriet är genomgående briljant. Kameleonten och jojobantaren Christian Bale är mycket bra som den impulsdrivne men socialt handikappade bilmästaren Ken Miles och Matt Damon ger oss mycket scennärvaro som den mer stadige men slitne Carroll Shelby. Den stora överraskningen i rollistan är dock Jon Bernthal som för första gången någonsin lämnar sin tjatiga stereotyp och spelar avsevärt mer återhållsamt och personligt än han brukar. En positiv utveckling i min mening då jag tröttnade på Bernthals ensidigt arge och tuffe skrikpelle långt innan Netflixs första säsong av Punisher. Någon som däremot inte lämnar komfortzonen alls är den gamle, hånflinande Josh Lucas som återigen gör exakt samma inövade arketyproll man har sett honom göra sen Ang Lees Hulken. En egocentrisk, hånflinande kostymlymmel utan samvetsbetänkligheter som älskar att gotta sig på andras arbete och/eller är bara en skrupulös skitstövel allmänt. Han gör sitt jobb med bravur dock, för jag avskyr karaktären med passion.

Och så skulle jag även beskriva Mangolds film. Ett passionerat verk om geniala individer som är väldigt bra på det de gör, som man älskar att beundra på avstånd men som samtidigt också är felbara, trasiga och som man kanske inte alltid skulle vilja associera sig med personligt utan behöva uppoffra i tillvaron. Det är dessutom en snygg film. Istället för digitala datakonster som besudlar varenda bildruta med iögonfallande transparens och onaturlig lättvikt, satsar Mangold klokt nog mer på gamla skolans praktiska metoder och lösningar, med riktiga bilmodeller och autentiska kollisioner. Fotot fångar dessutom upp tidsepoken väl och det är som sagt oerhört tjusigt att titta på.

Riktigt bra! Betyg: 9/10

Terminator 3: Rise of the Machines

Det var såklart roligt att återse Arnold Schwarzenegger för tredje gången i rollen som gav honom den stora filmkarriären. Tidiga tecken tydde också på att nytillskottet i registolen, Jonathan Mostow, var rätt man för jobbet och någon som kunde förvalta Camerons arv väl och även utforska världen vi alla ville ha mer av. 2003 drämde Mostow och Schwarzenegger till med tidernas då dyraste film och förväntningarna var givetvis astronomiska. Den äldre men fortfarande proportionerligt byggde Schwarzenegger visade sig fortfarande vara formidabel i rollen och det såg på förhand både påkostat och häftigt ut, om än något familjärt och utstuderat. Idag är det dock tydligare än någonsin att Mostow inte riktigt tycktes veta alls vilken typ av film han ville göra så han nöjde sig helt enkelt med att apa efter Cameron.

Tonalt är filmen överallt. Total ovisshet tycks centrera produktionen och stärks ytterligare av att filmen gång på gång, och med alltför stor dos självdistans, försöker vara rolig på bekostnad av domedagskänslan som utgjorde originalfilmernas benmärg. Infantil och tidstypisk humor som omedelbart blev föråldrad, besudlar Terminator 3, och är idag en smärtsam påminnelse om missriktade prioriteringar från ansvariga. Schwarzeneggers uppgraderade T-850 modell, nu försedd med insiktsfullhet kring människans psykologi, bäddar mest upp för vansinniga mängder malplacerad situationskomik som sällan landar. Schwarzenegger är förvisso fortfarande rolig men dessvärre mest oavsiktligt och tonen är som sagt helt åt helvete. Vi vet alla vilka scener som åsyftas här så ingen idé att fastna i det något mer, det är obeskrivligt hemskt och pajar sönder hela filmen.

Samtidigt har ju faktiskt Terminator 3 flera riktigt välgjorda actionscener som t.ex. den där utomordentliga biljakten i början, skamlöst kopierad från T2 förvisso, men åtminstone välgjord och pampigt underhållande - något som inte bör underskattas med tanke på vad som skulle följa Rise Of The Machines. Problemet ligger i att filmens enskilt största aspiration tycks just ligga i att rekonstruera Judgement Day i dess minsta biståndsdel men inte mycket mer utöver. Det jagas, det skjuts och sprängs i mängder men allt tycks sakna existensberättigande. Ihåligt och artificiellt, utan rim.

Nick Stahl spelar en nerknarkad lösdrivare till John Connor och verkar alltid precis ha stigit upp klockan fyra på morgonen. Här begriper jag inte varför studion bara inte övervägde att återanvända gamle Furlong som på den tiden pundade loss på riktigt och hade varit mer än trovärdig i sin framställning. En helt okej insats från Stahl antar jag, om jag får anta snällt, men inget mer. Claire Danes är väl lite mindre anonym i rollen som Katherine Brewster men hon är heller ingen Sarah Connor, trots åtskilda scener och försök från filmens sida att intala oss det motsatta. Kristinna Lokens T-X har en god fysik men saknar den grundläggande närvaron från Schwarzeneggers T-800 och Patricks T-1000. Endoskelett och flytande metall i ett, redskap som omprogrammeringsförmågor och inbakade handkanoner, känns hon i slutändan både mindre hotfull och betydligt bräckligare än sina föregångare. I den där ökända kyrkogårdsscenen verkar hon dessutom tro att det är en bra idé att byta skepnad framför ögonen på sin måltavla (Brewster) istället för att bara, jag vet inte, komma upp närmare och slå in bröstkorgen på jäntan. Sämsta. Terminatorn. Någonsin.

Allt som allt kulminerar det hela i en final som faktiskt känns som en naturlig progression för serien och öppnar upp dörren för spännande framtida projekt, ändå. Domedagskänslan som vi berövades tidigare under hela filmen kommer äntligen tillbaka i en nihilistisk mörk och hopplös avrundning där jordens undergång cementeras, och de sista minuterna av Rise Of The Machines känns faktiskt uppfriskande och inspirerade. Synd bara att resten av filmen är ingenting mer än ett stycke välgjorda (om än kopierade) actionscener med en ofrivilligt lustig Arnold som hellre borde ha startat i en tredje Conan-film. Betyg: 4/10