Svenska
Blog
Tillbaka till Revachol

Tillbaka till Revachol

Skrivet av Oxpost den 20 april 2021 kl 10:11

Efter att ha spenderat några veckor i vad som kan beskrivas som en form av gaming-limbo där jag mest kände mig oengagerad och trött oavsett vilket spel jag gav mig in på fick jag en nytändning när jag insåg att 2019 års mest säregna spelupplevelse väntade på mig i uppdaterad form.

Disco Elysium - The Final Cut släpptes för inte så länge sedan, och jag kände att det var hög tid att åtminstone dubbla de 40 timmar jag redan tryckt ner i spelet. Jag är precis i början av min omspelning av Za/Ums existentiella detektiv-pärla men det blir återigen tydligt precis hur märkvärdigt det här spelet är, och det verkar helt klart som att det är bättre än någonsin nu. Alla som tagit sig an uppgiften att lösa fallet om den mördade legoknekten som hängts upp i ett träd bakom Whirling-In-Rags vet mycket väl att spelets kärna är den uppsjö av text och dialog (intern och extern) som kastas mot en i varje situation och att nu när varenda rad har röstsatts har en helt ny dimension öppnats upp. Karaktärerna man möter känns mer kompletta när de själva får uttrycka sig fullt ut istället för att man själv får spela upp dialogen i huvudet, men hör man till den skaran som föredrar att själv läsa igenom texterna utan konstanta insatser från skådespelarna finns den möjligheten i inställningarna.

Nu har jag som sagt inte kommit särskilt långt in i min andra genomkörare, men jag har förstått att uppdateringen även medför nya uppdrag och nya karaktärer vilket har gett mig ett konstant sug av att bänka mig och sakta men säkert lotsa min psykiskt labila, politiskt filosoferande, fördruckna vän Harry och dennes lugna, analyserande kollega Kim Kitsuragi genom denna melankoliskt vackra, handmålade värld. Har du inte gett dig i kast med detta mästerverk än är det hög tid att åtgärda det nu. Se så. Iväg med dig, och kör igång!

HQ