Det var i måndags som en av mina närmaste vänner hörde av sig och tipsade om ett nytt spel på Steam som han hade fått upp ögonen för. En liten Early Access-historia som utvecklats av fem snubbar från Skövde (vad jag har fått höra) vid namn Valheim. Han talade varmt om en mysigt realiserad öppen spelvärld med mycket färg och personlighet där det hela baseras på nordisk mytologi. Jag förbehöll mig dock skeptisk då han tidigare försökt få in mig i spel som Ark som verkligen inte varit min kopp te. Men av någon anledning tog min barmhärtiga sida överhanden denna gången och jag tänkte att "Nej. Jag kan inte låta min vän sitta och spela det här helt ensam. Det kostar 170:-, det kan jag fan kosta på mig för att bringa lite ljus och gemenskap till hans annars så öde vikingastrapatser".

Det var ju en jäkla tur att jag var på så gott humör just då, för det jag fick uppleva var ett otippat polerat spel som sjuder av personlighet. Vilket det egentligen inte borde göra, för det är ingenting direkt nytt under solen här. I stora drag kan man se det som en mix mellan The Forest, Minecraft och en liiiten gnutta Runescape. Fokus ligger på crafting, jaga och samla resurser samt att utforska världen (som verkar vara helt enorm) samtidigt som du ska besegra diverse gudomer eller mytologiska varelser som du frammanar genom offer vid lämpliga altare. Mycket känns bekant helt enkelt, men det är något särskilt med hur skaparna har byggt upp det som bara gör det så jäkla tillfredsställande att ta sig igenom. Inget av systemen som man tar del är på något vis "perfekta", men allt är tillräckligt stabilt för att man ska ha kul med det.

Detsamma gäller för grafiken. Det är inget som direkt lamslår dig, faktum är att texturarbetet och en del av animationerna är ganska undermåliga med dagens mått mätt, men det finns tillfällen när spelets depth-of-field effekt går ihop med en riktigt stabil ljussättning där resultatet blir rätt av vackert. Till det kan vi även se tydliga influenser från Ronja Rövardotter i vissa fiender (Greydwarves) samt den vildvittreliknande valkyrian som tar dig in i spelvärlden i början. Att spelet verkar vara i det närmaste helt fritt från buggar är också riktigt imponerande!

Allt som en är det här helt klart ett Early Access-spel som är väl värt dina slantar, så länge du har några vänner som är med på tåget tillsammans med dig!

Det finns en orimlig mängd polis/deckarfilmer i vår värld av extremt varierande kvalitet. Här i Sverige känns det stundtals som att vi står för ungefär 50% av hela världens utbud, varav den största delen av dessa lätt förpassas till kategorin "Kanske kan bli ku... ZzzzZZzz". Men nu ska vi snacka bra skit. Riktigt bra skit. Briljant. Jävla. Skit!

För mig är valet enkelt. Så fort jag tänker på min absoluta favoritfilmen i genren så är det David Finchers mästerverk Zodiac som dyker upp direkt i skallen. Det här är så nära perfektion man kan komma i filmväg för mig överhuvudtaget. Finchers omisskännliga kameraåkningar och hans väldokumenterat snudd på maniska perfektionistiska manér går ihop till att skapa en film med så enormt påtaglig atmosfär och klockren 70-tals estetik att jag direkt sugs in i dess grepp som vägrar släppa taget under de 2,5 timmar som det hela håller på.

Just atmosfären vill jag dröja mig kvar vid lite längre. Jag kan nämligen inte komma på en enda film som ingjutit en så påtaglig känsla av obehag i mig som Fincher gör här. Jag är aldrig rädd, utan jag sitter istället och känner hela tiden på mig att någonting obehagligt befinner sig i bakgrunden, och bara väntar på att få fullt utlopp. Något som också sker när Jake Gyllenhaals (som gör en fantastisk rolltolkning) karaktär letar igenom ett källarförråd, när en ensamt bilande nybliven mor tvingas lifta samt när ett ungt par njuter av solen vid en sjö. Dessa scener är verkligen fullkomligt briljanta.

Det här är Fincher när han är som absolut bäst, och nu i efterhand kan man konstatera att allt jag älskar med Zodiac även är intakt i den alldeles för kortlivade Mindhunter. Se den, om du inte redan gjort det!

Det har hänt lite grejer sen jag senast uppdaterade bloggen här och tänkte att det kanske var hög tid att ta itu med den biten. Det är nämligen så att jag och fästmön har köpt lägenhet, och vi är i detta nu mitt uppe i renovering och successiv flytt av prylar och dylikt.
Hela köket har rivits ur, väggar har slagits ner och nytt kök är beställt och på ingång. Därtill håller vi på och tapetserar heeela jävla stället. Varenda bar vägg ska få en ny tapet uppslängd på sig och golv ska läggas på några ställen, allt som allt ett ganska intensivt projekt att ta sig an.

Det är dock ett välkommet projekt. Vi har bott i vår nuvarande lya lite drygt 4,5 år och det rör sig om 40kvm utan något förvaringsutrymme. Med andra ord har vi sedan minst 1,5 år tillbaka vuxit ur det här stället och när vi nu uppgraderar oss till 79kvm välplanerad yta känns det helt otroligt! Vi kommer kunna andas och röra på oss utan att behöva smita förbi eller kliva över massa skit stup i kvarten. Och eftersom vi nu kommer bo i en 3:a så innebär det att vi har tillräckligt med utrymme för att bilda familj om något år.

Allt som allt känns det helt otroligt spännande och hittills har allt gått smidigt till (minus en del problem med vår köksleverantör Vedum), inte minst tack vare den gigantiska insats min snart 70-årige far, min farbror och min studerande bror gjort vad gäller renoveringen av köket medan jag och fästmön arbetat under dagarna. 2021 börjar bra på ett personligt plan helt enkelt!

För en gångs skull handlar det för mig inte om någon form av progressiv metal, jazz eller annan teknisk svår musik. 2020 har, för egen del, fullkomligt dominerats av den retrodoftande 80-tals vågen som svept in över popgenren, och hade ni frågat mig i somras hade antagligen titeln gått till Dua Lipas överdjävligt underbara låt Cool. Hon får dock maka sig för den fullträff som The Weeknd lyckades få in.

Blinding Lights är nämligen så perfekt en poplåt kan bli i mina öron. Det finns ett så sinnessjukt gött groove, en sån perfekt synth-ton och en sån fenomenal känsla i killens röst att jag blir alldeles till mig. Jag har uppskattat Weeknds tidigare plattor och vissa låtar rejält också, men det är med den här låten som han på allvar släppt lös all den enorma potential som han besitter! Och ja, jag vet att låten släpptes 2019, men den hör till ett album som släpptes 2020 så jag tänker tumma på den regeln en aning. För precis så fantastisk är låten. Punkt!

Fy fan vad bra det är!

Jag såg filmen på bio när det väl begav sig, och redan då avskydde jag skiten. Snyder, som en gång i tiden faktiskt kunde trycka ur sig något som kan kallas kvalité, har de senaste 10 åren cementerat sitt rykte som en av de minst begåvade regissörerna som faktiskt får ha hand om påkostade projekt.

Skälet till det stavas yta, lite mer yta och en fullkomligt bristande förmåga att på ett respektfullt sätt förvalta det grundmaterial han har hand om. I Batman v Superman är denna totala avsaknad av fingertoppskänsla mer påtaglig än någonsin förr. Batman dödar folk, Superman dödar folk och visar inte upp någon som helst medmänsklighet (karaktärens kanske viktigaste, och mest definierande drag) och Lex Luthors plan är så korkad att klockorna stannar.

Jag skulle kunna fortsätta, men det hade blivit alldeles för babbligt. Istället överlåter jag den fullkomliga dissekeringen av denna styggelse till en av mina favorityoutubers: Cosmonaut Variety Hour. Det tar 40 minuter för honom att på allvar visa hur extremt dålig förståelse Snyder har för karaktärerna han försöker presentera, och varenda sekund är underhållande som tusan. Ta en kik och se om ni håller med. För det gör jag!