Svenska

Army of the Dead ser redan bättre ut än Snyders trötta DC-hjältar

Zachary Snyders kommande Justice League-version ser extremt lam ut. Ungefär som Joss Whedons innan men penslad med mer matta färger och jönsig symbolism i var och varannan scen - på sedvanliga Zachary-manér. Nu har vi dock fått en liten trailer till karlns (ytterligare) kommande film, och det ser ju ändlöst mer intressant ut än alla svartklätt-ekiperade supermän i världen. Tack Netflix. Här har vi en teaser precis i min smak. Avslöjar knappt någonting alls men berättar ändå mer än hundratals beskrivande meningar, vilket inte går att fnysa åt idag där exakt hela händelseförlopp + slut serveras, ofta kronologiskt (!), på silverfat av vettlösa filmbranschen-anställda. Urlöjliga 3.5 minuter långa supertrailers (och features) med tung exposition är ett synnerligen existerande fenomen tyvärr. Men nu ska jag inte raljera mer om detta (och min alltmer anstränga relation till dagens överlånga filmsnuttreklam) utan istället bara dela med mig lite av mina intryck av Snyders kommande zombierulle med heist-tema.

För minus den glättiga Suicide Squad-inramningen så ser ju detta förvånansvärt bra ut. Och ja, som bloggrubriken lyder: detta är uppenbarligen vägen för Zack Snyder att gå; bort från DC, bort från läderlappen och stålmannen. Svulstigt kaxig och iögonfallande tjusigt fotografi med horder och åter horder av blodtörstande levande döda så långt ögat kan skåda, är det som sticker ut här. Action och hungrande käftar överallt. Tunga vapen och explosioner. Inga superkrafter.

Med Dawn of the Dead -04 visade regissören tidigt en förmåga att, med hjälpt av lite fräckt foto och ett okonventionellt bildspråk (som heller ännu inte hunnit bli irriterande övermättat i färg, komposition och kontrast)(som karlns senare filmer dog av), skapa en adrenalinkick till action/skräckfilm med morbida zombiebäbisar och allahanda semi-lemlästa, tak-klättrande kreaturskap. Romeros original må avhandla och göra sig lustig över den obehindrade konsumismen som för alltid kommer stå sig relevant, åtminstone så länge människan existerar, men en mer föråldrad film (beträffande i stort sett allt annat) är det svårt att hitta idag utan arkeologiskt bistånd. Hädelse till trots, här är Snyders remake-pärla tuffare och modernare, mer fartfyllt underhållande och emellanåt inte-så-lite morbid. Kommande Army of the Dead verkar minst lika benhård som Dawn -04 men mer lekfullt utflippad och hämningslöst korkad, på exakt rätt sätt. Casinos, palmer, helikoptrar, sedlar, vapen, zombies, blod och Dave Bautista. Rufsigt grym combo.

Army of the Dead ser redan bättre ut än Snyders trötta DC-hjältar

Ra-ta-ta-ta-ta-taaaaa

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Sagan om Ringen briljerar på UHD Blu-ray

Alla associerar jultiden med en viss typ av julfilm. En del föredrar Ensam Hemma, andra ser på Die Hard. Sen har vi @Erik som stolt älskar Love Actually ensam i hela världen, signe honom den gode herren. Individuellt för oss alla är det tydligen i vilket fall som.

För mig är det Peter Jacksons majestätiska Ringen-trilogi som alltid plockas ner från hyllan när just decembermånaden nalkas och högtid traditionsfirande ska påbörjans. En trilogi som jag har ägt i flera, flera utgåvor. Allt från VHS till DVD, från Blu-ray till annan (nyare) Blu-ray. Och slutligen nu, prominenta UHD.

Låt mig ta tillfälle i akt och torka rent mungipan från allt saliv, jag har nämligen dreglat ner mig själv kollrig de senaste timmarna. Kommer härmed att tillbringa följande textrad med att överösa denna mästerliga utgåva med allahanda superlativ och beröm, den digitala rekonstrueringen av bild- och audiomaterialet är så hutlöst imponerande att jag känner mig berusad! Bilden är fullständigt fenomenal i The Fellowship of The Ring, den är osannolikt läcker. Svärtan, kontrasterna, färgerna och detaljrikedomen i denna utgåva äter upp standard-utgåvan, gurglar lite ömsint med den, och sedan sväljer ner allt med hull och hår.

Det där genomvidriga blaj-filtret, med all översaturerad grönska som förpestade den första filmen, är numera gammal historia och det vi får nu istället är helt naturliga, vackra toner som injicerar nytt liv i bilden på ett sätt jag inte trodde var möjligt förr. Svärtan är precis som jag nämnde ovan, gudabenådad. Morias klaustrofobiska grott-passager och hallar känns nu avsevärt mer atmosfäriska, sotsvarta och dystert övergivna men jag anser mig fortfarande skåda nya detaljer precis överallt. Också, arbetet som måste ha lagts ner på kostymerna och kulisserna är obönhörligen mycket mer framträdande nu, och det applåderar jag.

Kontrasterna är inte utav denna värld och för- såväl som bakgrundsobjekt sammanförs avsevärt mer behagligt i ögat, med mindre framträdande distraktion oavsett om det rör sig om livlösa ting eller rörliga individer. Det finns tveksamheter på sina håll absolut, filmen är ju trots allt snart tjugo år gammal, men det är mest petitesser egentligen. Under särskilda situatuoner kan DNR-tekniken inkräkta lite väl mycket och störa den annars hutlöst brutala detaljrikedomen, mer än jag hade önskat. Det kan därav bli ett uns mjukt emellanåt och avleder aningen från illusionens makt. Men det är samtidigt ytterst små, små parantes under vissa få scener vi talar här.

Sagan om Ringen briljerar på UHD Blu-ray

Årets julklapp för alla? Givetvis så!

Det nya Dolby Atmos-spåret är ungefär dubbelt så aggressivt som det gamla DTS, och ungefär tredubbelt så mer omfamnande och nyanserat. Det finns ingenting att gnälla över beträffande ljudspåret, ingenting alls. Balrogs bastanta fotsteg mot det ovetande brödraskapet känns numera av i bröstkorgen och ingjuter en avsevärd mängd inlevelse till en redan väldigt upprymmande sekvens. Spjutkast, svärdshugg och troll har aldrig låtit mer... "Sagan Om Ringen" än så här.

Imorgon blir det The Two Towers.

Är Dark Souls II värd sin genomspelning?

Det är ändå något avväpnande förföriskt med From Softwares straff-simulatorer; spel som länge flikades under "acquired taste" och ofiltrerat ursinne-kategorin, som jag inledningsvis knappt såg tjusningen i eller fick grepp om alls. Dock, efter att ha nu avklarat Demon's Souls-originalet, Dark Souls, Dark Souls III, Bloodborne (Sekiro är fortfarande ett pågående projekt, i väntan på Series X), kan jag väl gott påstå att jag gillar "bestraffningen" rätt mycket ändå. Är en invigd masochist in i benmärgen, uppenbarligen.

Men det finns ett spel som jag alltid har ställt mig kluven till och aldrig vågat ta mig an p.g.a. diverse avskärmande varningsramsor, och det spelet är Dark Souls II: Scholar of the First Sin. Inget äldre spel i närminnet har nämligen varit på min radar lika länge, och inget har fått mig att tveka lika hårt varje gång inför ett köp heller. En belönande och rättvis svårighetsgrad har ju präglat varumärket ända sedan startskottet för Souls men någonstans här tycks det ha brustit lite för utvecklaren (som ju bytte ledning och utvecklingsgrupp då A-laget tydligen skulle enbart engagera sig med Bloodborne) och många hävdar följaktligen att uppföljaren saknar balansen, den goda designen, fingertoppskänslan, fantasin, kontrollprecisionen - som då fanns i originalet - samt blev en allmän missriktning för serien som sådan.

Nu finns det förvisso också gott om individer som hävdar precis det motsatta och förespråkar Dark Souls 2 och dess säregna element och innovationer som inget spel tidigare (eller efter) tagit till nytta på. Idéer som får spelet än idag att framstå som det udda - inte nödvändigtvis svarta - fåret i flocken. Men vad innebär det egentligen? Givetvis blir man automatiskt lite konfunderad, lite perplex samt aningen svävande i sin egen uppfattning, sitt resonerande - huruvida om man ska slå till och bilda sig en egen uppfattning eller om man ska skippa helt. Det gnager verkligen på mig.

Spelet kostar hursomhelst dryga hundringen idag. Visst, man skulle kunna stilla nyfikenheten på bekostnad av en lokal oxfilépizza här och håva in produkten från den digitala spelbutiken, men jag vet bara inte... Är Dark Souls II ett misslyckat experiment, eller är det hemligt briljant?

Är Dark Souls II värd sin genomspelning?

Roande att få dö här, eller inte?

The Godfather - Coda: The Death of Michael Corleone/"CoppolaCut"

Det finns en hel del spel- och filmtrilogier där den avslutande delen inte riktigt håller måttet utan lämnar istället en besk, bitter eftersmak och som snarare besudlar varumärket. Få filmserier har däremot avslutat så uppseendeväckande anskrämligt som Francis Ford Coppolas tredje kapitel om Corleone-familjens överhuvudhuvud; Michael Corleone. Den nästan tre timmar långa epilogen var och är en riktigt tondöv avslutning på en fullständigt mästerligt berättad gangsterhistioria. Det är som om Coppola inte förstod sina egna karaktär, som om han inte kände Michael längre. Där en väderbiten och oengagerat slö Pacino också helt förlorade greppet om sin karaktärer, satt surmulet i läderstolar, och hänsynslöst överspelade i scen efter scen.

Nu är det dock dags för upprättelse! Coppola har grävt fram gamla objektivrullar från filmförrådet för att kunna reparera haveriet från 1990 och ge oss istället en film (vars trailer nu har hittat sig ut på nätet) som är värdig både sitt arv och titelnamn, frågan är bara om en simpel rekonstruktion och ett handfull nya scener räcker. Av trailern att döma, så vet jag faktiskt inte. Det känns som Gudfadern III - igen, och ingenting nämnvärt sticker väl egentligen ut överhuvudtaget. Tonen och intrigen verkar oberörda. Min förhoppning ligger i att romansdelen mellan Vincent och Mary nu ryker helt och hållet, att Michael får mer väsentliga interaktioner med sin brorson och efterträdare, att vi djupdyker mer i den gamle maffiabossens sargade psyke, samt att filmen överlag känns som en något värdigare avslutning än tidigare. Kommer det bli bra? Det tror jag inte. Kommer det bli bättre än "Snyder Cut". Det vet vi ju alla att det blir.

The Godfather - Coda: The Death of Michael Corleone/"CoppolaCut"

Kommer troligtvis inte bli så bra den här gången heller. Tyvärr.

The Batman ser mycket bra ut

Matt Reeves knycker stafettpinnen från Zack Snyder 2021 och dundrar ut en trikåer-klädd Robert Pattinson (i sin debut som mörkrets hämnare) för att städa upp på Gothams gator. Av trailern att döma får vi något som mer tycks andas samma luft som Christopher Nolans kriminaldrama-liknande Dark Knight-trilogi och Todd Phillips dystert psykologiska Joker än den regelrätt serietidningsdroppande Batman v. Superman, något som jag är mer än ytterst tacksam över.

Har egentligen alltid ansett att Batman som karaktär trivs bäst i en mer realistisk tillvaro, ensam, och utan sina superhjältevänner. Av denna anledning fångar Reeves kommande rulle min uppmärksamhet lite extra mycket. The Batman känns som en råare, mer brutal Batman Begins och Pattinsons unga läderlapp verkar hårdhänt orutinerad och inte så lite grovhuggen - vilket är också något som uppskattas av undertecknad. Dräkten och bilen ser för övrigt bägge prima ut. Gåtan verkar äntligen få en omsorgsfull live-action representation och det hela verkar vara utsökt inramat med passande stämning och tematik. Trailern talar om en film som redan nu känns markant mer intressant än CG-smeten: Justice League 2.0 från källarregissören Snyder.

The Batman ser mycket bra ut

"I am vengeance!"

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy