Det är ändå något avväpnande förföriskt med From Softwares straff-simulatorer; spel som länge flikades under "acquired taste" och ofiltrerat ursinne-kategorin, som jag inledningsvis knappt såg tjusningen i eller fick grepp om alls. Dock, efter att ha nu avklarat Demon's Souls-originalet, Dark Souls, Dark Souls III, Bloodborne (Sekiro är fortfarande ett pågående projekt, i väntan på Series X), kan jag väl gott påstå att jag gillar "bestraffningen" rätt mycket ändå. Är en invigd masochist in i benmärgen, uppenbarligen.

Men det finns ett spel som jag alltid har ställt mig kluven till och aldrig vågat ta mig an p.g.a. diverse avskärmande varningsramsor, och det spelet är Dark Souls II: Scholar of the First Sin. Inget äldre spel i närminnet har nämligen varit på min radar lika länge, och inget har fått mig att tveka lika hårt varje gång inför ett köp heller. En belönande och rättvis svårighetsgrad har ju präglat varumärket ända sedan startskottet för Souls men någonstans här tycks det ha brustit lite för utvecklaren (som ju bytte ledning och utvecklingsgrupp då A-laget tydligen skulle enbart engagera sig med Bloodborne) och många hävdar följaktligen att uppföljaren saknar balansen, den goda designen, fingertoppskänslan, fantasin, kontrollprecisionen - som då fanns i originalet - samt blev en allmän missriktning för serien som sådan.

Nu finns det förvisso också gott om individer som hävdar precis det motsatta och förespråkar Dark Souls 2 och dess säregna element och innovationer som inget spel tidigare (eller efter) tagit till nytta på. Idéer som får spelet än idag att framstå som det udda - inte nödvändigtvis svarta - fåret i flocken. Men vad innebär det egentligen? Givetvis blir man automatiskt lite konfunderad, lite perplex samt aningen svävande i sin egen uppfattning, sitt resonerande - huruvida om man ska slå till och bilda sig en egen uppfattning eller om man ska skippa helt. Det gnager verkligen på mig.

Spelet kostar hursomhelst dryga hundringen idag. Visst, man skulle kunna stilla nyfikenheten på bekostnad av en lokal oxfilépizza här och håva in produkten från den digitala spelbutiken, men jag vet bara inte... Är Dark Souls II ett misslyckat experiment, eller är det hemligt briljant?

Roande att få dö här, eller inte?

Det finns en hel del spel- och filmtrilogier där den avslutande delen inte riktigt håller måttet utan lämnar istället en besk, bitter eftersmak och som snarare besudlar varumärket. Få filmserier har däremot avslutat så uppseendeväckande anskrämligt som Francis Ford Coppolas tredje kapitel om Corleone-familjens överhuvudhuvud; Michael Corleone. Den nästan tre timmar långa epilogen var och är en riktigt tondöv avslutning på en fullständigt mästerligt berättad gangsterhistioria. Det är som om Coppola inte förstod sina egna karaktär, som om han inte kände Michael längre. Där en väderbiten och oengagerat slö Pacino också helt förlorade greppet om sin karaktärer, satt surmulet i läderstolar, och hänsynslöst överspelade i scen efter scen.

Nu är det dock dags för upprättelse! Coppola har grävt fram gamla objektivrullar från filmförrådet för att kunna reparera haveriet från 1990 och ge oss istället en film (vars trailer nu har hittat sig ut på nätet) som är värdig både sitt arv och titelnamn, frågan är bara om en simpel rekonstruktion och ett handfull nya scener räcker. Av trailern att döma, så vet jag faktiskt inte. Det känns som Gudfadern III - igen, och ingenting nämnvärt sticker väl egentligen ut överhuvudtaget. Tonen och intrigen verkar oberörda. Min förhoppning ligger i att romansdelen mellan Vincent och Mary nu ryker helt och hållet, att Michael får mer väsentliga interaktioner med sin brorson och efterträdare, att vi djupdyker mer i den gamle maffiabossens sargade psyke, samt att filmen överlag känns som en något värdigare avslutning än tidigare. Kommer det bli bra? Det tror jag inte. Kommer det bli bättre än "Snyder Cut". Det vet vi ju alla att det blir.

Kommer troligtvis inte bli så bra den här gången heller. Tyvärr.

Matt Reeves knycker stafettpinnen från Zack Snyder 2021 och dundrar ut en trikåer-klädd Robert Pattinson (i sin debut som mörkrets hämnare) för att städa upp på Gothams gator. Av trailern att döma får vi något som mer tycks andas samma luft som Christopher Nolans kriminaldrama-liknande Dark Knight-trilogi och Todd Phillips dystert psykologiska Joker än den regelrätt serietidningsdroppande Batman v. Superman, något som jag är mer än ytterst tacksam över.

Har egentligen alltid ansett att Batman som karaktär trivs bäst i en mer realistisk tillvaro, ensam, och utan sina superhjältevänner. Av denna anledning fångar Reeves kommande rulle min uppmärksamhet lite extra mycket. The Batman känns som en råare, mer brutal Batman Begins och Pattinsons unga läderlapp verkar hårdhänt orutinerad och inte så lite grovhuggen - vilket är också något som uppskattas av undertecknad. Dräkten och bilen ser för övrigt bägge prima ut. Gåtan verkar äntligen få en omsorgsfull live-action representation och det hela verkar vara utsökt inramat med passande stämning och tematik. Trailern talar om en film som redan nu känns markant mer intressant än CG-smeten: Justice League 2.0 från källarregissören Snyder.

"I am vengeance!"

Filmmusik är odiskutabelt en rätt så avgörande ingrediens för mig. Medelmåttlighet kommer ofta undan med en varning när änglarna sjunger vackert i örat. Och ingenstans är detta mer talande än när den äckligt superbegåvade filmmusikkompositören, tyske Hans Zimmer, berikar med sin oöverträffbara, fullkomliga briljans.

Ta till exempel Michael Bays hopplöst risiga, förkastligt överexponerade "Transformers Dark of the Moon" och injicera sedan lite Zimmer-magi och plötsligt är allting annorlunda. Inte helt annorlunda men lite. Filmen fastnar i halsen men den ljuva musiken sköljer ner den. Samma sak gäller Ridley Scotts ytterst medelmåttiga "Exodus: Gods and Kings" som knappt ens kan registreras som film men så fort Zimmer stänker lite episka noter över tramset så blir jag per omgående fångad i stunden. Jag ställer mig upp och saluterar.

På andra sidan häcken har vi bra film som "Den siste Samurajen". Snygg, välspelad och oerhört vacker. Men där musiken också tar verket och höjer det till en emotionell bergochdalbana som stundtals blir nästan outhärdligt medryckande. Zimmers komposition här är både försiktig och oerhört kraftfull, samtidigt som den fångar upp det kulturella värdet och tidsepoken alldeles ypperligt väl. Det perverst sublima "Lost but Won" från "Rush" är en annan favorit, ett lika uppbyggande genialt som betydande storartat musikstycke. När Zimmer mot slutet släpper lös hela sitt orkesterspel, till det rykande F1-däckgummit, så svimmar jag nästan av fullständigt.

Det finns många exempel där Hans briljerar. Ibland matchar materialet hans förmåga och ibland står han högt över det. Karln är alltid pålitligt vass, oavsett. Han kommer alltid för att jobba.

Japp. Lika uppslukad som filmbrodern André är av John Williams musik, lika hänförd är jag av ett annat musikgeni...

Det var väldigt många år sen jag såg Andrzej Bartkowiaks filmadaption på Id Softwares slafsiga köttfest. Det enda som egentligen satt kvar i hjärnbarken var förstaperson-scenen, Dwayne Johnsons konstant svettiga panna samt naturligtvis det faktum att filmen var hiskeligt usel. Nu har jag sett den igen (15 år senare) och kan direkt konstatera att mitt omdöme står sig, med smärre modifikation. Doom förblir en tondöv och pajig Aliens-kopia. Det anskrämligt fula fotot, som ofta gör det omöjligt att se vad som händer på grund av den taskiga belysningen, får hela filmen verkligen att se ut som ett påkostat Stargate SG1-avsnitt.

Dialogen är helt löjeväckande kass men samtidigt ofta oförskämt rolig vilket, man får hoppas, åtminstone delvis var intentionen. Samtidigt är mångfalden av skådespelarna helt acceptabla i sina prestationer, för en sån här film såklart. Karl Urban i synnerhet är bra och påminner lite om en yngre Michael Biehn i sin gestaltning som Reaper. Ofta spelar Urban ut sina motspelare med ganska lite ansträngning - speciellt Johnson, som åtminstone väl inte spelar sig själv den här gången. Rosamund Pike däremot, skulle nog inte kunna skrika trovärdigt i fasa om så hennes liv hängde på det. Skrattretande dålig roll gör hon.

Man kan väl ändå hävda att Doom (2005) är minst 60 000 gånger bättre än Doom Annihilation, minst.

Doom är i slutändan en banalt underhållande film. Det flyter på okej mot det idiotiskt intensiva slutet då demonslakten äntligen tar vid. Det oväntade karaktärsskiftet för en av protagonisterna dyker upp från det absoluta intet men jag uppskattar intentionen att vilja röra om i grytan lite. Att lämna helvetet-aspekten var och förblir dock idiotiskt. Filmen borde absolut ha omfamnat sitt arv och inte apat efter Resident Evil så mycket. Det hela påminner apropå en hel del om den första Resident Evil-filmatiseringen med Milla Jovovich, en annan filmadaption som anspråkslöst underhåller på sina egna premisser (till skillnad från alla sina avskyvärda uppföljare då).

5 svettiga Dawyne Johnsons of 10 möjliga får filmen.