Att känna folk som tränat sig till en orimligt hög grad av kompetens på flera instrument är en speciell typ av känsla. Man blir likadelar imponerad, fascinerad och lätt avundsjuk på det driv och engagemang som kan besitta en person medan man själv harvar sig fram i ett träsk av mediokritet. Precis så är fallet med Adam som över en tid suttit och pulat ihop flera djent-stycken där han står för allt själv. Precis allt. Sång, gitarr, bas, trummor, mixning etc. etc. Han är ett smärre odjur, och jag måste säga att det låter förbannat jäkla trevligt om det. 

Ta en titt, och förundras också över hur orimligt sexig hans gitarr är!

I'M SORRY - Guitar & Bass PLAYTHROUGH by Adam Roxner - YouTube

Jag har inte kommit jättelångt in i Avalanches extremt omtalade nysläppta lir. Jag har en handfull timmar i ryggen och har precis fått min kvast som lär göra utforskandet oändligt mycket mer trivsamt, men jag har hunnit reagera på en del saker såväl positiva som negativa.

Till det positiva hör hur extremt mycket tid och omsorg som lagts ner på att få Hogwarts att kännas som just Hogwarts. Det är tydligt att detta har varit en enormt stor punkt hemma hos Avalanche, och det är ett arbete som med råge betalar av sig vad gäller atmosfär och allmän wow/mysfaktor. Även stridssystemet är otippat stabilt. Det finns ett "sten, sax, påse"-tänk kring hur man ska nyttja sina magiska förmågor som jag uppskattar något enormt och det ser till att man måste hålla sig alert varje gång man går in för att piska upp diverse otrevligheter i världen. Vad gäller själva utforskandet finns det även här mycket att tycka om, med gott om aktiviteter och hemligheter att nysta i. Sen måste jag även ge beröm till storyn som än så länge håller mig rejält engagerad, och jag är spänd på att se vart det hela kommer ta vägen. Det finns dock några smärre störningsmoment som då och då gör sig påminda.

Först och främst märks det att utvecklingen antagligen fick sig några små smällar på grund av pandemin. Även om det finns mycket att göra och se så finns det ingenting som är direkt nyskapande, det är ett Open World-spel precis så som vi lärt känna det, på gott och ont. Animationerna kan stundtals vara lite väl stela, inte minst när det vankas dialogsekvenser som inte är cutscenes ur huvudstoryn och vissa av röstskådespelarna är på sin höjd okej, för att inte säga dåliga i några få fall. Den största boven i det här dramat är, för mig, killen som gör rösten till karaktären man spelar som. Mer eller mindre varje replik är träigt framförd och han har i regel bara ett tonläge som han jobbar med. Så verkar dock inte fallet vara för den kvinnliga motsvarigheten, av det jag hört när min fru jobbar sig igenom historian. Sen får jag hela tiden en känsla av att de områden som man kan besöka (Hogsmeade och andra diverse småbyar) och världen i stort aldrig känns helt levande eller organisk. Det är snyggt presenterat och visuellt slående stundtals, men det känns aldrig riktigt som något mer än fina kulisser som bara huserar ett gäng statiska statister snarare än en dynamisk, levande värld.

Sen kommer det som fått mig att hajja till mest. Spelet gör en grej av att du kan lära dig de oförlåtliga förbannelserna, där Avada Kedavra är den i särklass mest ikoniska. Att använda sig av den innebär att du direkt avrättar vem du än slåss med, utan nåder. Detta är något som alltid målats upp som en enormt stor grej, och att ta ett liv bör därmed behandlas därefter. Men det faller liksom platt när jag. långt innan jag fått en chans att lära mig den dödande förbannelsen, lyckats bygga mig ett gediget jävla jengatorn av lik med trollformler jag lärt mig under spelets inledande timmar. Jag springer runt som en 15-åring och skapar mig ett rykte som en av trollkarlsvärldens mest fruktsamma massmördare innan jag ens fått lära mig att hantera de skrikande Mandragororna (som man egentligen borde ha koll på redan i år två, inte fem).

Här hade jag velat se Avalanche göra något så enkelt som att se till att mina motståndare bara tuppar av eller transfererar sig bort från området efter en vunnen strid. Bara visa mig att de jag besegrar inte dör rätt upp och ner, för i den här takten kommer min stackars 15-åriga elev lämna efter sig ett arv fan så mycket värre än någonting som Voldemort eller Grindlewald ens kunnat drömma om.

Igår bänkade jag, frugan och två nära vänner oss på Biopalatset för att uppleva årets mest hypeade filmspektakel för att se om Cameron lyckats kräma ur sig något vettigt efter dessa 13 år. Svaret är ett rungande; "Nja".

Avatar: The Way of Water vill väldigt mycket. Lite väl mycket, vilket slutar med att det i slutändan sägs väldigt lite, vilket är snudd på imponerande med tanke på att speltiden mäter hela 3h 12min. Cameron drar igång på en handfull olika spår som alla lämnas outforskade till den grad att det efter ett tag nästan blir lite fjantigt. Ena stunden verkar det som att filmen ska fokusera på mänsklighetens ambition att göra Pandora till sitt nya hem, innan det prompt överges helt för att istället försöka fokusera på en traditionell outsider-historia (förvisso utvecklas det spåret lite mer än andra, men aboslut inte tillräckligt). Även där tappar Cameron & Co intresset, och istället slängs det in ett "coming of age"-instick som aldrig klickar. Det snackas även en hel del om vikten av familj, att storföretags girighet leder till moraliskt förfall och en handfull andra teman där den gemensamma nämnaren är att allt lämnas otillfredsställande outforskat.

Vad får vi istället då? kanske man frågar sig då. Ja du... i inledningen får vi tonvis med exposition levererat på det absolut minst engagerande sätt man kan tänka sig. Karaktärer tittar rätt in i kameran och rabblar igenom allt vi behöver veta och sen kommer vi till det som Cameron älskar mest. Teknikuppvisningen. Att The Way of Water är snygg går inte att ta ifrån den oavsett allt som händer runtomkring. Mängden effekter och allt kreativt arbete med att ta fram den uppsjö av nya varelser är imponerande, men jag skulle inte kalla filmen för vacker. Inte egentligen. Det är snyggt, absolut. Men det finns inget särskilt intressant som händer rent cinematografiskt. Vilket gör det än mer frustrerande att så mycket tid spenderas åt scener helt utan dialog som bara verkar vara till för att få visa allt hårt arbete som lagts ner på specialeffekterna när filmens struktur är så hopplöst spretig.

Det som däremot funkar är actionsekvenserna. Framförallt filmens sista akt bjuder på extremt högkvalitativ action, och det finns några känslosamma scener som faktiskt träffar rätt. Det finns även en viss behållning i att få se de interna konflikterna inom Sully-klanen när de tvingas uppsöka ett nytt hem, men även där blir en annan av filmens brister uppenbar. Det introduceras alldeles för många karaktärer som inte utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Jake känns inkosekvent och hans agerande känns inte alltid logiskt. Neytiri är plågsamt underanvänd, och för resten av gänget känns det som att man hade behövt spendera mycket mer tid på att utveckla deras historier istället för all teknikonani som visas upp.

I slutändan gick jag ut ur bion underhållen för stunden, men i takt med att man tänkte mer och mer på vad man precis fått bevittna så växte irriationen och frustrationen över alla logiska luckor, alla underutvecklade sidospår (vi får till och med ett nytt "unobtanium" som nämns i förbipasserande en gång och sen lämnas det helt därhän) och till slut landar jag i en känsla som kan sammanfattas som en lätt bevsiken axelryckning. Tajta till det nästa gång, Cameron. För det här funkar inte.<br />
<br />
5.5/10

Det här är för jävla roligt, det måste jag säga direkt. Efter alla turer fram och tillbaka rörande Musks uppköp av Twitter har det hela gått av stapeln och nu skulle väl alla potentiella problem med plattformen rörande vad man får och inte får säga förpassas till historien illa kvickt?

Mjo, mycket möjligt. Men huruvida folk faktiskt kommer kunna se vad du skriver på siten eller inte, och dina möjligheter till de funktioner som erbjuds kommer bara vara tillgängliga om du betalar för dig. 8 dollar, eller 90 svenska kronor är det som kommer gälla, åtminstone i USA och jag har skrattat och myst gott åt den här nyheten. Att Elon försöker klä in det hela som att det är ett sätt att ge "power to the people" är hysteriskt, underbart roligt, och hela tanken på att yttrandefrihetens okrönte konung (titel given av hans mest trogna fans) ser yttrandefrihet som det näst viktigaste i världen, efter intäkter som dras in genom att slå mynt av en tjänst som tidigare varit gratis gör mig lycklig. Väldigt lycklig. Det var allt.

Jag har en konstig relation till det brittiska progmetal-bandet Haken. Å ena sidan har de stått för några av mina absoluta favoritlåtar inom denna absurt breda genre (Puzzle Box, A Cell Divides & 1985 är några exempel), å andra så har de en tendens att bli identitetslösa och extremt ointressanta om man ger sig på att lyssna igenom en hel platta. Nu hoppas jag dock att den här trenden kommer brytas till nästa platta, och jag är extremt optimistisk efter att ha lyssnat igenom deras senaste singel Nightingale som släpptes för drygt två månader sedan. Det här är 7,5 minut av ren prog-briljans. Instrumentellt kompetent så det förslår, och en helt fantastisk,  svävande melodi som får huden att knottra sig varje gång jag drar igenom spåret. Håll hela vägen nu gubbar. Snälla!

Helvete vad det svänger