Det här ingenting nytt på något sätt. Jag har varit svag för musikaler så länge jag kan minnas och har sett ett hyfsat gäng genom årens gång. Inte så många som min kära fästmö, mind you, men det har att göra med att hon är en utbildad musikalartist mer än att jag legat på latsidan. Jag har heller inte en särskild typ av musikal som jag föredrar, utan allt från Rent och Hair(film- och liveversionen) till Les Misérables och Fantomen på Operan avnjuts likvärdigt i vårt hem.

En musikal jag fick nys om för något år sedan och som jag fortfarande inte sett, tyvärr, är A Gentleman's Guide to Love and Murder. En musikalisk komedi vars handling jag inte helt greppat om jag ska vara ärlig. Men jag tycker inte det spelar någon roll när man har tillgång till klippet jag länkar nedan. Det här är verkligen allt jag älskar med musikaler. Interna dialoger, fullkomligt briljant text, energiskt underhållande framträdanden och koreografi och sång som går ihop och skapar någonting utöver det vanliga. Om inte annat så är presentationen av numret bara det värt en titt!

I've decided to marry you

Jag önskar att jag kunde säga det på något annat sätt, men det går liksom inte. Faktum är att Tenet var en fet jäkla besvikelse från start till mål.

Hela filmen bygger på en magisk formel känd som Sator-Arepo-formeln, och genom filmens 2,5 timma långa körtid blir det ganska tydligt att Nolan i första hand haft sitt fokus på sin älskade gimmick i första hand, och allt som har med karaktärsutveckling, logik och handling att göra fick snällt stå tillbaka till förmån för detta.
Det finns inte en enda karaktär i den här filmen som ges något ordentligt motiv, eller personlighet för den delen. Visst är Pattinson härligt charmig, och Kenneth Branagh mysigt överdriven som filmens skurk men vad hjälper det när materialet de har att jobba med är så undermåligt. Till råga på det måste jag säga att John David Washington stundtals är riktigt usel i huvudrollen. Ibland känns det som att han inte riktigt vet vad det är han försöker säga, vilket kanske inte är jättekonstigt då 90% av filmens dialog är ren och skär exposition/tech-babbel.

Det enda positiva jag har att säga är att själva actionsekvenserna har ett rejält driv, och själva hantverket vad gäller foto, klippning och musik är precis lika högkvalitativt som alltid när Nolan är i farten. Det är bara synd att allt som faktiskt behövs för att man ska bli investerad i en film och dess karaktärer är ickeexisterande.

4/10

En nära vän visade mig en låt av det extremt udda norska bandet Major Parkinson (ett band jag inte kan påstå att jag fastnat för nämnvärt), här tolkad och framförd av den amerikanska kör/musikalgruppen Los Alamitos Sound FX, och jag måste säga att det var ett ganska bra tag sedan jag blev så fullkomligt störtförälskad i en låt.

Major Parkinsons dramatiska, musikal-influerat udda alster gör sig helt perfekt i den här typen av arrangemang. Det är allt jag älskar med musik i ett enda paket. Dramatik, udda taktarter, lekfullt knepiga melodislingor och ett helvetes framträdande. Inte minst från solisten Sara Michelle Mislang. Den här tjejen sitter inne på en så ofattbart ren och klar ton som jag fullkomligen älskar. Det är långt ifrån en lättsjungen låt, men hon får det att se ut som att det rör sig om en lättare uppvärmning. Ren och skär magi helt enkelt!

Solitary Home

Morgonen inleddes med en redig chock när min fästmö väckte mig genom att utbrista "Men gud!". Skälet bakom var nyheten om Black Panther-stjärnan Chadwick Bosemans oväntade bortgång. Chadwick hade under fyra års tid kämpat mot tarmcancer, något han och hans familj höll helt för sig själva, och i slutändan gav hans kropp till slut upp. Det känns konstigt.. väldigt konstigt. Jag har ingen enorm koppling till mannen som så, men det var ganska tydligt genom hans roller i Civil War och 42 att mannen hade talang och han framstod alltid som en sympatisk, lugn person i alla intervjuer jag såg honom i. Orättvist är såklart bara förnamnet på det hela, som alltid när en ung person går bort på det här viset, och ens tankar går självfallet till hans familj i en så svår tid. Vila i frid!

Jag har inte lyssnat överdrivet mycket på Heart i mina dagar. Jag har hört de hits man förväntas ha hört, men inte mycket mer än så. Likväl kan jag inte annat än konstatera att Ann Wilson antagligen är den absolut främsta rocksångerskan genom tiderna. Det register, den dynamik samt den rena skära kraft hon kan och har frammanat de senaste 40 åren är helt otroligt. Nu är damen 70 bast och man kan därmed anta att krafterna ska ha sinat en aning, inte minst med tanke på de rejäla bataljer mot missbruk hon har tagit sig igenom under årens gång. Så är dock inte fallet. Nedan har vi en länk till ett framträdande förra året där monsterhiten Alone framförs och ta mig tusan om hon inte låter näst intill precis lika bra idag som hon gjorde när låten först kom ut. Hon är en rockgudinna utan dess like!

Heart - Alone