Mike Flanagans Netflix-satsningar har blandat och gett. The Haunting of Hill House var mästerlig rätt igenom, medan Bly Manor var en axelryckning som frustrerade med grova casting-problem och en betydligt mindre engagerande historia. Nu har det då blivit dags för denna fascinerande herres tredje skräckhistoria och denna gången görs det utan någon literär förlaga, och resultatet är... blandat.<br />
<br />
Det är mycket mer rätfram historia som berättas denna gången. Ett isolerat, kristet samhälle på en liten ö (tänk er typ Göteborgs skärgård med betydligt sämre kommunikationsvägar till fastlandet) där konstiga saker börjar inträffa efter att en ung, karismatisk präst dyker upp som ersättare för den tidigare åldermannen vars hand hade väglett församligen.<br />
Flanagan har i intervjuer pekat på att det här är en väldigt personlig berättelse då han tagit inspiration från sin egna religiösa uppväxt och det märks, på gott och ont. Han vill säga väldigt mycket och det är som sagt en blandad påse.<br />
<br />
Historian i sig är snyggt konstruerad. Mycket fokus läggs på uppbyggnad och karaktärer, med mängder av dialog... eller ja.. det rör sig allt som oftast om långa, utdragna monologer som på olika sätt hanterar tro, gud, livet och allt däremellan. Det finns tillfällen då det passar alldeles utmärkt, som i de antal predikningar som bjuds på från ovannämnda prälle (superbt spelad av Hamish Linklater) men det tenderar att bli lite frustrerande när två personer står ansikte mot ansikte och de turas om att tala ca 5 minuter i sträck vardera. Det känns aldrig naturligt, utan mer som en katalys/terapisession för Flanagan själv. Det blir heller aldrig särskilt läskigt. Gestalter skymtas i bakgrunden, och från och till är stämningen tät och intensiv men för det mesta känns det här mer som ett drama toner av det övernaturliga i en habil psykologisk thriller snarare än renodlad skräck.<br />
<br />
Det ska dock ges enormt mycket beröm hur en ganska klassisk skräckfilmstrop här används i samklang med grundstoryn kring religiositet och tro. Är det något Flanagan verkligen sätter till perfektion så är det kommentarerna kring det vackra, tröstande i en persons individuella tro och det oerhört farliga som religiös fanatism och sekterism leder till.<br />
<br />
Det är helt enkelt en salig mix av högt och lågt, men på det stora hela vill jag ändå påstå att det görs mer rätt en fel i denna tredje skräckserie från Flanagan. Han har trots allt ett väldigt eget uttryck och hans ovilja att förlita sig på fega jumpscares för att istället fokusera på story och stämning är extremt uppskattat hos undertecknad. Jag kommer definnitivt fortsätta hänga på låset till allt den här mannen klämmer ur sig, för det är trots allt värt besväret i slutändan.<br />
<br />
7/10

Ni kan vara lungna, det kommer bli någon form av utförlig sågning eller kritik som på något sätt rubbar Santa Monica Studios mästerverk från titelutmaningen om 2018-års bästa spel. Det är näst intill rätt igenom en briljant skapelse som förtjänar alla hyllningar som har kastats dess väg, men jag har några smååå, små klagomål som har hamnat i förgrunden nu när jag är ungefär halvvägs igenom min andra genomspelning. 

1. Alfheim är sisådär<br />
Allting fram tills den punkt där man tar sig ner i den ogästvänliga strukturen är oerhört lovande och skvallrar om en överjordisk, eterisk plats som dessvärre har fallit i mörker när Kratos och Artreus försöker återställa ljuset som en gång genomsyrade platsen. Så är dock inte riktigt fallet. För egen del känns det mesta med Alfheim oväntat platt och oinspirerat sett till bandesign. Något som man verkligen inte kan säga för resten av spelets olika världar och platser. Därtill har vi även karaktärsdesignen på ljusalverna.. Jag vet verkligen inte vad som hände när det var det här man landade i, för dessa varelser ser verkligen inte riktigt kloka ut. Rent krasst ser de ut som en efterlämning från ett mindre imponerande PS3-spel och den inlevelse som spelet i övrigt bidrar med krossas fullständigt när dessa ljusturkosa badlakan syns i bild.

2. Världen i stort kan kännas tom<br />
Det här hade verkligen inte behövt vara ett problem. Jag hade verkligen inte haft några som helst problem med världens utformning om det inte vore för att det vid flera tillfällen nämns att det en gång i tiden var en sprudlande plats med gott om invånare som bara levde sina liv i frid. Santa Monicas Midgård känns nämligen inte någonstans som en plats där folk av något slag någonsin skulle ha velat bo på. Det finns inga gamla övergivna byar, inga områden som överhuvudtaget ger den minsta hint om att ha huserat en större mängd individer. Det känns som en värld utformad för just det äventyr man ger sig av på, varken mer eller mindre. 

Så. Det var allt. Detta är de enda reella klagomål jag kan lägga fram mot God of War och det är som sagt invändningar som inte ens väger nära på tungt nog för att på allvar störa ut min tid med spelet. Jag älskar det helhjärtat trots dessa mindre brister!

Jag var den som egentligen kände att det inte riktigt var läge. I och med vår flytt har pengarna flugit i väg i samma takt som de kommit in och med ett bröllop att spara och planera inför nästa år kände jag att vi lika gärna kunde vänta tills vårt finansiella läge var något mer stabilt. Men så som situationen var så hade min kära fästmö sista ordet, och då blev det som det blev.<br />
<br />
Vi har blivit med PS5:a! Och jag måste medge att jag, trots mina inledande tvivel, inte ångrar det överhuvudtaget. Koden vi fick i en utlottning från Elgiganten innefattade även ett exemplar av Ratchet & Clank: Rift Apart, och det har gått varmt just nu. Det är oerhört enkelt att konstatera att det rör sig om ett satans hopp i vad som helt plötsligt är möjligt med den teknik som tryckts in i denna mysiga, väl tilltagna maskin. Bara kontrollen har inneburit en jäkla skillnad i hur du kapslas in i spelets värld, och när det paras ihop med den den absurda snabbhet som SSD-disken bjuder på kan man inte göra annat än stundtals bara gapa som en fåne och imponeras över det som bjuds på.<br />
<br />
Det kommer bli en fenomenal generation det här, när allt väl börjar rulla på. Det är en sak som är säker!

Efter att ha spenderat några veckor i vad som kan beskrivas som en form av gaming-limbo där jag mest kände mig oengagerad och trött oavsett vilket spel jag gav mig in på fick jag en nytändning när jag insåg att 2019 års mest säregna spelupplevelse väntade på mig i uppdaterad form.

Disco Elysium - The Final Cut släpptes för inte så länge sedan, och jag kände att det var hög tid att åtminstone dubbla de 40 timmar jag redan tryckt ner i spelet. Jag är precis i början av min omspelning av Za/Ums existentiella detektiv-pärla men det blir återigen tydligt precis hur märkvärdigt det här spelet är, och det verkar helt klart som att det är bättre än någonsin nu. Alla som tagit sig an uppgiften att lösa fallet om den mördade legoknekten som hängts upp i ett träd bakom Whirling-In-Rags vet mycket väl att spelets kärna är den uppsjö av text och dialog (intern och extern) som kastas mot en i varje situation och att nu när varenda rad har röstsatts har en helt ny dimension öppnats upp. Karaktärerna man möter känns mer kompletta när de själva får uttrycka sig fullt ut istället för att man själv får spela upp dialogen i huvudet, men hör man till den skaran som föredrar att själv läsa igenom texterna utan konstanta insatser från skådespelarna finns den möjligheten i inställningarna.

Nu har jag som sagt inte kommit särskilt långt in i min andra genomkörare, men jag har förstått att uppdateringen även medför nya uppdrag och nya karaktärer vilket har gett mig ett konstant sug av att bänka mig och sakta men säkert lotsa min psykiskt labila, politiskt filosoferande, fördruckna vän Harry och dennes lugna, analyserande kollega Kim Kitsuragi genom denna melankoliskt vackra, handmålade värld. Har du inte gett dig i kast med detta mästerverk än är det hög tid att åtgärda det nu. Se så. Iväg med dig, och kör igång!

De franska herrarna i Gojira har klättrat upp som favoriter hemma hos mig sedan Magma släpptes för snart 5 år sedan. I mina ögon finns det inget band som kan matcha dem vad gäller ren och skär tyngd. Så när jag för några dagar sedan såg att en ny singel hade släppts släppte jag allt och satte mig ner för att lyssna. Det lovar gott.

Det rör sig fortfarande om köttigt drivande riff, med en i vanlig ordning monstruös insats från Mario Duplantier bakom trummorna (dock verkar han för en gångs skulle lyckats hitta en tröja i garderoben). De håller även fast vid den mer melodiösa inriktning de svängde in på i och med Magma, men de gör det utan att tappa deras karaktäristiskt råa, primala vibb. Inte minst beror det på att Joes skriksång fortfarande får betongväggar att skälva. Jag ser nu verkligen fram emot den kommande plattan, och hoppas att det fortsätter låta på precis det här sättet.

Born For One Thing