Det finns många ikoniska, magiska soundtrack och huvudteman inom film och spel, det kan vi alla komma överens om. När man börjar tala om favoriter blir det dock mycket svårare, även på ett personligt plan. Dagsform och vad man är på för humör spelar såklart en roll i vad som kommer klicka extra bra just i stunden, men det finns vissa stycken som levererar oavsett vad och för mig är det ett i synnerhet som sticker ut. 

Civilization VI har nämligen välsignats av den briljanta Christopher Tin och stycket Sogno di Volare, och det har blivit plågsamt klart för mig att det inte blir bättre än så här. Oavsett humör, oavsett situation så kan jag alltid köra igång detta regelrätta mästerverk och det kommer gång på gång framkalla gåshud och en känsla av ren eufori hos mig. Att det dessutom ackompanjerar ett spel som jag tryckt in otaliga timmar i gör inte saken sämre direkt.

Lyssna för satan!

I onsdags bestämde vi oss, det var dags att se vad Matt Reeves och Robert Pattinson hade lyckats koka ihop tillsammans. Så med bestämda, upprymda kliv tog vi oss till Biopalatset vid Grönsakstorget, slog oss ner och strax därpå började vad som, för mig, kan vara den hittills bästa Batman-filmen någonsin.

Det kanske är någon som reagerar och tycker att jag svär lite i kyrkan när jag påstår att jag håller denna högre än Nolans The Dark Knight, och det kan jag väl förstå, och jag ska inte påstå att jag är helt hundra (det var trots allt säkert 7 år sedan jag såg TDK senast), men jag är ganska så säker på min sak här. The Batman är en fantastisk rulle på alla sätt och vis. Gotham känns för första gången som en stad i förfall (Greig Frasers briljanta kameraarbete har en stor del i det), Batman känns mänsklig och har en komplett karaktärsark genom filmen och skådespelarinsatserna är briljanta rätt igenom.

Själva upplägget för storyn är snillrikt sammansatt. The Riddler (Paul Dano är lysande, som alltid) är huvudantagonisten, helt klart, men filmen hanterar hans inblandning som en katalysator för att få fram mörka hemligheter och sanningar om flera Gotham-profiler. På grund av hur det hela byggts upp så känns det hela tiden som att alla interaktioner mellan karaktärerna, oavsett hur personligt det blir, blir en del av det större övergripande narrativet, och jag kan bara applådera Matt Reeves för hur snyggt han lyckats knyta ihop det hela.

Det finns så enormt mycket att älska med den här filmen, och har du inte redan sett den så är jag lite avundsjuk. Fan vet att jag hade velat se om den för första gången åtminstone 2 gånger till.

Amazon Prime-serien om den judiska hemmafrun Miriam Maisel som ramlar in på en karriär som stå-upp-komiker efter att hennes man helt oväntat lämnar henne har kickat igång sin fjärde säsong sen några veckor tillbaka, och eftersom både jag och fästmön älskar serien innerligt så har vi börjat om från början för att se till att vi är helt uppdaterade och med på noterna. Vilken serie det är ändå.

Det här är en fullkomligt briljant historia, och den berättas med enorma mängder värme, självmedvetenhet och tempo. Det som imponerar på mig mest är hur väl stand-up-sekvenserna funkar. Det är en sak att skriva dialog mellan olika karaktärer och få det att rulla, men det är en helt annan typ av utmaning att inte bara skriva, utan också regissera och agera ut stand-up på ett sätt som känns naturligt. Men det görs, som sagt, med bravur här. Amy Sherman-Palladino (seriens skapare och manusförfattare) har gjort ett helt fenomenalt jobb, och det har kompletterats av helt klockren casting från start till mål. Rachel Brosnahan är magisk i rollen som Mrs. Maisel, och det är sant för i regel varenda karaktär som vi presenteras för (Tony Shalhoub, Luke Kirby, Jane Lynch och Alex Borstein förtjänar särskilda omnämnanden). Faktum är att jag inte kan minnas senaste gången jag såg en serie där ett såpass omfattande karaktärsgalleri kunnat interagera så naturligt och smidigt. Det blir så extremt tydligt att alla älskar att vara där, och att samtliga fungerar ihop som personer.

Bra jävla skit helt enkelt! Se den om ni inte redan har gjort det!

Grizzlies har varit urstarka den här säsongen och ligger för närvarande på en stabil tredje plats i Western Conference, något som jag absolut inte hade gissat på innan säsongen började. Något mindre förvånande är att deras storstjärna Ja Morant levererat en hel del fullkomligt fenomenala insatser, men de senaste matcherna verkar han ha tagit det hela till en helt ny nivå. 

3 av de 5 senaste matcherna har han tryckt i åtminstone 40 poäng. Bara det är imponerande nog. Och natten till idag var det dags igen när Grizzlies tog emot Spurs hemma. Morant gick loss. Fullkomligt. 22 av 30 skott satt, varav 4/4 från 3-poängslinjen och killen landade till slut på 52 hela poäng. Det var en sinnessjuk uppvisning från start till mål som också bjöd på vad som absolut kan vara årets hittills bästa dunk och en helt absurd buzzer beater. Killen är otrolig. Hatten av!

Boba-Fett är avverkad nu och, som jag redan har påpekat, var det en extremt ojämn upplevelse. För varje del som serien gjorde rätt så dök det upp två andra som bara sköt hela skiten i sank. Men istället för att bara upprepa sådant som har sagts till leda vill jag fokusera på en specifik aspekt av den här serien. Något som även har förekommit tidigare i andra serier. Koreografin när det är dags för action. 

Jag kan inte för mitt liv begripa varför det verkar vara så förbannat svårt för Star Wars i stort, och BoB i synnerhet, att fixa ihop shootout-sekvenser som känns logiska. Gång på gång på gång så dyker exakt samma outhärdligt frustrerande problem upp;

1. Huvudkaraktärerna står på öppen gata, helt omringade av fiender, men likt förbannat så missar fienderna ungefär 80% av alla skott de skickar iväg. Hur. Jävla. Svårt. kan det vara att bara se till att de har lite strategiskt utplacerade betongsuggor, mindre väggar, pelare eller vad fan som helst att ta skydd bakom så det hela åtminstone kan kännas lite seriöst.

2. Apropå fiendetrupper så verkar de ha en helt fantastisk förmåga att helt strunta i allt vad strategisk positionering heter. Tydligen har alla fotsoldater blivit itutade att det bästa sättet att angripa på är att springa rätt ut på öppen mark och sen ta god tid på sig för att ställa upp sig innan man börjar skjuta mot sina måltavlor. De enda tillfällena då siktet och/eller skottfrekvensen faktiskt känns rimlig är när regissören och manusförfattarna känner att det är dramaturgiskt passande.

Sista avsnittet av BoB var proppat av sådana här tillfällen. Spektakel följde spektakel men det kändes aldrig som att det fanns någon tyngd, risk eller konsekvent tanke bakom varför det blev som det blev. Allt som oftast fick jag känslan av att någon suttit och funderat på "Vad gillar SW-fans?... Ja, de gillar när saker sprängs och när karaktärer från andra serier plockas in, mer eller mindre omotiverat, bara för att klia på den där nostalginerven tills det blöder". 

Sen led även sista avsnittet av extremt ojämn tonal inriktning. Ena stunden ska vi få lite av en domedagskänsla, som om Boba och Mando är nära slutet, bara för att i nästa scen tvingas lyssna på något framtvingat skämt från Peli Motto eller den där orimligt enerverande Twi'leken, för att därefter se Fennec Shand brutalt meja ner pykeledaren och hans allierade.<br />
<br />
Nej... jag är frustrerad. Väldigt frustrerad. Jag tror att det är dags att testa det där med att hoppa sönder någon form av trämöbel som Petter brukar hitta på, bara för att se jag kan lugna ner mig.