En briljant popplatta!

Jag och radiopop brukar inte gå ihop alltför väl överlag. Allt som oftast smälter mycket av det som spelas ihop till en homogen soppa av duglighet, i bästa fall. Dua Lipa har dock lyckats få till en riktig fullträff.

Future Nostalgia släpptes för ett antal månader sedan, och såvida man inte levt under en sten har man nästan garanterat hört en snutt från denna briljanta poppärla. Som det hintas om i titeln så rör det sig om en underbar retroflört som tagit det bästa med den senare delen av 70- och i regel hela 80-talets funkigt elektroniska popscen och kryddat det med en modern touch. Just den funkiga biten märks tydligt på überhiten Don' Start Now där basgången är sådär underbart lekfullt vandrande. För mig är det dock en annan låt som fullkomligen stjäl uppmärksamheten här, och det är Cool. Detta är för mig en av de bästa, om inte den bästa, poplåtarna som skrivits det senaste decenniet, minst. Det finns så mycket tyngd och groove i den här låten, och jag ryser av välbehag varje gång den fullkomligt briljanta refrängen kickar in.

Det ska dock sägas att Dua Lipa inte direkt hör till den absoluta eliten vad gäller röstkapacitet, och hon saknar en hel del som liveartist (hennes ögon verkar ha fastnat i den där sömnigt stereotypa sängkammarblicken som man ser hos modeller). Men det gör inte så mycket när materialet man får att jobba med är så överdjävulskt inspirerat!